7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
I en mångfald av röster
1444
post-template-default,single,single-post,postid-1444,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

I en mångfald av röster

9789100151751-cropped
Foto: Albert Bonniers förlag

I en mångfald av röster

Blandade röster är de bästa rösterna
Björner Torsson
Albert Bonnier förlag
66 sidor

Mats O. Svensson har läst Björner Torssons nya diktsamling och i myllret av röster funnit en uppgörelse med patriarkatet.

Jag kan sakna ungdomen ibland, tonåren när alla känslor låg nära ytan och nerverna vibrerade. Världen kändes mer påtaglig. Världen och alla skeenden låg bara några centimeter bort. Numer framstår det mesta som främmande, man sluter sig inom sig själv och inom sin nära krets. Det är långt ifrån en originell iakttagelse. Och oftast är jag glad att slippa dessa känslosvall. En blank sjö kan också vara vacker.

Det svåra är inte att förhärda sig
Det svåra är att inte förhärda sig

De två versraderna kommer från ”Blandade röster är de bästa rösterna”, Björner Torsson senaste diktsamling, hans tolfte. De ringar in något centralt, fångar upp en insikt genom en till synes mycket enkel språklig förskjutning. Man blir äldre, man ser, ser att allt bara fortsätter, världen tar ett steg framåt. Ett, ibland två steg tillbaka. Det är skönt att kunna köpa alvedon i mataffären, men antalet medvetna paracetamolförgiftningar ökar. Analfabetismen minskar, liksom barnadödligheten, livslängden ökar. Samtidigt faller stater samman och Medelhavet tar allt mer formen av en gravplats, eller en tröskel mellan rätt och undantag, liv och död. Man översköljs av nyhetsbilder, förhärdningen blir en försvarsmekanism.
sömn

Att inte sluta vara rädd
för förintelsen, den som var,
förintelsen som är
och den som kommer

Jag kan bli oerhört rädd för att sluta vara rädd. Det vill säga, bli likgiltig inför vad som händer, vad som kan komma att ske. Ibland tänker jag att poesi kan fungera som en motkraft. Den kan instifta rädsla, öka sensibiliteten gentemot världen, får en att ompröva begrepp och tankefigurer, ens egen plats i världen. Men jag vet inte om det stämmer. Men rädsla, är inte det också den känsla som Sverigedemokrater, nyfascister känner? Rädsla för att något håller på att rinna dem ur händerna. Men så skiftar tonläget, en annan röst kommer in i Torssons dikt:

Kom inte närmre
Då snyter jag däj
Då hoppar jag opp och sätter mäj på däj

Vad kan poeten svara på denna tjurskalliga utsaga vars ledord är näj, annat än med ett uppgivet ”Men men”? För trots all kunskap, om migrationens positiva effekter, om hur all kultur är en mångkultur, det vill säga en sammansättning snarare än en nationell enhet, säger denna andra röst fortfarande näj. Men men, två ord som klingar ut i en tystnad. Diktsamlingens två sista.

Blandade röster är de bästa rösterna, säger titeln. Ja, det kan stämma, samtidigt betyder ju inte det att man bör, att det är anständigt att säga vilken skit som helst.

Torsson skriver: ”Oron måste ha sin plats i poesin” och det finns något oroande i diktsamlingen. Kakofonin av röster, heterogena röster som ställer sig på tvärs mot dikten, som bryter av, förhalar, stör och brister ut i märkliga utrop eller citat som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Men det är också denna multiplicitet som binder mig fast i dikten. För att läsa ”Blandade röster är de bästa rösterna” är som att sitta runt ett bord och lyssna på ett samtal vilket sömlöst skiftar mellan ämnen, som drivs fram organiskt, formas av associationer och inspel.

Detta samtal verkar emellertid inte pågå för sin egen skull, utan tycks fylla en funktion för Torsson själv – att genom främmande utsagor och olika röster finna något inom sig själv som är sant – ”Jag längtar som efter hav / efter sanning” – och genom den sanningen om sig själv säga något allmänt om människan. Detta projekt är inte antropocentriskt, det behöver inte gå genom människan utan kan ske genom att tänka djuret, ”Tänk som ett djur / Tänk dig som ett djur”, och tänka kroppsligt. För det är genom att rikta tanken mot den egna kroppen som Torsson försöker förstå manligheten.

För något är fel med denna manlighet, det är diktsamlingens akuta fråga. Han ber den att dra åt helvete – ”FUCK YOU, FUCK YOU ACHILLES” –, beklagar sig över dess maktanspråk, dess historia av våld. Sen invänder han: alla män är ju inte våldsamma, vissa män är ju jättefina killar. Men ändå, det går ju inte att komma ifrån att det framförallt är män som dödar, förtrycker, att det är män som misshandlar sina fruar, varför är det så? För att svara på frågan söker sig Torsson ”tillbaka i människornas historia” för att hitta roten, var i evolutionen det gick fel. Människan som går från nomad till bofast, till punkten där förundran över kvinnors förmåga att alstra nya människor förbyttes mot äganderätt och kontroll över kvinnlig sexualitet.

Man behöver inte alltid hålla med Torsson i varken hans utgångspunkt eller i hans svar. Det intressanta är själva undersökningen. I diktens brännpunkt, vilken Torsson cirklar omkring (kanske för att inte ”förhärda” sig) men utan att spåra en flyktlinje. Han tänker och frågar utan att ge svar, eller vägar ut ur patriarkatet. Kanske är det helt riktigt, att inte ens försöka, att erkänna att denna uppgift ligger någon annanstans än hos poeten, som istället för att formulera färdiga lösningar försvinner in i en mångfald av röster.

Kommentera

1 Kommentar på "I en mångfald av röster"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
wpDiscuz