7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Jag längtar efter min mamma
2140
post-template-default,single,single-post,postid-2140,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Jag längtar efter min mamma

by-Daniel-Lobo-1200px-Mother_breastfeeding_with_nursing_bra
Foto: Daniel Lobo

Jag längtar efter min mamma

Sista söndagen i maj är det mors dag, men inte alla mammor kommer att få den uppskattning de förtjänar. Sofia Roberg riktar ljuset mot de bortglömda mödrarna i mjölkindustrin och barnen vars modersmjölk togs ifrån dem.

”fekalierna på den hopvikta pappersremsan är fortfarande varma / jag längtar efter min mamma / kalvens mjuka mule / buffande”. Så skriver Anna Hallberg i diktsamlingen Colosseum, Kolosseum, en text som med utgångspunkt i gladiatorspelens Colosseum och sinnessjukhuset i Säter gestaltar olika former av institutionellt våld. De citerade raderna följer på en skildring av hur diktjaget äter en biff, en process där gränsen mellan oxe och människa suddas ut i tuggandet och matsmältningen. I den sårbarhet som längtan efter modern utgör är diktjaget här samtidigt människa och nötkreatur.

Jag kommer att tänka på dessa rader nu, så här några dagar före mors dag. Det finns mycket att säga om den symbolik som emanerar ur kvinnokroppens förmåga att bära och föda ett barn. Exempelvis: länge härskade i västerlandet en organisk natursyn där naturen uppfattades som en livgivande och givmild moder, Moder Jord. En sådan natursyn satte upp vissa kulturella begränsningar för på vilka sätt man kunde behandla naturen och det finns exempel på antika författare som skrev indignerat kritiskt om gruvbrytningens exploatering av naturen. Till exempel menade Plinius d.ä. att jordbävningar var tecken på att ”vår heliga förälder” gav uttryck för sin upprördhet när ”vi tränger in i hennes innanmäte och letar efter skatter.”

I och med den vetenskapliga och industriella revolutionen förändrades dock synen på naturen: när efterfrågan på naturresurser ökade anpassades också natursynen till en mekanistisk sådan som passade samtidens ideal och ekonomiska intressen bättre, samtidigt som den utnyttjade den konnotation av passivitet som kvinnokroppen i den gamla naturmetaforen redan hade. Naturen blev passiv, mekanisk materia, vilket raderade de normativa hinder som den livgivande moderskroppen satte upp för industrialiseringens behov av råmaterial.

Att våldföra sig på modern är helt enkelt tabu. Modern är den livsgivande kraften, kontinuiteten, en stark symbol i de flesta kulturer – en symbolik som i sin tur kan fungera förtryckande för kvinnor som i högre eller lägre grad reduceras till sina reproduktiva organ. Så för att kunna utnyttja och våldföra sig på moderskroppar – och detsamma gäller för alla människokroppar – dehumaniseras de. I moder jords fall räckte det med att byta ut den konventionella metaforen; i krig dehumaniserar man vanligen motståndaren genom att beskriva dem med metaforer från djurvärlden och studier visar att gränsvakter brukar använda namn på olika djurarter när de talar om flyktingar och människosmugglare. Men hur är det då för de varelser som aldrig ens var i närheten av att uppfattas som människor?

Kött-, mjölk- och äggindustrin är i högsta grad beroende av moderskroppar. På ett eller annat vis är det alltid reproduktionsorganen som utnyttjas som resurser, liksom Moder Jords mineralgömmor och skogar. Men här handlar det om faktiska mödrar, med faktiska barn. Man glömmer lätt bort att mjölken vi dricker, den vita mjölken som byggt vårt folkhem, är bröstmjölk. Bland människor i vår kultur är bröstmjölken en mycket privat angelägenhet mellan mamman och barnet, allt annat bruk av den vita vätskan uppfattas som perversioner och en del menar till och med att amning inte borde ske i offentliga rum. Av någon anledning gäller inte dessa normativa begränsningar när mjölken kommer från en annan art.

Precis som människor ger kor inte mjölk om de inte nyligen genomgått en graviditet. Korna inom mjölkindustrin insemineras därför årligen, och någon dag efter varje förlossning tas kalven från mamman för att mjölken ska bli tillgänglig för mjölkbonden och den vanliga mjölkdrickaren. Kvigor får gå i mammans fotspår och bli mjölkkor, medan tjurkalvar, som inte har förmågan att sätta nytt liv till världen, slaktas vid arton månaders ålder. Detta är knappast en hemlighet för den informationsöverflödade samtidsmänniskan, men det är inte heller en bekväm sanning i en kultur där mjölken under en lång tid varit ett livsmedel med hög status.

Under det senaste året verkar dock något ha skett med mjölkens ställning: rönen säger att svenskar dricker allt mindre mjölk, och branchorganisationen LRF Mjölk stämmer ett växtmjölksföretag som i sin marknadsföring riktat kritik mot mjölkindustrin. Processen är ännu inte avslutad men hittills har LRF Mjölks krav avslagits, och istället har det kommit fram att det snarare är mjölkindustrin som använt sig av vilseledande marknadsföring då de hänvisat till Livsmedelsverket som källa i sina påståenden om mjölkens hälsofördelar – trots att Livsmedelsverket inte alls stöder dessa. När forskningen visar att mjölken är dålig för miljön och inte heller verkar vara så bra för människans hälsa, borde mjölkindustrin handskas försiktig med sina stenar i marknadsföringsglashuset.

*

I Torgny Lindgrens novell ”Merabs skönhet” skildras kossan Merab som en varelse med bibliska mått, höjd över denna världen men samtidigt helt och hållet kropp, en bastant men helig moder, en madonna (Merab är ett bibliskt namn som betyder ökning eller tillväxt). Hon är helt enkelt en reinkarnation av den symboliska Modern som får stå för livets ljusa och reproduktiva krafter, medan fadern i novellen är ett ondskefullt och destruktivt spöke. Men en ko i dagens mjölkindustri är inte någon moderssymbol. Hon är däremot någons mamma, och liksom vilket däggdjur som helst sörjer hon när hon separeras från sin avkomma. Det finns otaliga vittnesmål om hur kossor och kalvar ropar efter varandra efter separationen, det sägs till och med att de kan gråta av sorg. Genom detta specifika band mellan mamma och barn är också människan förbunden med kon: människan, liksom kon, är ett djur som ger di, ett däggdjur.

I Hallbergs dikt förenas kon – den buffande mulen – och människan i en skör längtan efter mamma. Jag kan inte läsa dessa rader utan att tänka på det systematiska våld som ligger bakom varje tetrapak i mjölkdisken. Och jag tänker, kanske är mors dag en dag så god som någon att byta folkhemsmjölken mot en dryck som inte var menad för någon annan.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz