7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Jag har en vän
3927
post-template-default,single,single-post,postid-3927,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Jag har en vän

jag har en vän
Bild: Rick & Brenda Beerhorst
Jag har en vän

En maskin som väller fram över gatorna. Kullerstenen sprutar åt alla håll, som när man borstar bort brödsmulor från en bordsyta. Överallt skriker trottoarerna, i panik flyr trampande fötter ur maskinens väg. Ingen kan korsa den.

På ryamattan ligger pennan vårdslöst bruten på mitten. Helt av. En bläckpenna som kräks över de röda larverna. När hon sträcker sig efter den döende fläckas hennes fingertoppar. Blå färg sprider sig i det grand canyon som är hennes fingeravtryck. Blått bläck i de små fördjupningarna.

Till höger högst upp på ett papper står det med spretig men kontrollerad handstil: Greta. Under det: ”cymbalerna skallrar i vinden” och en liten illustration av ett träd. Även den slarvig, och inte kontrollerad, bara ful.

Böckerna i bokhyllan är tummade och fula. Den blå fingertoppen stryker över deras ryggar och kittlar dem i nacken. De kvider inte, dövstumma står de där. Utlästa och utelämnade åt sitt öde att bli lämnade så. Igendammade sidor som Greta redan läst, förbrukat.

I en byrålåda ligger tre saker: en femkrona som hon ska köpa tugummi för, ett block med för mycket skrivet i och en broschyr för en för svår utbildning. Alla tre stoppar Greta i fickorna på sin tunna rock vars släp kysser marken.

Ute på gatan blir hon en maskin igen. Förvandlas så fort hennes fot nuddar gatustenen och asfalten. I öronen maler elektriciteten och gatan blir hennes. Greta hittar bara på i sin anteckningsbok men annars är allting så sant som något kan bli.

Kullerstenarna som nu är grus sprider sig längs gatornas utkanter, samlas i små grupper som aldrig blir detsamma igen. Ingen har orken till att foga ihop dem igen. För alltid dömda till att vara brödsmulor. Små obetydliga, helt fruktansvärt utelämnade, brödsmulor.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz