7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Gurglandet av det omöjliga
5983
post-template-default,single,single-post,postid-5983,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Gurglandet av det omöjliga

photo-1445369265672-6ec4463fdb0fGurglandet av det omöjliga

Johan Jönson
dit. dit. hään.
1018 sidor
Albert Bonniers Förlag

I Johan Jönsons nya diktsamling förvrids stundtals orden och fastnar i halsen. Kroppsarbetets monotona upprepande och knådandet av texten stakar ut en rörelse med destinationen dit. dit. hään.

Athena Farrokhzad skriver i Vitsvit: ”Vem blir mållös i en dikt om språket”?

När jag läst klart Johan Jönsons senaste poesibok – dit. dit. hään. – återstår som enda möjliga svarsalternativ: språket.

Det kanske kan låta poserande och sökt, men jag tror ändå att det är en rättvis precisering. För i dit. dit. hään. främmandegörs dikten inför sig själv, ett moment som framförallt blir synligt i de ord som ligger på gränsen mellan felskrivning, dialektal oförståelighet och neologism – ”söraguck”; ”säblas”; ”äjja”; ”loopsunn” –, ord som stakar, hummar och gurglar dikten. Och dessa muterande ord, vars vokaler växer i munnen, är ett nytt moment i Jönsons poesi. Det är bra, nästan nödvändigt.

Jag tänker att detta moment, på ett konkret sätt, materialiserar en vilja som återfinns i hela Jönsons författarskap: att inom språket röra sig bortom språket; ”Utan språk visar sig inget språklöst.” Och där denna rörelse innan skrivits ut som en längtan, ett begär – ”Jag ville göra / oöversättbara / svenskaformer”, med. bort. in. (2012) – realiseras delvis denna vilja i ordens regressiva läten. Det är ord som motstår symbolisering, som förvrids när de antar språklig form. De betecknar, med Lacans ord, ”objektet som inte går att svälja, som fastnar i halsen på signifianten”.

Men det språkliga arbetet i dit. dit. hään. är också intressant i anknytning till den arbetarpoesi som Jönson skriver – en genrebeteckning som används flitigt i anknytning till dennes verk och person. Det är på inget sätt fel, långtifrån. Men denna förförståelse, tryggad av det tematiska, riskerar att förbise författarskapets multitud, att blunda för verkens oförenliga idéer. Med andra ord förenklas betydelsen av det språkliga arbetet – ett arbete i arbetet.

Arbetslivsskildringar är också frånvarande i dit. dit. hään., bortsett från en längre passage i slutet av boken – titulerad ”In. Ut. I.”

Man hissas in i ugnen. Det är från då. Jag minns det. Min kropp minns. Kroppsdelarna. Med yttre språk. I presens. Alltid i presens. Det är också nu. Också andra. Dess delade jag. Ugnarna producerar. Det är finkornig grafitpulver. Materiornas materia. Det innersta tickandet. Det bortersta tickandet. Det var som innan. Det som kommer efter. Det produceras. Med hög temperatur väver ugnarna kolpartiklar. Sen svalna. Från 1300-1400 grader till 50-60. Sen rengöras. Skrapas av. Inifrån. Vi är ugnssanerare. Ugnsbiffar. Vi ska in i de avsvalnade ugnarna. Vi ska fortsätta dessa moment av världens verbformer. Av världslighetens hjälpverbformer.

En skildring av fabrikslivet, ur arbetet i de heta ugnarna, som så ofta återkommer i Jönsons verk. Kroppsarbetets upprepande rörelser förbinds med skrivprocessen. Bilden dubbelexponeras: den är kroppsspråk; språkkropp.

Men för att säga något om formen.

Jönsons poesi skrivs i ett dialektiskt montage – en rörelseriktning utan slut – som oupphörligen fortsätter med sitt eget fortsättande. Eller som det beskrivs i föregångaren mot. vidare. mot. (2014):

Det viktiga är
där
den extrema tanken,
det multidialektiska montaget,
som inte leder någonstans,
till ingenting. Och
den behavioristiska beskrivningen
av dödens rörelser.




Varför
är det viktigt?





Jag vet inte.

Om poesin i mot. vidare. mot. rörde sig i en föränderlig och fluktuerande rytm, så skrivs dit. dit. hään. i en betydligt mer enhetlig och sammanhållen struktur. Textblock staplas vertikalt och skiljs från varandra med asterisker. Nya blockformationer introduceras med jämna mellanrum, formationer som kvarstår eller falnar. Andra textblock isoleras inte utan löper horisontellt över uppslagen, vidare genom boken.

Men om vi ställer citatet mot Farrokhzads fråga är svaret desamma: språket är mållöst. Men i en ny, bokstavlig bemärkelse. Det saknar destination, dömt att sluta i ett: ”Jag vet inte. Jag vet inte.” Och här är meningens stakande, gurglandet av ord, återigen aktuellt. För i dessa uttryck ljuder ett sorts mål, ett försök till en rörelse mot ett annat vetande, som är utmärkande för dit. dit. hään. – som är svaret på titelns rörelse. En rörelse som jag redan nu vill se en fortsättning på.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz