7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Kärleken ett slagfält
3641
post-template-default,single,single-post,postid-3641,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Kärleken ett slagfält

Abbott - Om du vgar - 9789187301377
Foto: Bokfabriken
Kärleken ett slagfält

Om du vågar
Megan Abbott
Bokfabriken
293 sidor
Översättning av Ylva Stålmarck

Halsbrytande, våldsam och stenhård. Megan Abbott visar i romanen Om du vågar att cheerleadern är långt ifrån något litet våp. Kristina Alstam läser ett rafflande utvecklingsdrama och minns sina egna köttluktande tonår.

Den ligger som hela det glansiga, plastigt hårda åttiotalet under läsningen av Megan Abotts Om du vågar – en resonanston, ett hot: Pat Benatars syntdoftande ”Love is a Battlefield” – låten tillsammans med frågan hur jag ska recensera en bok som äter upp mig direkt. Som kallar på min fruktansvärda, instängda och skräckslagna femtonåring som stod framför toalettspegeln och lade ännu ett lager metallicblå ögonskugga på ögonlocken medan kassettbandspelaren tryckte ut våg efter våg av Benatar: ”We are young/Heartache to heartache we stand/Searchin’ our hearts for so long/Love is a battlefield.” Om du vågar är en bok som inte bryr sig om tiden som gått, som säger: NU TAR VI TONÅREN EN GÅNG TILL. Och som tänker göra det just så stort som det är. Plötsligt säger den tuggummituggande, vampyrtandande lagkaptenen för cheerleadinglaget, Beth: ”Kärleken är ett sorts mord, Addy, vet du inte det?”

Addy Hanlon och Beth Cassidy. Sexton år och bästisar sedan koltåldern. En anonym plats i USA, i stora lyxvillor kliniskt befriade från föräldrar, regelbundna måltider och läxförhör. Tonårsflickor höga på Adderall och bantningsstabletter.

Addy och Beth är cheerleaders och gladiatorer. De är bundna tillsammans i en evighetslång pakt där Addy är sekundanten och löjtnanten till Beth som är generalen, chefsideologen, atleten, den som är flyer i laget. För det är man om man är senig, stark och inget väger, för det är man när man kontrollerar alla som betyder något; skolläkare, föräldrar, tränare, lärare och de andra tjejerna i laget. Det är man. Ända tills det dyker upp en ny tränare, tio år äldre men lika söt och lika senig och med något som Beth kanske saknar – äregirighet. Ingenting hotar Beths position lika mycket som den nya tränaren, Colette French, hon som går under namnet coachen. Som långt innan Beth hinner tänka ut nästa ränk avsätter henne som lagkapten och därmed dekapiterar henne fundamentalt. Som i nästa drag får syn på Addy och ger henne en annan roll än andrafiolens. Coachen väljer ut Addy som faller handlöst in i en tonårsförälskelse som är både platonskt högstämd och vibrerande av åtrå. När coachens älskare, den äldre mannen Will som Beth själv velat ha som trofé dör en mystisk död, vet Beth att spelet börjat. Det gäller att ta reda på vad som hänt. Det gäller att avslöja coachen. Och det gäller att hämnas den förlorade kärleken, även om det drar Addy med sig i fallet.

Visst är det en deckare Megan Abbott skrivit men det är inte som en deckare den bör läsas. Boken handlar om det ofattbara våldet mellan kvinnor, och om den ofattbara kärleken. En av bokens stora förtjänster är det oförblommerade hyllandet av den urkvinnliga domänen cheerleading: den våldsamma anspänningen, det tekniska kunnandet och bråddjupa modet som krävs för att nere vid basen på den pyramid av kroppar tjejerna bygger upp ansvara för en människas liv, och uppe på toppen besluta sig för att störtdyka fem meter mot golvet, för att i sista sekund tas emot av lagkamraterna. Det är rafflande och det märks att Abbott fallit huvudstupa för sporten. Men den långt större bragden Abbott genomför är att genom cheerleading låta oss (tvinga oss?) minnas vad som hände, under vår egen våldsamma köttluktande tonår.

Det här handlar om tjejer jag aldrig kände, aldrig skulle vågat känna, under min egen tonår. Kanske är cheerleadern ett slags essens av tonårsflickan och Abbott vill att vi ska se henne i sin storhet. De brunsprejade benen, den platta magen, den vippande tofsen högt på huvudet och den tunga mascaran; det är en rustning såväl som ett kamouflage. När Addy tas in för polisförhör kring Wills död, gömmer hon sig djupt inne i sin kropp. Hon drar upp sin trånga tröja, blottar magen och vippar med tofsen: ”Jag låter alla se att jag inte är rädd och att jag inte är något annat än en liten cheerleaderpingla, en fjäderlätt sextonåring utan mer vett än en skumbanan. Jag låter dem se att jag inte är någonting. De får absolut inte se vem jag är.” Genom att välja ut vår tids schablon för ytlighet – hela fåfängan i de korta kjolarna, den koboltblå ögonskuggan, kräkningarna i toaletten som, om spyan inte kommer, kan framkallas av att en kamrat tjänstvilligt sparkar en i mellangärdet – blir kontrasten till det radikala utvecklingsdrama som utspelar sig maximal. Abbott är effektiv på alla vis men hon är aldrig banal. Det är hennes rytmisering som först får mig att tänka på åttiotalspop:en – den är stenhård och glättig med desperationen helt avtäckt. Språket är ett med själva dramat.

Den enda fråga som återstår efter läsningen är varför den här boken inte handlade om Beth utan håller sig med Addys berättarjag som guide. Men kanske är det för att en sådan som Beth inte kan ses i närbild, till det är hon alltför grym, alltför vanställd. Det betyder inte att Beth är reducerat berättad. I några av bokens mest avklarnade passager ser vi Beth med någon av alla de pojkar och män hon nedlägger under bokens 293 sidor. Vi ser den oförställda fasan i hennes ögon över hur enkelt sex tycks glida över i våld, och vi är med när Addy inspekterar blåmärkena efteråt. Vi ser Beths alltmer desperata försök att hålla kvar Addy, Addy som kanske för första gången bjuder motstånd mot symbiosen, och i några korta ögonblick tvingas vi beskåda hur en tungfotad förvirring över förlusten svindlar inuti Beth som gör hennes smärta outhärdlig att se. Om Beth inte kan kontrollera pojkarna hela vägen, inte kan säkerställa att det inte blir sönderrivna trosor och blåmärken efteråt, kan hon heller inte kontrollera sin hunger efter Addy. Addy rycker i kopplet. Beth kan inte släppa efter. Det är som att läsa en komma-ut-historia om att inte komma ut.

Så kanske är mitt val av musik feltänkt. Kanske är det inte som Pat Benatar boken ska tas emot, utan som Ennio Moricone, i Sergio Leones Dollartrilogi. Addy och Beth i en evighetslång duell, en klinch så utdragen och så nära att vi till sist är helt intill den vidgade pupillen, intill andhämtningen på de knästående hjältinnorna, medan glittrigt frasande pompoms virvlar förbi på den öde gatan som tumbleweed.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz