7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Intervju: Det grekiska språket är mitt land
5911
post-template-default,single,single-post,postid-5911,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Intervju: Det grekiska språket är mitt land

Det grekiska språket är mitt land

Intervju med författaren Evi Lampropoulou

EVI
Bilden är privat

Författaren Evi Lampropoulou skriver i sin kommande roman om våld och om rätten att leva eller begå självmord i ett samtida Grekland där flyktingarna väller in och fascismen ökar lavinartat. Hon kan ofta känna att hon borde sluta skriva och istället gå ut och hjälpa folk på Atens gator. Selene Hellström samtalar med henne om det sexiga kaoset, besattheten av ord och om Olof Palme.

Första gången jag träffade Evi Lampropoulou var på en strand i hennes födelsestad Kavala, norra Grekland. Det var höst, det vill säga grekisk höst, vilket innebär runt tjugo grader i luften. Vågorna gick meterhöga och jag var där för att fotografera den svallande dramatiken. Evi kom gående liten och smal med långt vilt hår, en ryggsäck på ryggen. Hon skulle bada.
– Jag är ingen vintersimmare, förtydligade hon [vilket i Grekland innebär att man regelbundet går och simmar året runt], men jag får alltid en stark impuls att hoppa i vattnet när jag är på en strand, kallt eller ej, vågor eller ej.
Mitt sällskap, som kände henne sedan tidigare, avrådde henne med tanke på väderleken.
– Bada imorgon istället, då ska det inte blåsa så kraftigt.
– Imorgon är jag tillbaka i Aten igen, svarade hon resolut.
Vi åkte hem, men senare via min väns facebooksida såg jag att hon lagt ut ett mobilfoto av de höga vågorna och på hennes statusuppdatering hade hon skrivit att hon hoppade i trots att folk avrådde henne. Tonen var trotsig, till och med triumferande, och jag såg henne framför mig slukas av de höga dyningarna. När jag några månader senare påbörjar den här intervjun via mejl minns jag vårt första möte och kan inte låta bli att fråga:

Hur ser din relation till havet ut?
Jag känner ett starkt släktskap med havet, kanske för att jag föddes så nära det. Det gör mig mer levande, ger mig energi, som en livmoder. Jag kan nästan tycka synd om dem som aldrig får uppleva den känslan eller som lever på långt avstånd från havet. Det är min länk till naturen, jag var aldrig mycket för bergen. I många år bodde jag på en ö (Lesbos) för att få uppleva havet tätt inpå mig, och det trots att jag verkligen är en person som gillar storstadslivet.

Många väljer att lämna Grekland idag. Skulle du själv kunna tänka dig att göra det?
Om jag var bildkonstnär skulle jag nog det. Men jag skriver på grekiska och det grekiska språket är mitt land. Och jag älskar Grekland för mycket för att lämna det; solen, kaoset, folket. Dessutom är det i Grekland saker händer. Landet attraherar konstnärer och aktivister från hela världen, något som kanske innebär att vi är det nya Latinamerika. Folk blir förförda av kombinationen antika och moderna ruiner. Documenta kommer till Aten på grund av de nya ruinerna. Det är politiskt exotiskt och kaos och osäkerhet upplevs som sexigt.

Hur mår litteraturen i dagens Grekland, med tanke på krisen och situationen som råder?
Inget vidare förstås. Det finns en känsla av akut brådska, nu eller aldrig liksom. Boken jag skriver på handlar om de senaste årens situation i Aten och därför känner jag att den måste komma ut nu, idag, igår helst. Allt går så fort, det förändras hela tiden. Verkligheten har aldrig känts så icke-permanent som i Grekland just nu. Förlagen läggs ner ett efter ett och de som fortfarande lever verkar ha så mycket skulder att de inte tycks kunna publicera särskilt många böcker. Jag kan känna att det vore ett slags litterär aktivism att självpublicera och sedan dela ut böckerna på gatan.

Jag kan också känna att jag borde sluta skriva och istället hjälpa folk ute på gatorna. Jag träffade till exempel en familj från Syrien i en park och jag stannade där en halv dag bara för att prata med dem. Flyktingfrågan är enormt stor i sin egen rätt. Jag har jobbat med flyktingar tidigare, huvudsakligen från Afghanistan. I flera år har jag tänkt skriva en bok om det. Till exempel ledde jag en workshop i kreativt skrivande för afghanska tonåringar. Många tyckte den idén var helt galen, varför skulle ungdomar som inte ens har skor att gå i behöva konst? Men det utvecklades väldigt naturligt medan jag samtidigt lärde ut engelska, eftersom jag är besatt av litteratur och därför att deras berättelser är fantastiska och behöver nå ut.

En författare kommer alltid tillbaka till litteraturen, även om det egentligen är tänkt att hon ska lära ut ett annat språk. Utgången blev ett kreativt projekt som på ett naturligt sätt blandade våra liv med fiktionen, i ett försök att kanske kunna hjälpa de inblandade. Heart, not shoes! kallade vi det och det fick till och med en utmärkelse på TEDx Athens konferensen, vilket ledde till en hel del publicitet. Förhoppningsvis innebär det inte att det därmed betraktas som en kapitalistisk produkt, något som tyvärr ofta sker med konst nuförtiden.

Varifrån hämtar den samtida grekiska litteraturen sin inspiration?
Överallt. Från franska existentialister, USA, Storbritannien, antikens Grekland, magisk realism, Kafka, ja allt. Själv går jag gärna till modern och postmodern anglosaxisk litteratur.

Hur mår kritiken i dagens Grekland? Finns det litterära tidskrifter fortfarande?
Det råder ingen brist på kritiker i alla fall, det är ett som är säkert. Vi är ett fördömande folk. (haha) Visst har många tryckta tidskrifter försvunnit, men det finns en hel del kvar. Och många finns på internet också, som Bookpress som numera bara finns på nätet och har många läsare och som betalar skribenterna med böcker! Jag brukade skriva om utländsk litteratur i tidningen Ta Nea som kommer ut varje helg, men jag blev uppsagd i och med krisen. Den litterära delen har krympt från tolv till fyra sidor.

Gammelmedia spelar fortfarande stor roll för spridningen av litteratur, men numera är också sociala medier som Facebook stort. Det finns vad jag brukar kalla ”Facebookpampar”, sådana som har tusentals ”likes” och som kanske en dag kommer att ge ut en bok som säkert kommer att sälja åtminstone någonting. Jag tror på betydelsen av att kunna publicera oberoende eller genom självpublicering.

En del författare i Grekland har blivit så överexponerade genom Facebook att de har stängt ner sina konton och återgått till att kommunicera bara via sina böcker. Ibland önskar jag själv att jag kunde stänga ner mitt Facebookkonto. Men jag antar att författare kan vara väldigt mottagliga för den typen av sociala medier. Det kommer så att säga naturligt i och med att vi redan skriver och har det här behovet att ”dela”. Och så slutar vi som Facebooks obetalda proletariat.

Tror du att Facebookanvändandet kan påverka sättet på vilket författare skriver? Danska Dorthe Nors gav till exempel ut en kortroman med bara huvudsatser eftersom hon ville göra en kommentar till samtidens statusuppdaterande.
Jag känner inte till något sådant exempel i grekisk litteratur. Själv tycker jag inte att det påverkat mitt skrivsätt, även om jag ofta kommer på mig själv med att tänka ut statusuppdateringar när jag är ute och går. Något som jag verkligen avskyr, ett sådant slöseri med energi!

Vad skriver du om? Finns det teman som går igen eller finns det andra mönster i dina böcker?
Jag skriver om livet idag i en roman med titeln Athens, vilket refererar till både staden och huvudpersonen i boken som bär samma namn. Det handlar om stad och förort, våld ute i samhället och i familjelivet (d.v.s. fascism och våld i nära relationer) rätten att förbli barnfri, fattigdom, rätten att begå självmord. Konsten, televisionen, meningen med livet. Kärleken. Aten. Varför folk hoppar från balkongen? Varför vissa väljer att inte hoppa? Vad som är meningen med livet – barn, musik, billig lax? Det är, kort sagt, en bok om livet.

En kvinna går runt i stan. Hon har på sig två par strumpor, dricker konjak för att hålla sig varm. Hon går och får manikyr bara för att någon ska ta i henne. Hon pratar med hemlösa, hundar, Tom Waits och Olof Palme i ett Aten som pulserar mer än någonsin. Aten är just så plågad som hennes väggar vittnar om, teverutan är en död tingest, Gud är någon annanstans, Aris är psykopat, Rania är förälskad i en död poet, klorin är ohälsosamt och dricksvattnet smakar klor.

Teman jag återkommer till är hur man bör leva och vad meningen med det är. Likaså när människor är ärliga eller inte.

Varför är Olof Palme med i boken? Vad talar han och huvudkaraktären om? Varför valde du honom?
Olof Palme var en stor politiker. Socialismen han representerade var ett mycket gott exempel. Han utgjorde ett hot mot kapitalismen genom den framgångsrika politik han förde. Min huvudkaraktär har en vision av honom medan hon får sin pedikyr (hennes första). Han lovar henne hur allt ska ordna sig för Grekland, att han kommer att bygga bostäder för de hemlösa och ge jobb med skäliga löner till alla. Men så blir han tyvärr skjuten en gång till och slutar i ett saltbad.

Ett centralt tema i boken är våld och hur man många gånger blundar för det. Stämningen kan förändras drastiskt på en promenad från förortens värme in till Atens arga centrum. Våld förekommer även i förorternas små dockhem där grymheter anses främmande till och med då de händer dem själva. Envist håller man fast vid att framhålla varje våldsamhet som något som inte tillhör vår värld. Men världen är våldsam. Fred finns inte ens i ett ashram, där yogierna kokar under sina rakade skallar. Det dolda våldet är mer ohederligt. I centrala Aten förekommer i alla fall ett slags tydligt, uppfriskande våld, som en av mina romangestalter påpekar.

När du träffar andra författare och poeter, vad brukar ni prata om?
I Aten finns tyvärr inget litteraturhus eller liknande där författare kan träffas för att utbyta tankar och idéer. Det hade annars kanske kunnat frambringa en litterär rörelse i dessa tider. De författare och poeter jag träffar är främst mina vänner och vi pratar om hur vi ska få något publicerat och om litterära nyheter generellt. Att Grekland håller på att bli ett slags u-land. Vår besatthet av ord och form. Om våra kommande böcker. Hur fantastiskt det vore att vara en amerikansk författare, där läsekretsarna är enorma. Det slutar ofta med att vi konstaterar att grekiska är vårt språk och vårt land. Vi talar om boktitlar och våra skrivprocesser. Eller så pratar vi bara om film, killar (eller tjejer), sex och om att bli förälskade. Vi pratar om undergången och politisk instabilitet, hur vi alla ändå vill stanna i Grekland.

Finns det saker som vi utanför Grekland inte kan förstå?
Vi var naiva. Vi trodde att hårt arbete var en garanti för trygghet. Att allt skulle ordna sig, lånen skulle återbetalas. Så förändrades plötsligt allt. Tänk dig att plötsligt inte kunna komma åt ditt bankkonto. Att inte kunna planera för framtiden. Att du förlorar ditt jobb från en dag till en annan. Att dina vänner lämnar landet för att hitta jobb utomlands fastän de inte vill flytta. Tänk dig en livlig storstad som Aten i stort sett till salu. Tänk dig att fascism och nazism ökar lavinartat. Ett land helt förrått av Europa och nyliberalismen. Samtidigt, tänk dig 50 000 flyktingar som anstormar Lesbos, Greklands tredje största ö med en befolkning på 90 000, och ändå förekommer inte rasism eller våld där. Visst är man rädd inledningsvis, men man hjälper till. Jag kan inte komma på någon annan plats i Europa där folk skulle reagera lika humant.

Vad betyder litteraturen för dig?
Den har räddat mitt liv ända sedan jag var barn. Jag började läsa vid tre och ett halvt års ålder och har aldrig slutat. Om det inte vore för böckerna, skulle jag kanske ha genomgått psykotiska perioder som ung. Och sedan skulle jag ha drivit omkring i den här världen i avsaknad av passion.



Evi Lampropoulou är född i Kavàla, Grekland. Hon har tidigare gett ut Happy Lou (2001), Nästan super (2005) och Alla äpplen (2009). Här kan du läsa ett utdrag ur hennes kommande roman med arbetstiteln Athens i översättning av Selene Hellström.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz