7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ironi & visdom
3443
post-template-default,single,single-post,postid-3443,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ironi & visdom

Alvin Pang
Foto: Rámus

Ironi & visdom

När barbarerna kommer
Alvin Pang
Rámus
78 sidor

Den singaporeanske poeten Alvin Pang är sin generations mest prominenta diktare. Björn Kohlström har läst en urvalsvolym från Rámus och hittat en lyrik där insikterna trillar på plats.

Vad vet jag om Singapore? Inte mycket, vare sig om landet eller om dess litteratur. Besvärande lite, faktiskt. Är det då en bra idé att läsa dikter av Alvin Pang, som nu utkommer med urvalsvolymen När barbarerna kommer, i Henrik C. Enbohms översättning?

Ja, men jag skulle rekommendera efterordet först, där Enbohm ger oss några förutsättningar att förstå de här dikterna. Det sker med några iakttagelser kring landets korta historia samt dess samtida politiska klimat, i dagsläget är Singapore en av de mest icke-demokratiska nationerna. Då får vi plötsligt perspektiv på vilken slags litteratur vi kan förvänta oss, där misshagliga ord är ett större risktagande än i ett land där du utan bekymmer kan säga att statsministern är en skitstövel eller något värre om du behagar. Då måste kritiken först passera genom ett ironiskt filter, och som utomstående är det nog lätt att bli bortdribblad, och läsa hans ironi bokstavligt.

Pang föddes 1972 och debuterade 1997, och denna bok innehåller dikter från fyra av hans böcker, samt åtta tidigare ej i bokform samlade dikter. Han skriver på engelska – Singapore var engelsk koloni fram till 1963. Man kan nog uppfatta honom som både en intern och extern poet, med ett igenkännbart idiom. Där han varierar sig, iklär sig nya uttryck – i spännvidden mellan det moderna och det traditionella, mellan det allvarliga och det skojiga. En variation som samtidigt tillåter honom att vara konsekvent, med förvåningen inskriven i de olika dikterna som ändå ger ett så enhetligt intryck.

Närvaron av regn och snö gestaltas på boksidan så att du tillåts ta del av hans upplevelser, att de görs reella. Tålamodet och koncentrationen installeras skickligt, men inte bara konstfullt, utan också på ett berörande sätt, med känslor som går på djupet, alltifrån en kort dikt om en tioårig flicka som begått självmord till neutrala naturskildringar.

Dikternas talspråkliga och direkta tilltal utmanar den gamla uppfattningen att spoken poetry inte funkar på boksidan. Kom igen, vill jag då säga till alla som klagar på den kvalitativa klyftan mellan uppläst poesi och bokens poesi: så här kan det göras! Pang kan vara både tillgänglig och svår, som bra poesi ska vara. Den ska kommunicera, sträva mot förståelsen, men också utmana och lita på att du som läser går den till mötes. Inte för att imponera.

Det likartade i våra drömmar finns inventerade och redovisade av Pang. Skitdrömmar, groteska barnsliga drömmar, men det är allt vi har. I dessa dikter är samtidigt ”ingenting så förgängligt som hoppet”. I en essä från 1995, ”Sorg och förnuft”, skriver Joseph Brodsky med kuslig kännedom om faran i att doppa sin penna för hårt i sorgens bläckhorn, om det sker på bekostnad av förnuftet. Robert Frost lyckas, enligt Brodsky, behålla den här balansen mellan sorg och förnuft, trots ihärdiga försök att dra ned diktens innehåll: ”Men ju oftare man öser ur det, desto bräddfullare blir bläckhornet av tillvarons svarta essens och desto mer besudlas ens sinne, liksom ens fingrar, av vätskan. Ty ju mer det finns av sorg, desto mer finns det av förnuft.”

Och Pang? Han gör något liknande. Utan att utplåna sitt jag klarar han av att ladda dikterna med allmänt innehåll, och förhålla sig neutral till den sorts bekännelsepoesi som nog har större kommersiellt värde. Vilket inte bestrider att egna erfarenheter skildras, bara att det sker i ordalag som kanske inte är förtäckta eller kodade, men mer att utsagorna följer parallella spår. Titeldikten, med sina uppgivna men samtidigt manande imperativ, är ett bra exempel på det. Ofta låter Pang de dubbla känslorna sjunga samtidigt, så att hans dikt liknar madrigalen, och därmed ges dikterna en oviss hållning, en klarsynt ambivalens om man så vill. Den hämtar sin näring ur dessa dunkla känslor, känslor som är direkta men samtidigt tillbakadragna. Inte påträngande, men obestridliga:

Morgondag efter morgondag kommer vi att finna ett språk
för att minnas våra tystnader, eller låna ord ur nattens
suckande vokabulär. Sorgen kommer att lära dig nya namn
och jag kommer att svara, ihåligt, med trumrytmer och ekon

Det här är överlag en oväntat bra bok: jag skulle nog gå så långt som att säga att det är en högst användbar bok, i så måtto att här finns den typ av livsvisdom som du inte ens visste att du saknade. Det i sig är att bevittna det förbluffande – hur insikterna trillar på plats inom dig medan du läser. Det här är en bok att återkomma till.

Och jag kan inte nog inskärpa hur viktigt det är med översatt poesi, om än det sker från ett språk som vi behärskar så pass bra som engelskan. Alvin Pang skriver dikter som syresätter den svenska poesiutgivningen, och visar vad som kan åstadkommas när blicken höjs. Nu säger jag inte att svenska poeter ska sluta älta sina privata åkommor – men ibland är det befriande att ta del av något utanför den egna sfären. Pang låter sin blick svepa över en större horisont.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz