7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Hunden som blev en vargflock
2466
post-template-default,single,single-post,postid-2466,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Hunden som blev en vargflock

Revolten-1024x536
Foto: Magnolia Pictures

Hunden som blev en vargflock

Revolten
2014
Regi: Kornel Mundruczo
1tim 59min

I Filmen som slog Ruben Östlunds turist i sektionen Un Certain Regard på filmfestivalen i Cannes tar hundarna hämnd på människan. Florets Mats O. Svensson läser filmen genom Gilles Deleuze och Félix Guattaris begrepp djurblivande.

Den ungerska filmen Revolten inleds med att kameran glider över ett öde Budapest. Tomma gator – en ensam duva flyger över bron – bara en flicka, 13-åriga Lili, cyklar fram, hennes fötter kopplade till tramporna, människa till maskin. Så uppenbaras en springande hund bakom henne och därefter en flock. Den individuella hanterbara hunden har blivit en massa som genom sin mängd hotar människan och den sociala ordningen.

Icke-mänskliga djur som löper amok, vi känner igen detta tema från filmhistorien. Alfred Hitchcocks Fåglarna (1963) är ett av de mer berömda exemplen men det är en annan film som dyker upp i tankarna, kultklassikern Willard (1971) där den unge Willard – plågad av såväl sin krävande mor som patriarkala, faderliga chef – skapar ett förbund med en råttfamilj. Samtidigt som råttorna förökar sig i källaren blir han allt bättre på att kontrollera dem. I råttorna börjar Willard finna en väg ut ur familjetriangeln – där chefen ersatt (och dödat) hans fader – genom att både bli allt mer råttlik och genom att knyta en allians med den svartpälsade Ben, som mitt i denna allt större ansamling råttor, fungerar som en utmärkande individ. Med Bens hjälp kan Willard ta hämnd.

I Revolten heter den utmärkande individen bland hundarna inte Ben utan Hagen. Hagen är Lilis hund som hon tvingas lämna på gatan för att hennes despotiska fader vägrar upplåta husrum åt hunden; för Hagen är av blandras och blandraser är i detta filmiska universum straffbeskattade. På grund av denna straffskatt är gatorna och hundgårdarna fulla med utstötta, oönskade blandrashundar, avskydda och bespottade. Det inbjuder till en allegorisk läsning: ett allt mer rasistiskt Ungern där sort skiljs från sort, där fängelserna växer av samhällets utstötta, allt för att hindra att dessa ”smutsiga byrackor” ska spridas, smitta och kontaminera samhället.

När man ser Willard är det lätt att känna en avsky mot råttorna, de kryllar nere i källaren, gnager sig genom dörrar, deras svarta ögon glimrar i mörkret och den fuktiga pälsen. Revolten däremot är fullt medveten om, laborerar och opererar med människors kärlek och sympati till sina husdjur. Kameran går långt ner så att tittaren befinner sig på Hagens nivå. Tvillinghundar Luke och Body som spelar Hagen är magnifikt regisserade/dresserade, man känner med, och håller på Hagen. Det är hos honom sympatin ligger, även långt efter att den första människan fallit offer för hans käftar.

Hunden brukar kallas människans bästa vän och de franska filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari talade i Milles Plateaux (1980) om hunden som det mest oidipaliserade djuret. Det vill säga, det djur som i alla högsta grad har inordnats i familjetriangeln, alltså inom strukturen mamma, pappa och barn. Hunden har enligt Deleuze och Guattari symboliskt reducerats till en familjemedlem, dess djuriskhet disciplinerats, den har blivit individualiserad, underordnats mänskliga tecken. Försetts med halsband, identitet och snuttigt smeknamn. Hagen är just ett sådant familjedjur, men när han kastas ut går han från oidipaliserad och individualiserad hund, till underkuvad gathund för att därefter förvandlas till den brutaliserade kamphunden Max som trots doping och tortyrliknande träning ändå behåller ”sitt goda hjärta” och flyr kamparenan när han insett vad han gjort. Max har dödat en annan hund och ”bestört” flyr han men infångas snart igen, denna gång av en hundgård.

Det är i hundgården som Hagen förmår att förlora hela sin individualitet, och finner en flyktlinje ut ur den oidipala triangeln genom att symboliskt döda sin far, det vill säga människan – alla hundars fäder. Han blir ett flockdjur, en varg, är varken Hagen eller Max längre. Hagen genomgår ett djurblivande, han blir hund. Deleuze och Guattari talar om att även minoriteter måste bli minoritära. Och Svarta pantrarna uppmanade på 60-talet svarta att bli svarta, det vill säga revolutionära subjekt som vägrar att underordna sig, att ansluta sig i en rörelse med kapacitet och potential att rubba den rådande ordningen. För om Revolten gestaltar etniska motsättningar och ett nyfascistiskt Ungern, blir hundarnas flykt från hundgården, deras hämnd på människan en progressiv och revolutionär handling varför slutet blir märkligt. För utan att säga för mycket, får revolten ingen långvarig effekt på den sociala ordningen. Filmen slutar enligt alla konventioner.

En viktig poäng som Deleuze och Guattari gör är att blivanden och djurblivanden aldrig sker självständigt. Istället talar de om block, att man ingår i blivandeblock, något den posthumana teoretikern Donna Haraway förtydligar med sitt begrepp becoming-with. Ett sådant block är det mellan getingen och orkidén. När den traditionella evolutionsbiologin talar om att orkidén imiterar getingen för att reproducera, talar Deleuze och Guattari att både orkidén och getingen blir tillsammans. Orkidén tar formen och lukten av getinghonan och getinghanen blir en del av orkidéns reproduktionsapparat. Två varan av diametralt olika ursprung som trots alls passar in i varandra, som formar ett block genom att ingå en allians, kopiera varandras koder och införliva koderna i sig själva.

Liksom getingen och orkidén formar människan och hunden ett block, de blir tillsammans. Donna Haraway talar om i sin The Companion Species Manifesto (2003) hur det nära samlivet mellan hund (samt andra sällskapsdjur) och människa förändrar genuppsättning och bakteriekultur hos båda arterna, vilka gör både hunden och människan mer resistenta mot sjukdomar. Detta samliv förändrar inte bara hur vi lever, utan även var vi kan leva, hon kallar denna process för symbiogenesis. Men detta blivandeblock är på inget sätt neutralt, vilket Haraway också påpekar. Hundens genuppsättning har på ett mer radikalt sätt förändrats av människan; på ett några tusen år har den gått från domesticerad varg till en (såväl kroppsligen som i beteende) vid diversitet av olika hundraser. En historisk process som knutit hunden till människan och människan till hunden, ömsesidigt men asymmetriskt. Människan skapar hunden genom avel, hon formar hunden med träning, dödar hunden och alla dessa handlingar görs av kärlek. Som Harlan Weaver skriver i en artikel om bulldogs: ”Putting them to sleep, in your arms, can be the greatest act of love you can give to your pet.”

Så tänker vi kring husdjuren, som familjemedlemmar, kära vänner och något man som ägare och människa förfogar över, ett liv att förvalta. Kärleken knyter Lili och Hagen samman och kärleken (Lilis begär efter Hagen) drar henne med i hund- och djurblivandet. Liksom Hagen lyder även hon under en sträng oidipal lag, fadern som avvisar henne till sängen utan middag, den auktoritära dirigenten i orkestern hon spelar i, båda som kräver att hon underordnar sig deras vilja. Så fort dörren gläntas något flyr hon, springer över gatorna som en herrelös hund. Filmen korsklipper mellan Hagens och Lilis flåsande och oroliga ansikten. De söker friheten och varandra. Men när Lili stannar upp, blir åter igen människa fortsätter Hagen, går längre och det är på denna darrande linje av våld som filmens spänning är upphängd på.

Om hunden är samtidigt vår bästa vän och vår skapelse kan Revolten sägas gestalta det liberala samhällets rädsla för att de man är beroende av och har gjort beroende plötsligt vänder sig mot samhället. Att de som syr kläderna, producerar maten och konsumtionsvarorna vägrar och börja kräva rättvisa eller jämlikhet. Att de förvandlas till en kryllande massa som expanderar, ockuperar och kontaminerar samhället, att de samhället trodde var deras vänner, eftersom de tacksamt åt av smulorna, faktiskt ville ha hela tuggan.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz