7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Inre utlösning i ett förlorat Europa: Jean Genet och det homosexuella narrativet
1745
post-template-default,single,single-post,postid-1745,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Inre utlösning i ett förlorat Europa: Jean Genet och det homosexuella narrativet

lottatori
Bild: Thomas Eakins, Lottatori

Inre utlösning i ett förlorat Europa: Jean Genet och det homosexuella narrativet

Rosenmiraklet
Tjuvens dagbok
Matrosen & Stjärnan
Tjuven & Kärleken
Jean Genet
Modernista

Det är med uppriktig vördnad inför både språket och livet i ett äldre och svårare Europa som jag tar mig an Modernistas fyra moderna utgåvor ur Jean Genets katalog, från den undre världen av excentriska element i en nedpissad parisisk parnass.

Det går bra att åtminstone för ett tag läsa Genet ur vagabondens perspektiv, i ständig rörelse i städernas nedre skikt och den undervegetation där kriminalitet, våld och prostitution utgör en underlig men helt verklig, social arkitektur. Resan är ofta en ren nödvändighet och har att göra med uttömmande av resurser, flykt undan omständigheter, ett resultat av otur, slump och lättja. Porträtten av de kringflackande förbrytarna gestaltas ur tiggarnas, horornas och mördarnas perspektiv, i ett solidariskt förakt för den rådande ordningen.

Hos Jean Genet är förfallet den vackra motor, vars eld och gnistor håller universums klockverk i rörelse. I viss mån kan en emellanåt tala om en fascistoid retorik, för den är i Genets verk återkommande och specifik, men den är kanske ett uttryck för något så simpelt som kärlekstörst, samhörighetskänsla och berusning. Just det vackra våldet är huvudtema i den bedårande hamnromanen Matrosen & Stjärnan (Querelle de Brest, 1947), där det marint sexuella dramat i Brest i Rainer Werner Fassbinders filmatisering ges en grafiskt hårt stiliserad kulissvärld. I Jean Genets litterära original är det den ogenomträngliga dimman som lagt sig över de starka männens muskulösa kroppar och givit dem den hårda och fanatiska kärlekens skimrande hinna, en stark påminnelse om den allnärvarande penetrationen, och det fuktiga dunstandet för dem till den ena sluttande klippbranten efter den andra. Mordets konstruktion får status av katarsis, och smutsen det ackumulerar blir gyllene.

En centerpunkt i Matrosen & Stjärnan är den mystifierade bordellen La Féria, skådeplats inte endast för köttets förlustelser utan också de magiska och spirituella ejakulationer som skänker delar av boken en underbar och fadd grace av vass kristall, malört och mycket långsamt kokande socker. Där uppehåller sig ett alldeles särskilt galleri av bordellmammor, prostituerade, tjallare, perverterade och anställda på poliskommisariatet; samtliga aktörer i ett brokigt narrativ om könets (uteslutande det manliga) kröning och mordets oemotståndliga dragningskraft. Som ett slags studie i andlig anatomi skärs halsarna av i skydd av dimslöjornas fuktiga, nästan ogenomträngliga tyger.

Motsvarande kyrkskepp i Rosenmiraklet (Mirakel de la Rose, 1946) är korrektionssalarna i fängelserna Mettray och Fontevrault, där allt heligt uppstiger till en skönhet kanske bortom till och med miraklet självt. Brottslingens angeliska attribut mörknar liksom i det inverterade ljuset: frånvaron av all ödmjukhet och vänlighet, ja all den mänskliga värme som fråntagits dem och tvingat dem in i lidandets irreparabla försummelse av livet, tillskriver dem just denna godhet, i och trots och kanske just på grund av all sin ondska. Det är en utstuderad antihämnd, en akt av nåd, som Genet utför, och för det älskar jag honom:

”Unge tjuv, låt dig alltid bäras av den dröm som gör dig till en strålande varelse du vill likna! Enbart pojkar som vill bli banditer för att likna den bandit som de älskar – eller bli den banditen – vågar vara så modiga att de kan spela ut sin roll till det yttersta.”

Villeroy, Divers, Bulkaen och Harcamones betydelse för huvudpersonen Genet kan inte underskattas. Ett gäng av förlösande, utlösande kristusgestalter, där var och en av dem är värda mer än livet självt, omvandlar i skötets och rövens förhäxande skönheter det oerhörda svårmodets utsvultna tremens till paradisiska spasmer, ett kärleksbudskap så renande att ingen natts obskyra ensamhet når det med sina svarta strålar:

”Jag känner frid blott när jag blir knullad av honom, men på så sätt att han går in i mig och håller mig utsträckt på sina lår, liksom en ”Pietà” håller den döde Jesus.”

De emblematiska bilderna hos Genet är ofta modifierat religiösa eller till och med revolutionära, även om Genet, eller karaktären han gestaltar sig som, nästan aldrig gör några maktanspråk eller visar någon som helst tro på att han förmår erbjuda någon förändring. Det är först och främst tjuven, men också den prostituerade, hallicken, ligisten, mördaren, fängelsekunden och förrädaren – etcetera – som ges utrymme. Handlingen är nästan uteslutande social algebra: kåthetens dialog av blickar och rörelser, ibland rakt av antastande, inför en oförstående, bestraffande samtid.

Tjuven & kärleken (Notre Dame des Fleurs), är Jean Genets debutroman och innehåller för övrigt ett utomordentligt förord av Martina Lowden i den nya upplagan. Författaren inleder berättelsen, som bygger på hans eget livs förlorande och förförande karaktärer, med transvestiten Divines död och helgonförklarande, i en stil som Jean-Paul Sartre har beskrivit som masturberingsepik.

Genet skriver: ”Jag vet inte om det är deras ansikten, deras verkliga ansikten, som bestänker väggarna i min cell med diamantgnistrande dy.”

I Tjuvens dagbok rör sig Genet mellan Spanien och Frankrike, Tyskland och Belgien, via Alperna till Italien, vidare till Balkan och tillbaka igen. I varje stad söker han upp den lokala underjordens märkliga befolkning av vackra och vulgära varelser. De arketyper som Genet slår sig i kast med bär ofta sinsemellan liknande attribut; en allsmäktig skönhet, fördelad över hela den anatomiska kartan, lemmarnas böjningar och musklernas massiv, läpparnas utformning och deras heliga förmåga till tröst och nåd. Styrkan och våldsamheten är, liksom fallosen, de ordningsmakter Genet underkastar sig; de utgör en helt annan exekverande administration än domstolen eller polismyndigheten. Stöldens betydelse ska i sin rituella gärnings kraft inte underskattas, och synnerligen inte under en vistelse i Nazityskland. Plötsligt kan Genet inte längre stjäla:

”Jag kände inom mig att det var ett folk av tjuvar. Att stjäla här är ingenting som går utanför det normala, tänkte jag, och det hjälper mig inte alls att förverkliga mitt jag: jag bara underkastar mig den rådande ordningen. Jag spränger den inte. Jag begår inte det onda, jag stör ingenting. Det är omöjligt att göra skandal. Jag stjäl i tomma luften”.

För att förstå Genet är just Rosenmiraklet en bra guide. Den suggestiva, nästan sakrala miljön som fängelset utgör, och där sperman och urinen fungerar som vigvatten, och där könet utgör kalken, upprättar hos fången, tjuven, ligisten och slagskämpen ett slags helig ande, detta svårtolkade gudsväsen, i flykt undan världen, så som vi känner den, med sina lagar och regler, normer och förordningar. Men det är samtidigt världen, i all sin vidriga prakt, som gör så att denna plats, scenen i Genets teater, kan existera, och de sköna skepnaderna i den.

Genet längtar efter fängelset, därför att den fängslade upphör att vara förbunden till sin kropp. Kroppen är fjättrad, inlåst och dömd, medan den inre andens skälvande flykt nu tillåts löpa fritt i ett underbart universum, skoningslöst penetrerande ett kosmos så bländande i sin konstruktion, att var och en av underklassens slumryttare, förfallna förbrytare och perverterade omedelbart tillskrivs gudomliga kvaliteter. Brottet är alltså gott. Synden är alltså riktig. Döden är förlösningen. I detta ljus blir annars moraliskt svårtydda, symboliska gärningar som förräderiet och mordet rediga och klara handlingar utifrån en rent genomstrålad kropp, vars andes oklanderlighet är absolut.

Fängelseskildringar är fulla av mörk magi och undrens smuts, och Jean Genet tecknar fängelsebyggnaden som en antikyrka, den blåmärkta ömhetens relief, skuren ur hjärtats block och hämtad ur svarta nätters svarta skrin prydda med svarta smycken. Men det är en fullständigt omedveten och spontan magi, utövad som impuls, drömd och längtad efter i djävulsk extas och förlöst i andens nektar. 

Ur tjuvens idé om livet – Jag har stulit för att bli god – kommer också äventyrets narrativ. Hungern uppfinner tjuven, men associationen mellan stöld och belöning tillskriver själva akten en säll njutning. Brottet sexualiseras; tjuven får stånd när han äntrar lägenheten där inbrottet ska begås. Någon annan blir så uppspelt av synen av bytet att den kastar upp. Handlingens kroppslighet blir explicit, och ljuset och doften inifrån den med kofot uppbrutna lägenhetsdörren bränner liksom in bilden i hinnans slem. Urtavlan omsätter tiden i kroppen självt, vars blekblå vendeltan marmorerar hudens ark.

Ungdomsfängelset Mettray, mitt i Frankrike, skolade förut sjömän. Ännu under Genets vistelse där låg en strandad skuta på gården. Återigen det inverterade: intet hav i sikte. Livet i fängelse är en båt på land, lika delar komedi och tragedi. Bara berättelsen svävar över murarna. Den byråkratiska definitionen av mänsklig förvaring är den ena klassens kontroll över den andra, och vidrig i sin konstruktion, eftersom den just som konstruktion är påhittad; en social syntes i sin administrativa godtycklighet.

I litteraturen förfinas den blick med vilken vi ser på verkligheten, och Genet för oss med immade spektran rakt genom väggar och tak, ut mot ett bländande mörker. Mot galaxernas neona nästen i universums beckmörka vax. I en BBC-intervju från 1985 talar Jean Genet om ensamhet och avstånd. Att hålla distansen till folk. Det är den sviknes svurna hämnd på mänskligheten, att dra sig undan, och inte låta någon komma nära – för att slippa bli lämnad igen. I Rosenmiraklet skriver han om samhörigheten i Mettray:

”Det skulle vara för påfrestande för mig att säga att människorna är mina bröder. Det ordet äcklar mig därför att det binder mig vid människorna med en navelsträng, det för mig tillbaka in i en mage. Det ordet förenar oss med modern. Det hör samman med jorden. Jag avskyr broderskapet som binder kropp till kropp, men jag vill ändå tala om ‘mina bröder’ när jag talar om anstaltseleverna.”

Den unge tjuven korsfästs och offras. Utanför rasar andra världskriget och fängelserna förändras i sin karaktär. Det är inte längre bara skyldiga som hamnar där, också de oskyldiga befolkar cellerna. Det är inte längre en skuldens plats, utan orättvisans vistelseort där det nya språkets stigmatiserande syntaxer förlöser fångarna in i nya existenser, där våld och våldtäkt blir vardag.

Hierarkin behöver förhålla sig absolut till den stringenta disciplinen som råder på anstalten. Uppdelad som den är i familjer, skapar fängelsedirektören ordningen som krävs för att kontrollera individens in- och utfall. Denna kultur tvingar de intagna, vare sig de är ungdomsförbrytare eller tungt kriminella, att arbeta efter givna ramar och regler. Därav hackordningen. Därav våldsamheten i både kropp och språk. Inuti det utdömda straffet vilar tusentals. Men i detta omvända mysterium uppstår också ett nytt narrativ; en ny blomma som varken är god eller ond, blott en blomma just som tid är tid:

”Harcamone spände sig, hur han kämpade och försökte komma ut ur sig själv för att slippa ut ur fängelset. Ge sig iväg, fly, slippa ut genom rännorna som en dimma av guld. Men då måste han förvandla sig till guldstoff.”

Frågan är: vem i fängelset njuter mest av den djupt efterlängtade cigaretten: han som röker den, eller han som bjuder på den? I Genets värld blir detta också frågan om makt och penetration, och, för all del, nåd. Genet skrev de flesta av sina romaner inuti fängelset, under tiden som han avtjänade sina straff. Det betyder: utan straffet, inga böcker. På ett sätt kan en säga att detta tillbud, och denna miljö, var perfekt för författaren. En kan också försäkra sig om att allt är slump. Medfångarna i fängelserna förstod ingenting om deras funktioner i berättelserna, ändå skrev de sina egna roller, just i sitt varande. Genet kunde observera, och anteckna den organiska berättelsen.

Kärleken mellan männen i förvar skiftar hela tiden karaktär och status. Den vackraste vinner, alltid. Kärlekens natur skiftar som dygnet. Ingen får älska, ända älskar alla. Blodet fyller vansinnets lem: om intet råder, så måste en åtrå allt:

”Det var inte så säkert att Bulkaen måste älska mig därför att jag fick honom att tänka på Mettray, ty själv älskade jag Bulkaen för Mettrays skull, men Mettray älskar jag enbart så högt just därför att den snyggaste grabben där hette Bulkaen.”

Jean Genet hatade Frankrike, också som gammal. Han hatade vad Frankrike hade gjort mot honom, och hur det franska samhället förnekat honom allt, och fördrivit honom. Fängelset blev ändå ett sätt för Genet att invänta världen, att låta den komma till honom. Ända fram. I det begränsade utrymmet färdades fantasin och gavs akustik. Den expanderade bortom materians strukturer och slog upp som ett perfekt moln i skyn: ur det minsta växte det största.

Vive la fuite, 
                       leve flykten!

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz