7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Krass realism med sinne för det absurda
18332
post-template-default,single,single-post,postid-18332,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Krass realism med sinne för det absurda

Krass realism med sinne för det absurda
Av Björn Kohlström

I Lotta Muths noveller skildras den rämnande tillvaron med tuktad precision och plågsam inlevelse.

En av Oscar Wildes mest träffsäkra aforismer förekommer i pjäsen An Ideal Husband och lyder: ”When the gods wish to punish us, they answer our prayers.” Lotta Muth rör sig i liknande marker i sina noveller. I sin andra samling, Det rasande begäret efter liv, är protagonisterna ofta sargade av livet, i behov av själslig reparation. De önskar sig saker, men när de får dem – ack så illa det går!

Människor som tappar greppet är tacksamma att gestalta litterärt. Muth hittar flera sådana i sina åtta noveller. Som sjukpensionären Inga-Lill, som hanterar sin ensamhet lite valhänt. Hon dricker lite för mycket, och är så ensam att hon inbillar sig att en skyltdocka får liv och följer med henne hem. Det sker i titelnovellen, som på ett ganska suveränt sätt blandar krass realism med bestörtningens magi. Följer vi en psykotisk människa in i inbillningens kusligaste virrvarr? Eller är hon bara lite för full?

Hon är ensam, men det hon får ut av sin längtan är verkligen, liksom i Wildes maxim, ett straff. Likaså modern Monica, vars son Alex försvann för några år sedan. Hon får syn på en yngling som torde vara i samma ålder som sonen är nu – och väljer att köra på honom med sin cykel, för att som förevändning ta med honom hem och tvätta hans huvtröja och bjuda på kaffe. Vi som läser fattar omedelbart att det här inte kan sluta bra för någon.

I den avslutande, något längre novellen ”Tiggare”, skildras med vetenskaplig precision det prekariat som är ett så framträdande inslag i verkligheten men fortfarande sorgligt eftersatt i litteraturen. Telefonförsäljaren Martina längtar efter att få en bättre position på telemarketing-firman hon har jobbat hos i sex och ett halvt år. Med plågsam inlevelse kretsar Muth kring Martinas otillräcklighet, men visar också att det finns något som är värre än att få sina önskar uppfyllda – nämligen att inte få det.

På rask tid har vi fått ett knippe novellförfattare med potential att kunna stanna kvar och utveckla genren i stället för att slå sig på den mer lukrativa romanformen. Jag tänker på några av senare års lysande debutanter, som Lina Wolff, Stina Stoor och Åsa Foster. Liksom Muth har de gott sinne för både det absurda och det övernaturliga.

Till en början stör jag mig på att Muths språk är så behärskat, när hon så konsekvent väljer att skildra människor som rör sig mot katastrofer. Så mycket mer övertygande ur konstnärlig synpunkt det här vore om hon bara lät språket vridas till lika mycket som tematiken, tänker jag frustrerat. Fast det är ändå något som utvinns ur den här kontrollerade stilen, att intrycket blir som att läsa ett sällsynt möte mellan barnboken och skräckgenren. Inte för att det explicit sker mycket blodspillan här, utan mer för att det är en olycksbådande atmosfär som kanske blir ännu mer drabbande i kraft av att språket bevarar sin tuktade värdighet:

Där är den, Naturen, monolitiskt orubblig och likgiltig. Tillräcklig i sig själv. Naturen som tog hennes dotterson ifrån henne lika lättvindigt som man knäpper bort en skalbagge från ett grässtrå.

Nu blir den precisa språkbehandlingen ibland ändå aningen störande, genom att vara nästan för välavvägd, bland annat i sitt handhavande av synonymer. De rätta orden faller på plats lite för ofta. För litteratur är något annat än att bygga med klossar som ska passa ihop. Här är tonträffen ibland något sökt.

Människor som faller ifrån är något vi ser allt mer i vår närhet. Här ges de vardagliga mötena en möjlighet att peka ut något större – något extraordinärt i tillvaron. Det är saker som ligger bortom språkets möjligheter att förklara vad som händer. Vi kan kalla det för ”mirakel”, dessa benådade ögonblick då verkligheten ger vika. Vare sig det sker i karaktärernas fantasi eller om det sker på riktigt är det något som blir fullt tänkbart, och Lotta Muth visar att det är nödvändigt att förhålla sig till det.

Tags:

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz