7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Imponerande oangenäm roman
18672
post-template-default,single,single-post,postid-18672,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Imponerande oangenäm roman

Foto av Martin Andér
Imponerande oangenäm roman
Av Björn Kohlström

Den dystopiska romanen utspelar sig inte längre i ett samhälle långt in i framtiden. Liksom för att illustrerar det akuta läget befinner vi oss ofta i en samtid som bara getts en liten förskjutning. Så är det även i Krister Gustavssons nya roman Eldstekel.

Framtidsinslaget i Eldstekel består av torra notiser som redogör för de där små förskjutningarna. Läskunnigheten har försämrats. Löneinkomsterna har sänkts. Dödshjälp tillämpas även på yngre människor. Men på många sätt och vis är det en ovanlig roman, som inte liknar den konventionella prosa som skrivs av majoriteten av svenska författare just nu.

Gustavssons roman består av femsiffriga numrerade texter, utan att någon kronologi blir uppenbar. Första siffran går från 1 till 6, och man kunde ha trott att det är just sex olika berättare, men siffrorna följer inga mönster. Där finns ett jag, en han, en hon, och så vidare. Någon är vårdtagare, någon arbetar inom vården. En av männen har svårt att passa in i tillvaron. En annan – eller om det är samma man? – ingår i en motståndsrörelse, som anlägger bilbränder. Motståndet manifesteras även i den generella inställningen, här exemplifierat i en text numrerad ”2.265.6”:

Själv har han givetvis aldrig köpt eller sålt något utöver det absolut nödvändiga, det vill säga, han har i hela sitt liv sålt sig själv; sin tid, sin kropp, sina idéer, sin intelligens, sitt kunnande. Men sådant räknas inte längre. Det är något löjeväckande i detta att ställa upp för samhället; att envist vara en människa: Att bli en människa.

Vad som skildras genomgående är hur svårt det är att bli kvitt våra premisser. Gustavsson gestaltar ensamhet och sjukdom och det som sker på individuell nivå kan lätt tillämpas också på samhällelig nivå. Det handlar om en splittring av identiteten, ett sönderfall. En av de kusligaste formuleringarna i romanen lyder: ”Hjärnan är tom, det är inte ens svart där inne.”

Berättelsen, eller berättelserna, gestaltar övergivenhet. Atmosfären präglas av undergångsstämning. Ibland förekommer fantasier om våld, katastrofer, och det är svårt att avgöra vad som är på riktigt och vad som är inbillat. Det kan lätt ge ett diffust intryck, och det är ett av den här annars imponerande romanens problem.

Dels blir det för anonymt. De olika personerna ges likriktade röster, och de blir inte tillräckligt utmejslade för att bli synliga som konkreta gestalter, utan framstår mer som abstrakta tankeexperiment. Och dels är det svårt att se vart berättelsen ska ta vägen. De olika berättarrösterna har för mycket gemensamt.

Men jag kan också tycka att det är befriande med en svensk författare som så konsekvent ger röst åt det obehagliga. För i många stycken är det här en genuint oangenäm roman. Det insmickrande har inte heller hört till Gustavssons tidigare kvaliteter: häromåret skrev han en fin diktsamling, Andningsbok Landskapsbok, som även den går på tvärs mot den samtida poesins tilltal.

Ovanligt nog har Krister Gustavsson också sopat igen spåren efter sig. Hans projekt är tämligen unikt, utan tydliga drag av förebilder, och han har skrivit en roman som ger nya impulser åt sina läsare. Det är med nyfiken blick vi tar oss an de idéer som väcks till liv.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz