7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Hjärnkontroll
1156
post-template-default,single,single-post,postid-1156,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Hjärnkontroll

Félix-Vicq-D'Azyr-7893020978_9ed8a1ba4b_hFoto: Félix Vicq D´Azyr

Hjärnkontroll
Om mindfullness och Friedrich Nietzsche

Katarina Plank (red.)
Mindfulness – Tradition, tolkning och tillämpning
Nordic Academic Press, 2014
240 sidor

I en ny antologi vrids och vänds på det på mindfullness, den typen sinnesfrid som Friedrich Nietzsche avundas djuren för. Men är mindfullness något naturligt, eller är det en lyxföreteelse för den västerländska medelklassen, eller rent av en hjärnkontroll?

Först ett erkännande: jag har avskytt mindfulness sedan jag först hörde talas om det. Ett ord som blivit ett varumärke för tankar som kapats från buddhismen med västerländsk sax och förpackats i säljande omslagspapper. Konsumentombudsmannen i mig vill skrika från hustaken: Se upp! Ta inte råd om hur du ska bli lycklig från en person vars sedelhunger listigt förklätts till ”inre frid”!

Men den senaste tiden har jag börjat inse att det kanske snarare handlar om avund. Likt en skolgårdsmobbare som innerst inne inget hellre vill än att vara med och kasta gris med barnen hen hånar. För hur lever man i nuet, det är ju så flyktigt? Så fort jag skriver eller säger ”nu” så är det borta. Dessutom är nuet ofta ganska ospännande. Jag kan inte föreställa mig ett inre liv helt rensat från tankar på det förflutna eller den betydligt intressantare framtiden.

Eller så är det inte mig det är fel på utan hela trenden som är ett slags kejsarens nya kläder där alla inför varandra låtsas att de hittat det där, att de faktiskt ”lever i nuet”, trots att det egentligen inte är möjligt.

Att omformulera avskyn till avund får mig emellertid att minnas vad det hela påminner om. I Om historiens nytta och skada för livet (1874) berör den tyske filosofen Friedrich Nietzsche människans avund för djurens okomplicerade och ohistoriska tillvaro. Han skriver:

Hon förundrar sig emellertid också över sig själv, över att hon inte kan lära sig glömma och alltid hänger kvar vid det förgångna: hur långt och snabbt hon än må springa så följer kedjan med. Det är ett under: ögonblicket, i ett nu här, i nästa förbi, före det ett intet, efter det ett intet, kommer dock ständigt igen som en vålnad och stör ett senare ögonblicks ro. Oupphörligt lösgör sig ett blad ur tidens rulle, faller ut, fladdrar iväg och fladdrar plötsligt åter tillbaka till människans sköte. Då säger människan ”jag minns” och avundas djuret, som genast glömmer och ser varje ögonblick verkligen dö, sjunka undan i natt och dimma och för alltid utplånas.

Det handlar om en längtan tillbaka till naturen, till ett slags grundtillstånd på stäppen då även vi människor var djur bland andra djur. ”Därför griper det henne som om hon tänkte på ett förlorat paradis att se den betande hjorden…” skriver Nietzsche.

*

I sitt bidrag i ”Mindfulness – Tradition, tolkning och tillämpning” citerar visserligen Per Drougge, doktorand i socialantropologi vid Stockholms universitet, litteraturvetaren och den marxistiske statsvetaren Fredric Jameson: ”human beings cannot revert to the immediacy of the animal kingdom (assuming indeed the animals themselves enjoy such phenomenological immediacy)”. Men ingen nämner Nietzsche. Boken är ett försök att ta sig an mindfulness ur ett tvärvetenskapligt perspektiv och ett resultat av en workshop som hölls vid Göteborgs universitet 2013.

Många av texterna försöker få fatt i vad begreppet betyder. Mindfulness har inte bara fått genomslag i populärkulturen och på självhjälpshyllorna utan också på offentliga institutioner som skolor, fängelse och sjukvård som bokens redaktör Katarina Plank pekar på i sin introduktion. Ett namn som rinner som en bäck genom textsamlingens landskap är Jon Kabat-Zinn, en amerikansk molekylärbiolog och medicinare som på 1980-talet skapade ett program för mindfulnessbaserad stressreduktion och som blivit ett slags affischnamn för begreppet. Han menar att ”medveten närvaro innebär en alldeles särskild sorts uppmärksamhet som är avsiktlig, opartisk och riktad mot nuet”. Kabat-Zinns program har sedan anpassats till redan existerande former av kognitiv beteendeterapi, KBT. Jenny Eklöf skriver att eftersom KBT blivit den föredragna behandlingsmetoden på många håll har det bidragit till mindfulness popularitet. Hon nämner också att mindfulnessrörelsen lyckats fånga upp och erbjuda en lösning på stress, ”ett av våra stora nutidsproblem”, vilket ytterligare stärkt metodens tjuskraft.

I en klarsynt passage ser Anne-Christine Hornborg den offentliga verksamhetens anpassning till den privata sfärens marknadslogik som en orsak till att mindfulness letat sig in även där. Krav på effektivitet har gett utrymme för entreprenörer som erbjuder kurser i mindfulness som kan ”stimulera det mänskliga kapitalet” och i förlängningen öka produktionen.

Kabat-Zinn var visserligen influerad av buddhism, men att hävda att det som i dag kallas mindfulness skulle ha tusenåriga rötter i religionen är en förenkling som kritiseras i Mindfulness – Tradition, tolkning och tillämpning. ”Dagens mindfulness kan snarare ses som en utveckling av det som brukar kallas ’modernistisk buddhism’, en reformrörelse som uppstod i mötet mellan asiatisk buddhism och västerländsk kolonisation och missionsverksamhet under slutet av 1800-talet.” skriver Per Drougge.

Det rör sig alltså om appropriering; buddhistiska tankar har anpassats för väst varpå det exotiskt österländska i teknikerna har tonats ner till förmån för ett fokus på patienternas egna erfarenheter och utforskande av praktiken, skriver Plank.

I boken finns också intervjuer. Bland annat med en psykolog som använt mindfulness i arbetet med bröstcancerpatienter och en lärare och buddhist som erbjudit frivilliga interner vid Högsboanstalten en mindfulnesskurs. Dessa ger en inblick i hur detta på många sätt luddiga begrepp används i praktiken. Annars är det lätt att, vilket Drougge tar upp, betrakta ”mindfulness” som en flytande signifikant (med hänvisning till semiotikern David Chandler och antropologen Claude Lévi-Strauss), något som kan betyda vad helst avsändaren vill men samtidigt gör sken av att rymma djupa sanningar om livet. Allt tycks i dag kunna göras med mindfulness, skriver Drougge, och lyfter fram ett par minnesvärda exempel på nischad självhjälpslitteratur i genren (som till exempel ”Mindfulness for law students” och ”The mindful dog owner”).

Tyvärr är språket i ”Mindfulness – Tradition, tolkning och tillämpning” stundtals svårt akademiskt (även om vissa sköter sig bättre än andra) vilket får mig att vilja skicka forskarna vid landets universitet på ett språkligt reningsbad. Ofta får man också känslan av att skribenterna upprepar samma saker, vilket så klart är svårt att undvika på en workshop men hade kunnat slipas bort i redaktörsarbetet för boken.
Men initiativet är utmärkt. Om mindfulness är här för att stanna (och för att användas inom exempelvis en institutionaliserad vårdapparat) behöver det tas på allvar och kritiseras.

*

På Malmö stadsbiblioteks hyllor för Hälsa finns sektionen Kropp & Själ där jag noterar att flera böcker om mindfulness ser snarlika ut: omslag i ljusa färger med bilder på djur och växter. Här är det igen alltså: Nietzsche och vår avund mot djurens historielösa tillstånd, hjorden vi betraktar. Men i stället för att som hos Nietzsche bara suckande konstatera detta, säljer omslagen en vara, de är sirener som förföriskt viskar ”så här fridfullt kan du också få det”.

Här måste vi nog emellertid stanna upp och fråga oss vad det egentligen skulle göra med oss om alla verkligen levde ”mindful”. Kanske skulle vi bli mer harmoniska, men förmodligen skulle också framåtskridandet avta – varför sträva vidare när vi har det så bra nu? Om vi som har möjligheten (den vita västerländska medelklassen) blir ”mindfulla” och bara bejakar det pärlband av härliga stunder som våra privilegierade liv bjuder gör vi oss också än mer omedvetna om vad som pågår i andra delar av världen där att ”lära sig hantera sin stress” inte står överst på prioriteringslistan. Mindfulness blir det ”medelklassens opium” som Per Drougge pratar om. Mindfulnessrörelsen bejakar också en syn på att det är den enskildes eget fel att hen mår dåligt och inte politiska och ekonomiska strukturer, som Eklöf skriver i Mindfulness – Tradition, tolkning och tillämpning.

I ett berömt tal på Kenyon College pratar författaren David Foster Wallace om hjärnan som en ”excellent servant but a terrible master” och att de flesta som skjuter sig själva gör det i huvudet: ”they shoot the terrible master”. Och här har vi kanske skalat bort lagren av fluff och nått en användbar kärna; mindfulness som ett sätt att göra hjärnan till sin tjänare, ta kontroll över den oundvikliga inre monologen. Men till vilket pris? Är det värt att offra de aspekter av intellektet som berör tankar på det förflutna och framtiden på välbefinnandets altare?

Jag tänker på en bild på Nietzsche som jag inte kan glömma. Han har fotograferats halvliggande på en sängbrits klädd i någon slags vit nattskjorta. Blicken är tom, mot slutet av livet har han efter ett slaganfall försvunnit in i galenskap. Det är en sorglig bild, i filosofens ögon syns att den vilda tankestormen avtagit. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att han ser rofylld ut. Kanske slutligen befriad från kedjan, för första gången bara i ögonblicket.

Kommentera

1 Kommentar på "Hjärnkontroll"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
1 year 6 months ago

[…] här kan man läsa en recension, signerad Jakob […]

wpDiscuz