7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Grekland i gips
3285
post-template-default,single,single-post,postid-3285,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Grekland i gips

Jeff Wallace Foto: Jeff Wallace
Grekland i gips

S

Santorini. Störtblödning. Smärta.

Flyget från Aten är så försenat att vi väntar
till imorgon med båten till Amorgos.

Så mycket som flyter omkring.

När jag ser familjen på avstånd: ett hugg i
hjärtat av kärlek.

Barnens röster i poolen: glädje.

Livmodern krampar. Störtblödning: det
forsar röd smärta ur någon jag inte känner.


B

Balkongen. Blåst. Blödningen.

Vinden som svalkade ensamheten på
balkongen växer till blåst som får oss alla att
huttra.

På natten storm över vulkanön.

Bland främlingar drömmer jag mig bort. Ett
ungt par från Bergen med livet framför sig.

Blödningen fortsätter. Krampen släpper.

När jag ser mina barn önskar jag att jag vore
deras mamma. När jag ser min man önskar
jag att han vore min.


A

Afros. Akrasia. Amorgos.

Så mycket afros, skum, på vågorna att jag
och äldsta dottern blir sjösjuka de fem
timmarnas gungning.

Hon kräks konstant. Hennes pappa tar hand
om henne.

Jag ligger i fosterställning med huvudet i
yngsta dotterns knä: stängda ögon,
störtdykning inåt.

Akrasia: för svag för att leva och dö.

Ankomst Amorgos. Men fel hamn. Vi är i
Katapola. Vännerna väntar i Aigiali.


D

Dramat. Döden. Dallring.

Min man sammanfattar dramat. När alla
utom Oidipus begriper säger yngsta dottern:

Pappa, det här är jättebra.

Gipset kring foten begränsar. Jag avlyssnar
de andras anrop på avstånd, från skuggan.

Döden känns märkligt levande.

Min kropp förändras, förslappas, föråldras
snabbt nu: en dallring i sidan som inte är jag.


I

Iokaste. Intigheten. Illviljan.

Jag läser Jonathan Littells De välvilliga och
tänker på Iokaste, Oidipus mor och maka.

Hur kunde hon lämna sitt barn att dö?

Luftkonditioneringen försöker blåsa bort
intigheten på hotellrummet men resultatet
blir det omvända.

Barnen badar i vattnet salt av tårar.

Illviljan är medlidandet när det inte får
uttryckas. Den andre finns. Det är ingen åsikt
utan ett faktum.


G

Gipset. Gästvänskapen. Gensvar.

Jag inspekterar operationssåret och
konstaterar att gipset kan få stanna på
Amorgos när vi drar vidare.

Snart kan jag kanske rentav bada.

Vad Odysseus ber om när han åberopar
gästvänskapen är förståelse för irrfärdernas
konsekvenser.

Han behöver berätta om sin resa.

Utan gensvar är jag Ingen, som Odysseus
lurade Polyfemos att han hette. Jag finns
inte.


L

Längtan. Litenheten. Ledsnaden.

Längtan hem har alltid fört mig långt bort,
precis som för Odysseus på väg tillbaka till
Ithaka.

Som liten saknade jag ett hem.

Litenheten kan kanske krympa med åren. Till
slut är man så stor att man vågar minnas.

Ledsnaden försvinner aldrig.

Som havet lämnar den ibland saltet och
dunstar till moln, men den kommer alltid ner
igen som regn.


I

Instängdhet. Inlevelsen. Insikten.

Familjen och vännerna åker till Agia Anna,
klostret där Det stora blå spelades in.

Jag är instängd på hotellrummet.

Ändå behöver jag bara öppna dörren och gå
ut; inget hindrar mig på riktigt längre.

Inlevelsens utmaning: att förstå sig själv.

Att nå fram till den insikten tar minst ett liv.
Ändå skrämmer den mig, för jag vet att den
gör ont.


A

Akrostikon. Allvar. Ansvaret.

Detta är ett akrostikon. Bokstäverna ska
tillsammans bilda det italienska sbadigliare.

Sbadigliare betyder gäspa.

Återstår R och E för att aktiviteten ska ge
mer syre i lungorna. Allt är på fullaste allvar.

Vem bär ansvaret?

Att dyka för långt ner i det stora blå vattnet
kan naturligtvis vara väldigt farligt.


R

Rök. Rusighet. Rensning.

Molnet ovanför berget ser ut som rök ur en
vulkan om det bara inte vore så vitt, luftigt
och lätt.

Jag blir rusig av himlen.

Nedanför mig på stranden: en italiensk familj
som livligt diskuterar modersmålets
betydelse.

Nu går de för att äta lunch.

Jag sitter i skuggan och tittar på havet och
båtarna i hamnen. Vinden rensar känslorna.


E

Ensamheten. Eros. Exodos.

Ensamheten är inte alltid skrämmande.
Ibland kan jag både fylla den och finnas till i
den.

Men det händer inte så ofta.

Eros är stark men segare kärleken. Allra
segast den till våra barn. Tillsammans fyller
vi oss med mening.

En grekisk sallad och en Mythos.

Exodos är egentligen inte så dramatiskt
som det låter. Det betyder bara utgång. Grekiska
för exit.


M


E


L


L


A


N


R

U

M


S

Svårighet. Såret. Saknaden.

Så svårt att sluta när man väl har börjat.
Nästa ord blir sinceramente. På allvar, rent
ut, uppriktigt.

Såret är snart bara ett ärr.

I bergsbyn Tholaria mörka moln och full
storm. Vart tar saknaden vägen när man dör?

Det finns sår som aldrig läker.

På färjan till Naxos de senaste nyheterna om
Grexit. Imorgon stänger bankerna.


I

Ihålighet. Iver. Intryck.

Min barndom känns ihålig, som en båt
beskjuten av kanonkulor och som läcker in
vatten.

Snart sjunker den till botten.

Jag minns mammas iver 1977, när hon kom
hem från Grekland, brun som aldrig förr.

Min yngste bror blev rädd.

Han kände inte igen henne. Hon var fylld av
intryck, spelade Theodorakis och blundade
för vår misär.


N

Naxos. Närvaro. Nakenhet.

På Naxos har jag och min man varit förr, före
barnen. Min mamma åkte ensam till Rhodos.

Till Rhodos längtade jag intensivt.

Allt mamma varit med om där såg jag
framför mig med en så stark närvaro att jag
kan framkalla bilderna.

Naken mage i kristallklart vatten.

Hon behövde komma hemifrån. Det förstår
jag. Varför förstod hon inte att vi också
behövde det?


C

Cykler. Citron. Cellgifter.

Kykladerna formar en cirkel av öar. Jag ville
bli som min mamma när jag var liten.

Nu skrämmer mig upprepandet.

Citronträd bakom restaurangen. Äldsta
dottern vill prova citrondryck, blir förtjust i
det sura och söta.

Men får väldigt ont i magen.

Mamma levde med metastaserad bröstcancer
och cellgifter i sju år. Kommer jag också att
dö så?


E

Européer. Eländet. Evigheten.

Fransmannen vid bankomaten, framför näsan
på greken som nekats uttag, glatt viftande
med euros:

För européer funkar det fint,

säger han, taktlöst och tanklöst. Eländet är
alltid svårast att beskriva, lättast att blunda
för. Det gör för ont att se.

Pappa slog när mamma var borta.

Och någon gång när hon var hemma, men
det mindes hon inte senare. Evigheten är en
avgrund. Bottenlös.


R

Rädslan. Rhodos. Resa.

När skammen släpper greppet kan man
kanske leva med sorgen. Men rädslan ställer
ständigt till det.

Den skrämmer livet ur mig.

Mamma på Rhodos: de åker ut med en liten
båt som de dyker rakt ner i det djupa klara
vattnet från.

Solen reflekteras i krusningarna.

Yngsta dottern kallar det solglittrande
turkosa medelhavet för mamma-mia-havet.
Min resa är här och nu.


A

Avlägsenhet. Anna. Ariadne.

Tiden och minnet är märkliga fenomen.
Amorgos känns redan avlägset. Det enda jag
vill: hitta hem.

Odyssén förvånar vid omläsning.

I minnet glömmer jag alltid att största delen
utspelar sig på Ithaka, för resan och
berättelsen tar plats.

Agia Anna finns också på Naxos.

På Naxos övergav Theseus svekfullt Ariadne
sovandes, efter att hon räddat honom ur
labyrinten. Varifrån kom nystanet?


M

Mod. Mänskligheten. Minnena.

Ariadne måste ha begåvats med modiga ögon
att genomskåda smärtor med. Nu behövde
hon dem för egen del.

Det krävs mod för att förstå fasan.

Mänskligheten är i grunden skräckslagen.
Livet handlar om att lära sig hantera rädslan,
så den inte fastnar i magen.

Minnena ljuger alltid.

Ändå talar de sanning. De är som skalet
kring känslornas fruktkött. De är som
bärnsten, förvandlad kåda.


E

Erfarenheten. Eko. Epifani.

Tidigt lärde mig erfarenheten att söka mig
bort till andra familjer, göra mig välkommen
vid andras matbord.

Reflexen saknar eftertanke.

Inuti mig ekar den övergivnas rop. Bara barn
kan hitta ingången, öppna porten. Bara mina
barn.

Mina läppar mot deras havssalta kinder.

På färjan från Naxos tillbaka till Santorini
pratar och skrattar de vid eget bord: epifani.


N

Naveln. Näring. Närhet.

Redan på Naxos nedsänkte jag min lekamen
i Venus vagga och Sapfos grav. Bara ett
plåster på foten.

Sekunden när ytan överstiger naveln.

I natt vaknade jag i vargtimmen med
bultande hjärta och ont i magen. Det gör jag
ofta hemma.

Genom naveln: näring till fostret.

Kroppslig kontakt. Ju mer jag kramar och
pussar dem jag älskar desto mer ökar
behovet av närhet.


T

Tretton. Tillit. Tröst.

Äldsta dottern fyller tretton i augusti. Jag
tänkte på det i natt. Min man vaknade också,
med tandvärk.

När jag var femton slutade jag att äta.

Jag vill att mina barn ska känna tillit till mig
när de vill slå sig fria, att jag tål deras ilska.

Är så rädd för att jag inte klarar det.

Min rädsla skulle behöva tröst i metafysisk
mening. Jag försöker men kan inte tro på
Gud.


E

Exodos. Envishet. Enkelheten.

Gate översätts på grekiska flygplatser ibland
med port, öppning, ingång och ibland med
exodos, utgång, utväg, uttåg och utträde.

Folkomröstning: som om det fanns ett val.

Om framtiden finns frågor. Jag är inte ett
dugg optimistisk men däremot jävligt envis.
Jag ger aldrig upp hoppet.

När sveket förnekas, utbryter kaos.

Enkelheten med vilken man kan resa sig från
stolen, släcka ljuset, öppna och sen stänga
dörren bakom sig, innan man går sin väg.

Kommentera

11 Kommentarer på "Grekland i gips"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
Anna Widstrand
1 year 11 months ago

Fullständigt bedövande vackert. Och sorgligt. Och vackert.

Lena Larsson
1 year 11 months ago

Texten förmedlar så mycket känslor och intryck att man blir omtumlad. Ena stunden ett observant öga mot yttervärlden med öga för vardagliga detaljer, de som verkligen är. För att sedan göra en snabb djupdykning i jagets innersta väsen. Mycket berörande. Tack.

1 year 11 months ago

Så fint Anna!

Gorm Larsen
1 year 11 months ago

Flot poesi – med en fantastisk kobling af en følelsesmæssig nærverden, der igen og igen griber en større kontekstuel verden holdt sammen i en tilsvarende dobbeltsidet form, på den ene side stram og koncis, på den anden side hverdagslig med indbrud af talesprogsfraser. Det er bevægende og ræsonnerende digte!

Eva Westerling
1 year 11 months ago

Jag älskar sanningen! Den ger du Anna!
Du är så underbar! Tack!

1 year 11 months ago

Enastående fint! Tack Anna

Åsa Hylén
1 year 11 months ago


Tack för att du delger dina erfarenheter och dina ord på känslor. Det är en fantastisk ”reseberättelse” som hjälper mig vidare på min livsresa.

1 year 11 months ago

Så fint!
Jeg er vild med formen, al luften mellem linjerne, digtets længde.
Den klassiske baggrund vekslet med nutiden minder mig om Anne Carson. Hvordan man ser på det kendte med andre øjne, når man rejser ud.
Og så jeg også lige været i Grækenland, så jeg føler digtet meget stærkt.
Tak for det. Jeg vil læse det igen og igen!

Maja Ljung
1 year 10 months ago

Verkligen fint, sugs in. Ljus, mörkt. Koncentrerat, ändå berättande. Fick texten av min pappa. Tack.

1 year 8 months ago

[…] bildar tillsammans med Grekland i gips (Floret #16) och Skapa barndom (Floret #21) en triptyk vid namn: Anna […]

Ulrika Tajthy
8 months 6 days ago

Enastående berörande. Tack.

wpDiscuz