7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Innan katastrofen
2717
post-template-default,single,single-post,postid-2717,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Innan katastrofen

Ida Simons
Foto: Familjen Simons

Innan katastrofen

Tiden före midnatt
Ida Simons
Natur & Kultur
167 sidor

Romanen om den judiska Gittels uppväxt 20-talets Antwerpen är en berättelse om timmarna innan katastrofen. 2014 återupptäcktes Ida Simons debut Tiden före midnatt från 1960, Alexander Stinggård har läst.

Eftersom vi européer ägnat det senaste århundradet åt att göra allt vi kan för att fullständigt utplåna varandra är det lätt att glömma att klockan slog både tjuett och tjutvå innan hon blev midnatt. Därefter tog vi våra syskon i hand och ledde dem mot döden genom en rad fantasifullt plågsamma tortyrmetoder. Det är ingen som kommit levande ur moralens gaskamrar; varken mänskan eller hennes historia. Dock var de ljusare av dygnets timmar befolkade av en generation som inte blivit stuvade som boskap på godståg och borttvättade från vår gemensamma kultur, vår gemensamma berättelse. En generation som inte hunnit bli mördad i gränderna eller förgiftad av lögnerna. En generation som fortfarande kunde tillåta sitt samvete en smula ironi.

Det måste sägas så att det är sagt. Tyvärr går det inte att prata om ett europeiskt tjugotal utan att också nämna dess trettio- och fyrtiotal. Inte ens tiotalet går att ignorera. Jag vet inte. Kanske är krossade skyltfönster, senapsgas och bomber över London den enda storyn som funkar för oss. Ida Simons skildrar något annat, det som hände innan – ett slags barndom som för de flesta av oss låter som fiktion och jag önskar att det var överflödigt att nämna att Timmen Före Midnatt på många sätt handlar om en Judisk familj och Judiska miljöer i ett Europa som inte riktigt hunnit börja slakta stora delar av sin identitet och kultur, inklusive dess invånare. Frågan är om det överhuvudtaget spelat någon roll om inte dessa grupperingar blivit påtvingade den moderna mänskan genom politiska rörelser och dålig självkänsla. Men, det är svårt att läsa en bok som utkom drygt femton år efter förintelsen, och som dessutom var skriven av en av dess överlevare, utan att veta att jag vet vad hon också visste och att det var precis vad hennes unga jag ännu inte blivit varse men skulle bli tvungen att genomleva innan sin trettioårsdag. Historien överskuggar allt. Vilket möjligtvis är hela poängen.

Ida Simons debuterade 1959 och dog året därpå. Innan hon började skriva var hon konsertpianist och däremellan satt hon i koncentrationsläger. Också detta måste sägas. Därigenom blir det nästan som sanning att påstå att hennes skildring av sina tidiga tonår i Antwerpen och Berlin är ett dokument från en tid som inte längre finns, och som för oss som föddes under eller efter kalla kriget aldrig har funnits. Kolla, hela den här texten har redan i princip bara handlat om det som kommer hända efter för jag har ingen aning om vad som kom före.

Alltså. Det är den unga Gittel som berättar. Tonen är lätt ironisk; betraktaren skriver ner det som sker runt henne och låter inte de egna känslorna ta över. Platsen är Centraleuropa under mitteln av tjugotalet. En plats som inte längre finns och aldrig mer kommer finnas. Guldmarken är utsatt för kraftig inflation, business går ibland bra, ibland dåligt. Allt det där. Länderna som nuförtiden utgör EU var fortfarande skuldsatta av Det Stora Kriget, såväl mentalt som fysiskt, men försökte dansa sig ur sorgen. Vi vet ju det, eftersom det är så historien om det västliga nittonhundratalet alltid vecklas ut. Ida Simons är dock smart, hon nämner ingenting av det. Hon vet att vi vet. Vad jag försöker säga är detta: Gittel växer upp i en judisk medelklassfamilj med stor släkt under en tid då de fortfarande fanns i Europa. De förflyttar sig mellan Belgien, Holland och Tyskland men det har jag redan sagt. Det är frusen tid, ett bleknat fotografi, allt det. Europas adolescence. Innan hon blev vuxen och tände sina stora ugnar och släkte ljuset med sin svarta rök. Hon börjar bli gammal nu, men inte ett dugg visare.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz