7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Hemlängtan till lyriken
411
post-template-default,single,single-post,postid-411,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Hemlängtan till lyriken


Foto: Johanna Stenbeck

Hemlängtan till lyriken

Jonas Ellerström
Hemlängtan ur världen
Essäer om poesi
Ariel förlag

Jonas Ellerström senaste essäsamling är flyhänt, uppslagsrikt, lärd och entusiastiskt. Björn Kohlström finner en förutsättningslös läsare.

En av få saker jag inte köpslår om är min höga uppfattning om poesin. Att poesin är språket i sin ädlaste form, det är något jag inte ens ids argumentera om. Jag brukar rekommendera aspirerande prosaförfattare som vill vässa sitt språk att läsa poesi. Jag börjar tro att även den som bara vill vässa sitt läsande mår bra av att läsa mer poesi. Det kommer bland mycket annat att lära dig bli mindre fördomsfull i dina val, om du tar med dig poeternas mångfald och deras flexibla tänkande. Det går ju knappast att förklara poesins effekt utan att ta hjälp av Emily Dickinsons lakoniska definition: “If I read a book and it makes my whole body so cold no fire can ever warm me, I know that is poetry. If I feel physically as if the top of my head were taken off, I know that is poetry.”

Nu är jag inte helt övertygad om att Jonas Ellerström skulle hålla med mig om min upphöjda värdering av poesi. Till det är han nog alltför försynt. Ändå har han ägnat sitt liv åt poesin, utöver sitt arbete som förläggare, översättare och poet har han i många år fungerat som introduktör av poesi: så sent som i somras utkom hans ”Under tidens yta. En annorlunda svensk poesihistoria”, en antologi med bortglömda 1900-talspoeter. Det sympatiska med Ellerström är att han sömlöst rör sig från de obskyra namnen i farstun till de minglande finrumsklassikerna.

Hans nya bok heter ”Hemlängtan ur världen. Essäer om poesi” och ger ett rikt urval av i första hand personliga favoriter. En av de sju avdelningarna berör just förbisedda poetiska exempel. Vi som har mage att kalla oss ”lyrikvänner” känner annars igen en del namn från Ellerströms egna förlag samt tidskriften ”Lyrikvännen” som han tog över 2007. Titeln är hämtad från Vilhelm Ekelund – en av de återkommande favoriterna, tillsammans med bland andra T.S. Eliot, Stagnelius, Gertrude Stein, och Tranströmer. Om någon invändning ska resas rör det sig väl om att samtiden är sparsamt representerad, och det är förstås tryggt att med facit i hand vandra fram bland de döda rösterna. Fast – döda, vad är det för dumheter, de lever ju, och talar till oss hela tiden, om än deras röster mer och mer liknar viskningar. En annan invändning är att boken både är för lång och för kort – för lång för sträckläsningen och för kort för uppslagsverket.

Att Ellerström är försynt hindrar inte att han samtidigt är skarpsynt. Han rör sig på två plan, eller med två blickar, dels den överblickande som rör sig över ytan, dels den specialiserande blicken som tränger in i djupet. I högre grad än analys ägnar han sig åt entusiastiska presentationer, i essäer som har förutsättningar att slå broar mellan experten och novisen. Med andra ord: hade jag fått den här boken i min hand samtidigt som jag i det tonåriga nybörjarstadiet läste Folke Isakssons ”Gnistor under himlavalvet” hade jag nog mumlat ett bibliskt ”bägaren flödar över”. För det här är en bok som liksom Isakssons tar itu med den bortglömda genren folkbildning, och gör det med ambitionerna så välkamouflerade att du aldrig får känslan av att sitta i en lektionssal. Det är relativt ont om svenska förmedlare av poesi, åtminstone av det slag som kan tilltala både professorn och studenten. Den som jag omedelbart kommer att tänka på, förutom Isaksson, är Tom Hedlund – men de här namnen har alltid hållit en (för) låg profil. Varför sitter till exempel inte Ellerström i tv-programmet ”Babel” varje vecka?

Folkbildningen måste ske med ett tilltal som är både tillgängligt och klipskt. Av allt att döma skriver Ellerström flyhänt, utan att slarva. Han lyckas för var och en av de behandlade poeterna hitta ett unikt tonfall, samtidigt som han är konsekvent i sitt tänkande. Det här, menar jag, är det avgörande inslag som får mig att förbehållslöst lita på hans omdöme. Det handlar om något så enkelt som förståelse och respekt för den unika rösten. Som den om Paul Andersson, ytterligare en av de förväntade favoriterna. Han skriver så vackert om ”Elegi över en förlorad sommar”: ”Texten levandegörs varje gång den möter någons blick.” Eller öra, kunde jag tillägga, som brukar läsa hela dikten för någon av mina klasser inför sommaren. Det är verkligen en sällsynt levande dikt – där finns formuleringar som svensk poesi förgäves har sökt sin like efter sedan dess. Eller när han skriver om lutsångaren Gunnar Bohman, som lärde upp Taube, men vars egna visor inte ens förlagen i hemstaden Göteborg ville trycka. Att Ellerström inte tycker de här visorna eller dikterna är speciellt bra är tydligt, men han skriver ändå kärleksfullt och respektfullt om honom.

Med den ena blicken, den som rör sig över ytan, finner Ellerström de mönster som binder ihop poeter över tidsliga och rumsliga gränser, med oväntade valfrändskap och påhittiga band av influenser. Sådant finner bara den som läst mycket, och man tvivlar aldrig på Ellerström som läsare, åtminstone inte i helheten – möjligen i detaljerna, där en del uppskattningar kan dra iväg åt riktningar där man inte är beredd att följa efter. Men sådant kan kvitta: ibland är det uppfriskande att ompröva sina omdömen också, kanske rentav nödvändigt.

Ellerström har mycket att lära ut om hur man ska läsa poesi. Han läser till synes förutsättningslöst, utan någon föregiven metod, utan att styras av e någon specifik teori eller ideologi. Det som talar för detta är också det breda urval av poeter som återfinns, där det inte går att hitta några säkra ideal eller någon insnävning. Hellre får jag uppfattningen att poeternas starka röster frammanar en stark läsare, eller för att återgå till Ellerströms blygsamhet – en stark läsning. Om du litar tillräckligt mycket på dig själv som läsare klarar du dig utan mallar.

Ellerström är uppenbart förtjust i poesin, och det är en förtjusning som bara nödtorftigt döljs av ett språk som på ett fruktbart sätt växlar mellan det formella och det informella. Han närmar sig dikterna inte för att avtäcka esoteriska hemligheter eller för att ställa sig i vägen som en talträngd museiguide. Det är påtagligt hur ofta Ellerström lyckas aktualisera namn som är lite dammanstrukna, namn som jag i ärlighetens namn nog själv gjort mig skyldig till att ha skyfflat damm över. Här blir de angelägna genom att nya sidor av dem blir belysta. Till exempel Hemingway, en av de dammigaste författarna i min personliga kanon – här översätter Ellerström en dikt av honom, en dikt som på ett sorgligt sätt tar farväl av både Gertrude Stein och av poesin. När Ellerström skriver om svensk 50-talspoesi gör han det också på ett sätt som får det att kännas som var det igår. Då blir hans röst aldrig påträngande eller stoltserande, bara uppfylld av en förmedlingsinstinkt som gör ett starkt intryck.

”Hemlängtan ur världen. Essäer om poesi” är lärorik i ordets bästa bemärkelse, flyhänt och aldrig akademiskt tungrott. Men att skriva med lätt hand behöver inte heller betyda att skriva lättvindigt eller lättviktigt. Här finns substans så det räcker. Ellerström kan kosta på sig att yttra sig med det slags självförtroende som erfarenheten ger. Att göra sig förtrogen med poesi är egentligen bara en fråga om att vara läskunnig. Mer avgörande är vad Ellerström gör med sitt material, när han frigör de starka och ibland farliga krafter som finns i poesin. Till läsare som säger att de är rädda för att läsa poesi brukar jag svara: ”bra, man ska vara djävligt rädd för poesin”. Den representerar något som kan förändra dig på djupet, och sådana förändringar sker sällan utan smärta. Det farliga är också att du genom poesin ges tillträde till fantasin, och när den ges fria tyglar vet du aldrig vart den ska ta vägen. Det är en frihet av ett oroande slag.

Det här initierade skrivandet får mig också att tänka på Carl-Johan Malmbergs tre essäböcker, ”Sällskap”, ”Sår” och ”M”, även om han rör sig fritt mellan konst, film, musik och litteratur. De ger intryck av att vara lika lärda, lika hemma i sina respektive ämnen, och det är bra så – men bättre ändå är deras nyfikenhet. De representerar ett piggt slags skrivande som smittar och ger impulser, och om man får önskedrömma är det förstås att fler tar efter och hittar fram till ett eget skrivande som lycka förena lärdom med tillgänglighet. Att det finns för få böcker i den här genren är en truism. En kan bara hoppas att det blir fler, och om Ellerström eller någon annan skriver dem kan kvitta.

I boken samsas som sagt de marginaliserade och förbisedda med de kända förväntade namnen. Genom denna blandning fungerar boken som en genuint rikhaltig samling. Fast begreppet ”känd” kanske är i behov av revidering när det gäller poeter. Nyligen skrev Jan Gradvall en krönika i Dagens Industri där han beklagade sig över att The Beatles riskerar att gå samma öde som Bing Crosby, att trots sina revolutionerande insatser bli en kuriositet, eftersom alla som har en relation till bandet tillhör en generation som snart ska dö. Betryggande nog gäller det inte poeterna, som gjorts tillgängliga på biblioteken. Gradvall påpekar riskerna när artister som Beatles saknas på spotify och vars musik är för dyr för att köpas loss till tv-serier och filmer och därför inte existerar för en yngre generation.

Men bibliotekens poesihyllor tunnas ju ut, och lycka till den som läser ”Hemlängtan ur världen” och går till deras Hc.03 för att på bokstaven L plocka fram Inez Linnhartsson (som också publicerade sig under namnen ”Varg-Kajsa”, Inez Frank och Ina Hallberg). Du får vara glad om du där hittar Erik Lindegren.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz