7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Korsande flöden: om liv och litteratur
2302
post-template-default,single,single-post,postid-2302,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Korsande flöden: om liv och litteratur

Florian_Klauer-WEBFoto: Florian Klauer

Korsande flöden: om liv och litteratur

I debatten om kulturmannen är frågan om relationen mellan liv och litteratur den brännande punkt som bara berörts på ytan men aldrig fördjupats. Mats O. Svensson föreslår en utväg.

Litteraturen spelar roll. Annars skulle vi väl inte ha litteraturkritik och litteraturvetenskap, om den inte spelade roll skulle väl inte författare fängslas eller dödas på öppen gata för det verk de skrivit. Författaren, upphovspersonen ses inte bara som juridiskt ansvarig för sitt verk, utan även moraliskt ansvarig. Relationen mellan författare och verk, mellan liv och litteratur har förändrats genom historien, den ser olika ut i olika delar av världen. Frågan om var gränsen går mellan litteratur och liv har länge intresserat mig, dels som litterärt och teoretiskt, dels som medialt problem. För någon vecka sedan skrev jag i ett svar på en artikel om Karl-Ove Knausgårds och Stig Larssons användningar av 13-åriga flickor i sina romaner:

Men det lär inte vara en nyhet att litteraturen parasiterar på det som är förbjudet, drar nytta av att befinna sig i ett moraliskt gränsland. ’Är det verkligen tillåtet att skriva såhär?’ frågade jag mig när jag läste min första roman av Stig Larsson, den både incestuösa och pedofila Komedin I. Svaret är ju att självklart är det tillåtet, men kittlingen finns där – att överträda gränser kan ge en hissnande frihetskänsla. Ett helt ofarligt gränsöverskridande, inga verkliga kroppar kommer till skada.

Den sista (något slarviga) meningen upprörde folk, det var en naiv uppdelning mellan litteratur och liv. Och jag erkänner, meningen är förenklad, billig och retorisk. Men till viss del måste det ju stämma. Det är inga verkliga kroppar som skadas i Komedin I, trots romanens lek med gränsen mellan fiktion och verklighet, med en huvudpersonen som heter Stig, är författare och attraherad till såväl sin sons flickvän som den 11-åriga grannflickan.

Men vad gör detta litterära begär med läsaren? Förändrar det läsaren, sättet vi talar och tänker på? Till viss del ja, säkert. Men å andra sidan, även i kulturer och länder som saknar denna tradition av gränsöverskridande litteratur med tabubelagda begär existerar sexualiseringen av allt för unga kroppar. Barnäktenskap finns och har funnits längre än den moderna romanen. Vad gör litteraturen om inte gestaltar det som förekommer, upprepar det. Ska litteraturen retirera från dessa områden för att de i sig är omoraliska, eller undersöka dem, eller helt enkelt cyniskt spela på dem för att uppnå en litterär effekt? Är upprepningen oskyldig eller reproducerar den föreställningar och förstärker dem?

Jaques Derrida skrev berömt att ingenting existerar utanför texten. Detta ska inte förstås som att verkligheten är ointressant, snarare att även ‘verkligheten’ är ‘text’ eller lyder under samma vilkor som ‘texten’. I Derridas efterföljd har man gärna sett litteraturen som sin egen gräns mot världen, det vill säga autonom. Men med hans vidgades textbegrepp, där texten sträcker sig utanför pärmens ryggar så kan man snarare se ett flöde, eller flux, där oavsett om vi vill eller inte flödar livet in i litteraturen och litteraturen in i livet.

*

Själva boken – om vi börjar med den – är ju i högsta grad materiell. Texten sätts av verkliga kroppar, med musarmar och värkande ryggar, eller vilka skador som än uppkommer hos förlagsfolk. Den trycks av maskiner, binds samman av naturprodukter som pappersmassa, linne, kartong, tidigare var det vanligt att böcker bands med lim extraherat från kaninskinn. Boken är en sammansättning som inte kan frigöras från sitt materiella ursprung och vara.

Men när vi talar om liv och litteratur talar vi ju sällan om bokens materialitet, eller skrivandets villkor i kapitalismen, utan oftast om relationen mellan författaren och författarens text. Eller så talar vi om hur litteraturen påverkar det samhälle det skapas i. Eller så blandar vi samman de två. Och drar en rät linje mellan författaren, verket och läsare/samhälle. Som om det som står i texten är en direkt förmedling av författarens jag eller psyke och att detta enkelt och fullständigt kan begripas av läsaren.

Men mellan alla dessa led brusar det. Kommunikationen är bristfällig – är menad att vara imperfekt – liksom det författaren skriver sällan är en exakt kristallisering av en tanke eller intention. Och denna ofullkomlig, ambivalens och det brusande är en (av flera) anledningar till varför litteratur är så intressant. För genom dessa egenskaper kan litteraturen flöda över av mening, betyda allt för mycket. Och därmed förstås på flera olika sätt.

Bokens materialitet, de brusande, ofullkomliga försöken till kommunikation, förmedling, allt detta tillhör ju livet i lika hög grad som det tillhör litteraturen. Dessa två är inte två tydligt åtskilda enheter, livet och litteraturen står vidöppna mot varandra med korsande flöden, påverkningar. En oöverstiglig översättning, ett omformande som gör det omskrivna till något radikalt annat samtidigt som detta radikala andra inte går att koppla bort från dess upphov, översättningen från det översatta.

*

Betyder det att litteraturen påverkar livet, det vill säga, gör den något och verkar den i verkliga kroppar? Ja, är det korta och enkla svaret. När vi läser händer ju något med oss, det kan vara något så enkelt som att vi skrattar, gråter, blir upphetsade eller somnar. Texter verkar olika i olika människor, påverkar i olika hög grad. Texten kan förändra en människa eller lämna henne likgiltig, för litteraturen är inte entydig, det finns inte en korrekt läsning, den brusar.

Den litterära texten har förmågan att krypa in i oss, och där verkar den. Ta exemplet Lolita, denna obehagliga skildring av Humbert Humberts dragning till den allt för unga Lolita. Vladimir Nabokov visar vilken skicklig författare han är när han redan i bokens första rader etablerar identifikation mellan läsaren och berättare, som narratologen Erik van Ooijen visar i en essä. Texten kopplar in sig i läsarens kropp, gör läsaren medskyldigt genom att tvinga den till att ta Lolitas namn i sin mun, göra berättarens begär till sitt eget. ”Lo-lee-ta”, står det i texten och så fort som munnen börjar röra på sig har Nabokov fångat oss i sin fälla.

Men om litteraturen verkar hos oss människor, betyder ju det att även andra medier gör detsamma: tv-serier, datorspel, musik och konst. Och det är olyckligt att diskussionerna om hur litteratur verkar i människan avgränsas till just finlitteratur, att det inte förs fler gränsöverskridande diskussioner som gäller fiktion i stort, en diskussion som kopplar in psykologi, neurovetenskap, medievetenskap, biologi, kemi. För säkerligen måste vi såväl tala om litteraturen som något mediespecifikt och som en del i en allmän fiktions och diskursproduktion. Jag undrar, hur verkar fiktionen i oss när vi håller vapnet i till exempel GTA och hur det skiljer det sig åt från när vi intar Humbert Humberts mun och begär?

Jag tycker mig kunna skönja att författare eller konstnärer med en viss verkshöjd avkrävs en annan moral än stora medieföretag som exploaterar gränsen för vad som är tillåtet. Kanske beror det på att det är enklare att avkräva ansvar från en upphovsperson än ett mediekonglomerat, att det är enklare att diskutera det förra än det senare, att det är roligare att kritisera en författare än en industri som sällan slår tillbaka utan bara väntar på att försäljningen ökar.

Det verkar också som att själva besittningen av kulturellt kapital, det som förvandlar mannen till Kulturman verkar mer frånstötande i senkapitalismen än innehavet och nyttjande av ett enormt ekonomiskt kapital. Vem var det som sa att kännetecknande för vår tid är att den ekonomiska kampen, klasskampen, har avtagit till förmån av en kulturell kamp, en fråga om språk och tecken? Men det att litteraturen, och framförallt kvalitetslitteraturen får en ofta allt för framträdande position är givetvis positivt, för det säger att litteraturen fortfarande spelar roll.

*

Men för att återvända. Många debattörer frågar fortfarande – varför den unga flickan. Kan det bero på en internalisering av vissa föreställningar om vad manlighet är, liksom fler kvinnor har våldtäktsfantasier för att vi lever i ett patriarkalt samhälle, där kvinnor ses som offer, och där det är flerfaldigt vanligare att kvinnor blir våldtagna än män? Kan det vara av samma anledning som män oftare fantiserar om att agera förövare, till och med om pedofila övergrepp, för att det finns en sådan kollektiv och allmän föreställning om att män är förövare, potentiella våldtäktsmän, ett hot i barnomsorgen?

Vårt undermedvetna, vårt psyke, är ingen stängd enhet. Det produceras och konstrueras av en omgivande social ordning. I L’Anti Oedipe (1972), en uppgörelse med sin tids psykoanalys talade Gilles Deleuze och Félix Guattari om just detta. De ville göra upp med den individuella diagnosen och istället tala om kollektiva fantasier. De menade att psykiska problem sällan är individuella, allt oftare kollektiva och att de därför bör analyserar som sådana. Skildringar av övergrepp och litterära övergreppsfantasier blir då snarare ett samhällsuttryck än ett uttryck från en individuell författare. Istället för ett manligt geni: en samhällelig och social genius (ande) vilken tar författaren i besittning, och uttrycker sig genom hen.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz