7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
"Jag är Chris Kraus"
6901
post-template-default,single,single-post,postid-6901,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

”Jag är Chris Kraus”

sol

”Jag är Chris Kraus”

I Love Dick
Chris Kraus
Modernista
238 sidor
Översättning av Anneli Axén

Anna Lundvik packar upp sin pojkväns recensionsex av I love Dick och kan sedan inte släppa boken. Hon föreslår att de ska skriva en gemensam text istället, men den blir alltmer hennes egen. Här är deras brevväxling.

BREV 1 2 juni kl 18.17

Kära David!

Sedan jag slet upp kartongen som var adresserad till dig och hittade I Love Dick känner jag att jag håller på att bli galen. Jag håller på att bli Chris Kraus. David, jag är Chris. Kanske är det därför, för att jag nu är hon, som jag kommer med sådana här knäppa förslag, att vi ska skriva om boken tillsammans. Att jag gör anspråk på ditt utrymme på det viset, jag vet inte, kanske typiskt Chris?

Men du skrattar bara, eller jag vet inte om du faktiskt skrattar, men från alla många långa mil bort där du är så skickar du ett “haha” till mig. Säger att du ser fram emot att prata om boken med mig.

Jag blev så upprymd av boken att jag behövde sluta läsa och gå hem för att skriva om den. När jag rest mig och packat ihop filten inser jag att jag fått solsting. Det är nog första gången. För bara några dagar sedan undrade jag hur det skulle kännas. Att det kom nu tänker jag måste ha något med Chris att göra, hon gör mig yr. Du med, gör mig yr, ska jag inte få skriva om Chris?

Anna

BREV 2 3 juni 2016 kl 19.34

David!

Jag har nu skrivit nästan lika många sidor om Chis och dig och mig som jag läst. Nyss när jag berättade att jag redan börjat skriva brev till dig så satte du igång att ja, ifrågasätta det hela. Det kollektiva skrivandet är inte din grej. Du sa att styckena måste bli korta, vi fick inte sväva ut för mycket. Varför inte, tänker jag? Den här boken är så omskriven att ytterligare en konventionell recension som redogör för handlingen är helt överflödig.

A

BREV 3 3 juni 2016 kl 21.11

Kära Anna,

Om du är Chris, ja, vad ska du med mig till? Du kommer använda min pseudointellektuella male gaze som produktiv projektionsyta. Haha. Blir jag en Dick? Jag ser framför mig att du skriver ut mig ur recensionen som Chris skriver ut Sylvére, och sedan Dick, ur sin bok. Essensen i Sylvère och Dick är väl att de försvinner och ja, faller ned från piedestalen och dör?

Jag har redan börjat skriva den så kallade konventionella recensionen, men visst. Vad skulle den tjäna till? Ännu en stämma i hyllningskören? Eller borde jag sätta mig på tvären mot densamma?

Anna, varför är den bra?

D

BREV 4 4 juni 2016 kl 11.17

Åh D!

Var ska jag börja? Jag sitter här manisk, besatt av Chris, för att jag känner igen mig, för att hon beskriver att vilja skapa och skriva och vara kvinna så bra att jag tänker att exakt så är det. Därför älskar jag henne. För att hon gör det så briljant vill jag vara mer som hon. Känslan är faktiskt lite densamma som när jag läste Glaskupan för första gången.

Chris Kraus skriver:

Eftersom hon inte uttrycker sig på något teoritungt språk förväntas det inte mycket av henne, hon är van att sväva ut i lager av komplexa tankegångar under fullständig tystnad.

Alltså åh! !!!!! Jag gör mentala utropstecken i marginalen för att jag inte vill kladda i din bok. Och det här är bara början, det här är bara några sidor in.

Länken mellan känslostormen och skapandet är liksom kärnan. Alltså, förälskelsen går att använda, omvandla till skapande konst. Och Chris är aldrig ett offer, hon är aldrig bara ett brustet hjärta. Dick är från första sekund ett projekt, någon Chris utnyttjar. Hon skriver att Kära Dick kommit att bli likt Kära Dagbok. Och: “Allt som hänt med mig här, har hänt för att jag har velat det.” För Chris är Dick, som du skriver, som Chris Kraus nu också säger i intervju efter intervju, en produktiv projektionsyta. Om den här texten handlat om kärlek hade förälskelsen varit oproportionelig och Chris vansinnig. Men Chris är inte galen, för hon använder Dick – så som bara kvinnor blivit använda i konsten tidigare. Chris Kraus, författaren, gestaltar det här konceptet, eller metoden, på bästa sätt. Det är en så ypperligt träffsäker skildring av skrivande.

Skriver mer snart,
Anna

BREV 5 5 juni 2016 kl 13.24

Anna,

Du skriver att du är Chris. Att du identifierar dig.

Någon gubbe (Kafka? Jag minns inte och har inte mina böcker här) skrev någon gång, att hans skönlitterära bana började med att byta ut ”jag” mot ”han”. Det är väl den så att säga maskulint “universella” erfarenheten jag, såsom man, i så fall delar. Chris gör liksom tvärtom, för att hon måste. Bokens jag uppstår i en dialektik av andra blickar, läser av deras koder, parasiterar på dem och förgör dem.

Anna, du skriver också att du känner dig galen – Kraus gestaltar en galenskap i begäret efter Dick, men: ger det till oss genom ett filter av analytisk och humoristisk rationalitet. Kraus, den intellektuella konstnären, undersöker Kraus, den av begär berusade, och återger för läsaren ett resultat av detta. Denna konstanta intellektuella skärpa och dubbla temperament ger i vilket fall boken sin säregna ton och inte minst en känsla av uppriktighet.

För är det inte den dialogen som är mest spännande? Mellan Kraus och Kraus?

Det jag sa till dig häromdagen, att jag inte vill skriva om mig eller oss, är väl också symptomatiskt? Som att Dick blir förbannad över att Chris rubbar den gängse gränsen mellan offentligt och privat, genom att skriva om honom. En gräns som alltid varit patriarkal: det privata är kvinnans sfär, en “irrelevant” sfär. Mannen är offentlig och allmängiltig.

Hälsningar,
din David

PS. Apropå tredjeperson och förstaperson måste jag dock påpeka: jag började sakna tredjepersonsrösten! Gjorde inte du? Den var så komplex och intensiv, snabb och lätt och intelligent. Visst, jaget är så klart också komplext, men det blev så långsamt. De avslutande essäistiska breven tappar i tempo, och då älskar jag ju Hannah Wilke och Kitaj, som hon skriver om! Men konstkritik är trots allt konstkritik och inte skönlitteratur.

BREV 6 7 juni 2016 kl 15.45

KD!

Tredjepersonen skapar en distans, en ironi, och är rolig. Men i och med att Chris förflyttas från den vansinniga förälskelsen mot skrivandet och självständigheten så måste det ironiska lagret plockas bort. Jag tror inte att långsamheten sitter i berättarperspektivet som sådant. För mig är ju Chris erfarenhet den kvinnliga konstnärens erfarenhet och därför behövs parallellerna till andra konstnärskap för att ge argumenten tyngd. Särskilt i den här delen har jag suttit med blyertspennan, för att det är träffsäkert, visualiserat strukturen, (“jag undrar varför varje verk som framställde kvinnors självupplevda erfarenheter under sjuttiotalet bara lästes som ‘sammarbetsprojket’ och ‘feministiska’. Zürichs dadaister arbetade också tillsammans men de var genier och hade egna namn”). Formblandningen tycker jag i sig är spännande.

Men David, Chris skriver:

»Vem är Chris Kraus?« skrek hon. »Hon är ingen! Hon är Sylvère Lotringers fru! Hon är hans sällskap på festen!« Det spelar ingen roll hur många filmer hon gjort eller hur många böcker hon redigerat, hon skulle alltid bli betraktad som en nolla av dem som betydde något, så länge hon skrev tillsammans med Sylvère.

Jag får väl vara glad att du till slut övertalades om att svara mig. Jag attraheras av tanken på det gemensamma tänkandet, på samtalet.

Men i dubbelhet du talar om, det tudelade jaget, vill jag vara Chris, författaren. Hon som fått sin röst, legitimerat den. Jag vill inte vara hon som ”Under tio år hade hon suddat ut sig själv.” Hon som ”[…] kom ihåg alla de gånger de arbetat tillsammans och hennes namn strukits, hur ambivalent Sylvère hade varit, rädd att förolämpa någon som gett dem pengar.” Du skriver bra om litteratur, David (liksom Chris ser till att höja Sylvères honoreringar tycker jag du snart borde se till att tjäna pengar på det) – så får jag ge dig rätt i din farhåga – jag behöver dig inte.

Du är som Sylvère. Du stöttar mig i mitt skapande, i min självständighet. Men bredvid Sylvère tystnade Chris.

Kanske var den här idéen ett misstag. Du vet ju att jag hatar när du förklarar saker för mig. Jag kommer inte sluta skriva brev. Jag kommer bara inte skriva dem till dig. Låt oss inte sluta som Chris Kraus och Sylvère Lotringer, älskling.

Anna

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz