7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Karin
3056
post-template-default,single,single-post,postid-3056,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Karin

The_bones_of_a_hand,_viewed_through_x-ray._Photoprint_from_r_Wellcome_V0029530Foto: Okänd

Karin

Köket såg, i dagsljus, ut exakt som man kunde ha väntat sig. Det fanns rutigt köksgolv, en gigantisk krukväxt och det fanns utsikt över ett folktomt busstorg. Det fanns flyers på kylskåp och böcker på perfekt oordnad hög och det fanns, utanför, blått reklamljus och mjölkvita husfasader och en trappuppgång där det hade dealats droger tidigare, det berättade han, inte utan en viss stolthet i rösten. Det fanns, vidare: disk i vasken, flingor på diskbänken. Lukten: Diskmedel. Lite citronigt kanske. Något annat, lite surt. Och kaffe. Det där italienska kaffet som var extra starkt och som inte såldes i Sverige och som han drack, trots att han verkligen inte var en sån där kaffehipster. På golvet stod ett schackspel lutat mot väggen på ett lite nonchalant vis, inte ett fint i något speciellt exklusivt träslag, mer ett sånt där som man kunde fälla ihop och ta med sig någonstans, men ändå, det fanns ett schackspel i köket. På väggen fanns en karta över Moskva som han inte visste när den var ifrån men ganska gammal ändå och bredvid kartan fanns en stringhylla som han hade fått, inte köpt. Eller någon hade kanske lämnat kvar den efter sig vid en flytt, ett uppbrott eller något, eller så var den där redan från början när lägenheten blev hans, men han hade inte köpt den i alla fall. På stringhyllan stod, faktiskt, en radio. Det var en radio med hoptejpad antenn och den stod inte på, radion, utan musiken kom istället från en telefon som låg på bordet. Och musiken som spelades var något jag inte kände igen och som jag frågade om men som jag nu har glömt igen, men det var inte så viktigt, volymen var så låg, mest som ett brus i bakgrunden som blandade sig med sekundvisarljud och kaffekokarljud. Det fanns ett köksbord för två och det fanns fällstolar och det fanns personer som satt i fällstolarna och bordsytan var lite repad för jag brukade liksom känna med fingrarna utmed reporna ibland och jag vet inte var de kom ifrån men de hade nog varit där hela tiden.

*

Hon plötsligt, i korridoren framför mig. Hon har tagit av sig glasögonen nu, blir yngre, vanligare, jag känner först inte igen henne. Som att hon blottar sig av misstag, låter mig ana hennes andra sidor. Jag tycker om när hon byter så, glider över i något annat. Idag flyr jag, klarar inte av henne när jag är oförberedd. Orden lägger sig emellan oss, blir begränsningar. Jag klarar inte av att möta hennes blick, allt det viktiga måste ha en distans. Jag är inte redo att ta ned henne på jorden, hon får nöja sig med att finnas i periferin, att förhålla sig till i korridorerna. Jag cirklar runt, ibland inbillar jag mig att även hon cirklar. Hon finns på håll, alltid i ögonvrån.
Jag sätter mig i salen på våning fyra, spanar ut. Papper och kaffe, höstgatan utanför. Folk, huvuden, baskrar, mössor. Hennes huvud är bart. Hennes långa svarta, sveper förbi. Hon har både det drömska och det bestämda, det hårda och det mjuka. Hon är mörk, tyngre, jag är ljus, lätt. Bredvid henne en fjäder, man kan putta mig var som helst. Jag har ingen tyngd i rummet, glider förbi. Kanske är jag ett barn bredvid henne, jag blir så ung, blir ett blankt blad. Jag vet att jag gör om mig själv i förhållande till henne. I vanliga fall är jag den tunga men med henne är det annorlunda. Jag spelar på min ungdom, klär mig lätt och ljust, i pasteller. Jag blir genomskinlig, man kan se rakt igenom mig. Ibland tror jag att hon gör det, men hur skulle hon kunna veta. Hur skulle hon kunna veta. Fingrarna i håret, händerna på axlarna. Inte mer, inte mindre. I hennes rum, ljuset. Persiennerna. Röran. Utanför klubben, mot tegelväggen. Händerna på axlarna. I håret. Att hon ska röra vid mitt ljusa, bara snabbt. Fingrarna i knuten. Jag tänker mig att det skulle vara annorlunda med henne. Mjukare kanske, välvilligare, men jag vet inte varför. Om det är bara för att hon är tjej eller något annat.


*

Han har blonda lockar och tunn manchesterjacka. Han heter Daniel men jag tänker inte på honom som Daniel, kommer knappt på namnet när någon frågar. Mina vänner skrattar åt honom. Han är en sådan person som dukar upp frukosten på bordet. Som köper tandkräm och toalettpapper i storpack för att inte riskera att bli utan. Han har blå ögon och leverfläckar utspridda över ryggen. Vi pratar franska med varandra. Begränsningarna gör det lättare, jag får säga det jag kan och behöver inte välja bland orden. Om någonting blir fel beror det inte på min person, utan på språket.
Hans rörelser är slängiga, som nu, när han drar på sig jeansen, eller när han lyfter koppen till munnen. Det är mina koppar, vita och småblommiga. Han är i mitt rum, vänder och vrider på sakerna. Drar ut en bok ur hyllan, bläddrar lite på måfå, frågar om den är bra. Han tittar på mina uppgivna murgrönor, snurrar dem mellan fingrarna och suckar djupt. De kan inte stå så här i direkt solljus, säger han. Han har ett stort intresse för växter. I sommar ska han bygga ett växthus tillsammans med sin pappa, där hemma i byn utanför Paris som jag glömmer namnet på. Han frågar om allt han ser i rummet. Var kommer den från? Är den bra? Har du gjort den själv? Pillar på kameran, trycker ner avtryckaren flera gånger. Välter en tavla. Innan han går ställer han noggrant tillbaka allting precis som det var. Reser sig försiktigt från sängen, inte ens en skrynkla i tyget finns kvar efter honom.

*
Hon har en ny kappa, gul mot det svarta. Idag har hon glasögonen på sig, jag föredrar henne i dem, det är så jag känner henne. Nu är hennes blick hård bakom glasen, jag försöker ta mig igenom. Jag vill vara där, i hennes blick. Vill ha hennes ögon på mig. På samma gång också gömma mig. Jag håller kvar blicken, kanske för länge, kanske bränns hon av den. Jag klär mig i tunna linnen, vill visa mig för henne. Vill att hon ska se mig, hela mig. Det kanske inte ens handlar om henne. Kanske bara om mig, i hennes blick. Om det nu är någon skillnad.
Hon säger något, gör en för henne speciell min. Det där präktiga, eller ordentliga, i henne, som kommer fram ibland. Jag märke det inte först, men nu. Om det beror på något i dialekten, en betoning, ett ordval. Jag vet inte om hon märker det själv. Det är nästan omöjligt att avgöra var hon kommer ifrån, allt som knyter talet till en plats är bortslipad förutom i enstaka betoningar som jag inte klarar av att placera.

*
Efter jobbet möter jag honom för att se en film. Vi är ensamma i salongen med pensionärerna. Hans popcornkladdiga händer flätar sig in i mina efter reklamen. Efteråt går vi tysta genom staden till hans lägenhet. Han säger inte så mycket. Det gör inte Karin heller, men det är på ett annat sätt. När hon väl säger något lyssnar alla, eller är det bara jag. Han är enkel. Jag tycker om honom men han bränns inte. Det gör honom ointressant men också möjlig att känna. Till honom kan jag säga allt som hon skulle höja ögonbrynen åt, avfärda som allt för vardagligt. Med henne passar jag mina ord, väger dem i händerna. Allt måste betyda något. Det blir så lite sagt mellan oss, det som uttrycks måste vara perfekt. Med henne finns ingenting som är kallprat, allt fylls med innebörder. Med honom är det inte så. Det finns ingenting bakom orden, de betyder bara precis det som sägs.
Vi är framme vid hans lägenhet nära busstorget vid Södervärn. Den här staden letar sig in i mina texter, men det finns en osäkerhet i hur jag använder gatunamnen. Fortfarande utifrånperspektivet. Jag undrar om den någonsin kommer att bli min egen, hittills hittar jag bara till de platser han visar mig.

*
Hon kom inte idag. Rummet är lättare utan henne, alla kan andas obehindrat. Lättnaden, och besvikelsen, jag slipper därifrån. Hemma sedan, jag ser henne på bilderna. Håret, solen i ögonen. Hon har en basker på huvudet, vinden i håret. Klipporna, havet, hon är på en båt, man kan gissa sig till saltdoften. Hon är annorlunda där, hårdare, vackrare. Jag vet så lite om henne, bara en enda sida. Jag läser mig närmare henne, ler när jag upptäcker henne i formuleringarna. Jag undrar vilka meningar hon strukit under, vilka sidor hon har vikt. Jag föreställer mig hennes lägenhet, skriver in mig själv vid köksbordet. Solen genom fönstret, tapeterna. Vi läser tidningen, hennes hand far över bordet.
”Kaffe?”
Jag undrar om hon någon gång föreställt sig mitt. Dåsar till på soffan, drömmer en övertydlig dröm. Självporträtten står uppradade på en hylla, bredvid dem farfars tavlor, hon pekar på dem och beskriver dem i huller om buller, förklarar deras innebörder. Plötsligt är vi i hennes lägenhet igen, jag lutar huvudet mot hennes axel för en sekund, men när det är dags att gå hem har jag glömt mina böcker och skor i lägenheten, står barfota på gatan utanför. När jag vaknar är jag först rädd för att hon sett för mycket, sedan ledsen för att det bara var en dröm. Hur skulle hon kunna veta.
Jag skriver om henne sedan. Byter ut orden och färgerna för att skydda mig för hennes blick. Översätter ett ärr över ögonbrynet till en grop i hakan. Jag märker hur hon tar sig in i mitt språk, hittar henne där bland orden. Hon blir verklig där. Jag liksom testar. Försöker överföra henne till min lägenhet. Placerar henne i mitt, mina miljöer. Glasögonen på nattbordet, bland det vita. Allt på nattbordet är vitt. Lampan, koppen, tabletterna. Ljusen i vanilj. Hon lägger mitt hår bakom örat, noggrant. Pillar lite på örsnibben. Hon sover på mage. Täcket har glidit ner så att man ser halva ryggen. Den är så mjuk, inte ett enda ben är synligt, bara hud. Ena armen uppsträckt mot huvudet, sömnigt.
Sedan blir det blankt, tar stopp. Det här kommer ändå aldrig att hända i verkligheten. Hon får stanna i tanken. Hon blir liksom skrattretande här. Hon skulle vara för stor, ta upp för mycket plats. Det är något annat också, diffusare. Det är så mycket svårare. Med honom är det explicit, vi vet båda var det är på väg. Vad som förväntas av oss. Med henne vet jag inte hur man gör. Det finns inga tydliga regler uppsatta, i alla fall inga jag känner till. Jag har inga ord för det, saknar definitioner.
Jag tänker att alla texter jag skriver går ihop till en och samma. De binds ihop, även om de börjar i helt olika utgångspunkter. Varför är det alltid samma saker som bränns. Det går tid, dagar, kanske veckor. Det har blivit hemma här utan att jag har märkt det. Jag har lärt mig gatunamnen och deras olika betydelser. När jag var ny här förstod jag inte skillnaderna, statyerna var bara statyer och gatorna bara namn utan innebörder. Hon fortsätter att utebli. Jag glömmer saker. Datumen glider ihop, skiljs inte åt av måltider och nätter. Mitt nagellack flagnar. Jag har kaffefläckar på strumporna, hård stubb över hela mig. När jag står i duschen märker jag att jag luktar kropp, min egen kropp. Det finns något tryggt med det.
Sedan är hon där igen, plötsligt, i korridorerna. Vi dricker kaffe, hon säger att hon varit borta, tittar långt genom fönstret. Hon är bredvid mig igen, för första gången inom räckhåll. Hon pratar lätt om stormar och solsken, någonting förändras, rinner av henne. Det viktiga försvinner, hon blir vem som helst.

Kommentera

2 Kommentarer på "Karin"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
Filippa
1 year 11 months ago

åh vad fin! vill läsa mer! mer!

1 year 11 months ago

Waow ?

wpDiscuz