7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Konsten livets högsta syfte
18809
post-template-default,single,single-post,postid-18809,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Konsten livets högsta syfte

Konsten livets högsta syfte
Av Helena Lie

Marina Abramović är dubbelt aktuell med retrospektiven The Cleaner och memoarerna Gå genom väggar. Helena Lie möter i båda verken en konstnär som kompromisslöst lever sitt konstnärskap.

Jag ska bekänna en sak. Jag älskar Marina Abramović och har gjort det sedan jag upptäckte henne för åtta år sedan. Således är jag jävig under läsningen av hennes memoarer Gå genom väggar. Fast vem läser egentligen memoarer, om inte den som redan är frälst? Abramovićs konstnärliga verksamhet har en sträckning på femtio år. Samtidigt med boksläppet i Sverige pågår hennes retrospektiv The cleaner på Moderna muséet i Stockholm.

Den består av etthundratjugo verk ur hennes produktion. Videoperformances från tidigt sjuttiotal, målningar från konstnärens ungdom, installationer, scenografi, dokument, fotografi, projektioner. Även en interaktiv performance ägde rum under utställningens första vecka, i Skeppsholmskyrkan bredvid muséet, där konstnären själv deltog. Jag såg The cleaner då och vandrade ut alldeles salig, men jag skippade kyrkan. Kön såg hopplös ut och det var minusgrader. Själv hade Abramović utan att blinka köat i dagar, veckor, månader. Med rätt utrustning och mental förberedelse förstås: tyst meditation, disciplin, uthållighet, fasta, mental träning – allt det hon berättar om i boken som ligger till grund för hennes konstnärliga metod och som hon vidareutvecklat i Abramović-institutet.

I Gå genom väggar framgår det var denna stoiska uthållighet kommer ifrån. Marina Abramović föddes 1946 i det forna Jugoslavien. Föräldrarna Danica och Vojo var partisaner och hängivna Tito-anhängare, drillade i att ignorera smärta, aldrig ge upp, alltid fortsätta framåt. Modern Danica hade ett patologiskt kontrollbehov och våld och bestraffning var vardagsmat för barnet Marina.

När jag tappade min första mjölktand slutade det inte blöda på tre månader. Jag var tvungen att sova sittande för att inte kvävas. Till slut tog mina föräldrar med mig till doktorn för att ta reda på vad som var fel och de fick veta att jag hade en blodsjukdom – först trodde de att det var leukemi. Min mamma och pappa la in mig på sjukhus; jag var där i nästan i ett år. Jag var sex år gammal. Det var min barndoms lyckligaste tid.

Som väl är finns fadern där. Han älskar sin dotter och tar hand om henne efter bästa förmåga under den tid äktenskapet med Danica varar. Men en dag lämnar han familjen för en annan kvinna och kommer aldrig tillbaka. Relationen med modern löper som en röd tråd genom konstnärens liv och avspeglar sig i konsten och i de långa kärleksrelationer hon har i vuxen ålder. Först med konstnären Ulay under tolv år, sedan med den italienske konstnären Paolo Canevari i ytterligare tolv år. Innan det är hon en kort period gift med en kursare från konstakademien i Belgrad, men det hela är logistiskt väldigt krångligt.

Jag kan inte låta bli att tro att behovet av att bli älskad och omhändertagen som min mamma aldrig tillfredsställde var en sorg jag tog med mig in i alla mina relationer – och att det var någonting som mina män inte kunde lösa.

Ändå ingjuter Abramović hopp – både genom sin konst och genom sina memoarer. Hon menar att det okej att misslyckas för det är genom misstagen vi växer och når ny mark. Hon säger att konst och liv inte går att särskilja, de är ett, och jag är med henne i varje stavelse. När jag föddes stod hon och slet hårbottnen blodig med stålborste och upprepade ”Art must be beautiful, Artist must be beautiful ” i verket med samma namn från 1975. Året innan låg hon, i verket Rythm 5, inuti en brinnande ockult stjärna och svimmade av syrebrist, och hade sånär strukit med om inte publiken dragit ut henne. Abramović berättar om samtliga verk under sin karriär; vad som föranledde dessa, hur arbetet såg ut, motståndet från omvärlden. För den initierade är det även om det finns tendenser till mycket namedropping – många personer, platser, historier. Språket är rakt och sakligt, ingen sensation rent litterärt, ungefär: så här gick det till, så här var det och det var inget mer med det. Men det är heller inte författare hon är, och den typiska Abramović-humorn roar.

Texten är som starkast dels när Abramović berättar om sitt liv med Ulay, dels om sitt senare verk The artist is present från 2010. Ulays och hennes totala enhet är mäktig, och sorgen brutal när det går upp för henne att deras förbund är i söndervittrande. Det som skulle bli en vandring från varsin sida av Kinesiska muren med en förening på mitten och därefter giftermål, blir istället en vandring mot ett farväl och mot det obönhörliga faktum att Ulay gjort sin tolk gravid och ska gifta sig med henne istället. (Dock inte på muren.) I de sista kapitlen behandlar Abramović vägen mot åldrandet, kroppens gradvisa nedbrytning och allas vår kommande död, och även det förnedrande i att bli lämnad vid sextio års ålder. Ensamheten som plötsligt får en ny innebörd. Men i konsten är man aldrig ensam tycks hon mena. Den är hennes högre syfte och så länge den finns så finns hon.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz