7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Kring köksbordet
5119
post-template-default,single,single-post,postid-5119,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Kring köksbordet

Catrin_AustinFoto: Catrin Austin

Kring köksbordet


Natt.
Jag sitter vid ett matbord och frågar, med lite av maten kvar i munnen, om de andra gästerna någonsin gått förbi en stillastående bil. En som – precis i den sekund som man tagit sig förbi den – startar sin motor och börjar snigla efter som en skugga; en vägandes av tusentals kilo. Man hör hur kondensen fräser på dallrande avgasrör och hur det mjuka knastrandet av gruskorn gnider sig under däckens tyngd.
”Det”, säger jag och låter handen gå över munnen för att få bort lite av gräddsåsen, ”är jävligt stressande. Ilningen i nacken som kittlar likt en pistolmynning. Man undrar när skottet ska brännas av rakt mellan kotorna, den sekund som gör att man för alltid faller ihop. Då springer man i stället”, förklarar jag och börjar peta med gaffeln i pastan. ”Man springer för att lägga ett avstånd mellan sig själv och den där äckliga känslan av att inte veta.”
Ingen säger någonting så jag harklar mig och viftar igång min berättelse med den hand som är fri från bestick. Ingen av dem äter längre ändå, deras tallrikar – även hos dem som inte är färdiga – står nu och kallnar, och jag bestämmer mig för att ta det som en uppmuntran till att fortsätta.
”Jo, man springer för att det känns som att det där motorputtrandet när som helst kan komma att stegras till ett vrål, ett som – om det kommer fram – kommer klättra upp för ens rygg som blir till intet mot asfalten. Och skulle man nu veta att det finns personer med just det som slutgiltig plan för en, ja då börjar man kuta. Snabbt och utan något direkt mål i blicken. Bara man kommer bort från själva vägen… för står man kvar där som någon idiot, då kommer man till slut höra smattret av allt blod som måste hitta ut under den där biltyngden; och då väljer blodet kanske öronens håligheter, eller ännu hellre: ögonens! Munnen kommer det inga ljud ur, möjligtvis ett skrik från luften som ligger i kroppen och samlar koldioxid.”
Jag stannar upp och tuggar i mig av pastan. Sköljer ner den med en klunk rödvin, en smak som redan börjat skära sig. Såsen flyter ihop till fettklumpar i min mun, som små öar i den röda vätskan. Så jag skakar på huvudet och tar en klunk till för att vara helt säker på att munhålan är helt tom. ”Okej”, skrattar jag medan jag sväljer i omgångar, ”jag fattar att det låter helknasigt det här, men ni måste förstå att jag var helt säker på att han var mig på spåren. Annars hade jag så klart inte börjar springa genom stan bara för att en bil bestämt sig för att starta precis efter det att jag gått förbi.”
Anna lutar sig över bordet och borstar lite av den allt för långa pagen ur ögonen. ”Men”, säger hon med stigande röst, ”varför i helvete skulle någon vilja köra ihjäl dig när du är ute och går på stan. Det låter ju helt jävla knäppt!”
Jag andas djupt genom näsan för att slippa dirigera allt för mycket av syret genom den äckliga smaken av dåligt vin, och vilar min blick på hennes söta näsa. Hon ser upprörd ut och pannan dallrar under skenet av ett stearinljus. Det ser ut som att hon flyter under en skuggad vattenyta, ett drunknat lik.
”Jag kommer dit”, säger jag, skrämd av det jag sett, och sippar i mig ännu en klunk på ren reflex. ”Du måste vänta lite.”
Utanför vrålar Stockholm under trafikens myrstigar i blänkande krom. Tunnelbanan slussar människor vidare under jorden, och det känns som en vibration under lägenheten. En ganska behagligt svindlande känsla av att sväva ovanför en avgrund landar i min bröstkorg.
Hur mycket tål de här uråldriga stenhusen egentligen, när det aldrig någonsin stannar av där de slagit ner sina rötter? tänker jag. Förhoppningsvis rasar de ner i en hastig explosion om det väl sker; kvar blir bara brutna människor som kravlar omkring i dammet av sina gamla liv och andas in fibrer och andra filament tills lungorna kollapsar.
Jag lyfter på mina strumpor från golvet och kryper ihop uppe på stolen, innesluten i en naiv tanke om att vinna några få sekunder, vid liv, om nu raset skulle komma. Det är fyllan som pratar nu, som sätter mina samtal på paus och tvingar fram det där undergångs-romantiska hos mig, det inser jag och sträcker mig efter ett vattenglas; Anna tar det snabbt ifrån mig. Hon dricker det framför mig med vattnet bubblandes ner för mungiporna… upp och ner… Helt uppenbart inte det minsta törstig. Efter några sekunder slår hon ner det i bordet och stryker högerhanden över hakan.
”Men vad gör du?”, frågar jag och tvingas ta ännu en klunk av vinet för att inte verka helt förvirrad.
”Vad tror du, du säger ju ingenting vettigt. Varför är det – är det fortfarande? – någon som du är rädd ska köra över dig med sin bil?”, ropar hon och börjar tuggande jobba sig in på nästa mening.
Jag avbryter henne genom att ställa mig upp och dra av mig min t-shirt. ”Här”, säger jag och slänger tygstycket på golvet framför mina fötter och tar tag i ljuset som står och kippar efter andan på matbordet. Jag håller lågan mot mina nyckelben och letar efter en reaktion i hennes ögon – i de andras ögon! – när de ser såren efter naglar mot min hud, ner mot min vänstra bröstvårta.
”Men vad har du…”, börjar Anna och ställer sig upp till hälften så att låren vilar mot bordet. Hennes stol åker över golvet och vinglar till. Hennes hand trevar mot mig och jag backar med vinglaset i handen, ljuset fortfarande under nyckelbenet. Nästan så att det blir varmt och brännande mot huden.
”Nej nej, stanna där”, säger jag och låter lågan gunga likt en gulflammande blomma som trängts ner i ett vitnande vaxrör. De andra runt bordet sitter fortsatt knäpptysta vid sina tallrikar. Bara Petra gör ett molande ljud när hon famlar efter ord att slänga ut i luften. Men hennes stavelser hänger där nu, dallrande utan att någon upprättat en bro för dem att röra sig över… alltså blir det i stället helt tyst. ”Om du sätter dig ner ska jag berätta”, mumlar jag och känner mig plötsligt svag över knäna. ”Det är inte helt enkelt det här”, tillägger jag och sträcker på min rygg för att få ner mer syre till lungorna, ”men kanske att det ser farligare ut än vad det är. I själva verket är det här bra sår, ja bra sådana eftersom de blev till i sängkammaren”, säger jag och ler innan jag låter vinglaset rulla över min underläpp.
Petra fnissar till och jag ser hur hon lägger sin hand under näsan som för att stoppa ljuden från att komma ut. Hennes röda hår ligger bolmande över öronen som molntussar som träffats av en brinnande kvällssol. Jag fastnar med min blick i hennes och hon mumlar förlåt och vinkar ner sina ögon mot pastan under henne där hon direkt börjar peta i ett salladsblad som till hälften drunknat under såsen. ”Det gör inget”, säger jag stadigt, och ignorerar hur Jack lägger sin hand över Petras arm i någon slags inkännande gest. ”Fattar väl att det är knepigt, men vänta lite.”
Och det tystnar kring bordet. Anna sätter sig motvilligt ner, men utan att skjuta stolen tillbaka mot bordet.
”Jag går över Tegnérlundens gräsmatta”, säger jag lågt för att känna efter hur orden landar. ”Man ser dem över allt, va, de där lummiga buskarna som gnager långsamt på kullens fot som betande lamm”. Jag fnissar till, förvirrad av mitt ordval och reser mig upp från golvet.
Petras lediga hand går ryckigt som en döende spindel över bordet och landar på Jacks arm. Han drar henne till sig, men hon rör inte på sig. Jag kan känna hennes ögon mot mig när jag sjunker ner igen för att harkla mig.
”I hörlurarna har jag ju Lindas röst”, säger jag med en lägre ton. ”Ni vet. Hon låter så förbannat trött och det är inte alls särskilt konstigt eftersom jag precis ringt och väckt henne. Och jag förklarar för henne att jag är hemskt ledsen för att jag ringer så otroligt sent – men det är viktigt!”
Det dånar omkring mig medan den sista stavelsen faller till marken. Anna skruvar på sig och slår upp lite vatten i det glas hon tagit från mig. Jag noterar det knappt utan koncentrerar mig i stället på att förställa rösten så att den mer liknar Lindas raspiga: ”Sent? Det är jävligt tidigt, det är vad det är”, svarar jag med hennes ord, ord som suddas ut när hennes mun träffar kudden. ”Och vad mer kan jag göra än att erkänna att det är tidigt!”, frågar jag sällskapet som nu släppt ränderna över mitt bröst och i stället följer min dans över golvet. ”Jo, jag får medge att det är tidigt, men att jag inte gått och lagt mig ännu. Därför, förstår ni, är det inte helt lätt att säga mer än att det är sent, åtminstone inte för mig…”
Med en suck lugnar jag ner mig och tittar Jack rakt in i ögonen. Han sitter stilla för att inte tappa Petras hand, den som nu ligger över hans arm och darrar av små ryckningar som far genom fingrarna. Det är en bräcklig bild och jag blir illa till mods, och min blick flackar över rummet efter något att vila ögonen på. För att inte tappa i fart slår jag med tummen och pekfingret mot varandra som för att visa hur jag skrapar fram gnistor med en tändare och pekar mot min mun.
”Jo, jag rotar i min jackficka efter cigarettpaketet och lyckas tända en cigarett med telefonen klämd mellan axeln och kinden”, fortsätter jag med handen formad till en knut i luften. ”Så jag frågar henne mitt i ett bloss om det är lugnt om jag kommer upp till henne ett slag. ’Traskar ju ner för Upplandsgatan i detta nu’, ljuger jag för henne och försöker låta lite trött och ensam – ni vet”.
Jag ler mot Anna för att visa att det var ett skämt, men hon besvarar det inte så jag blundar och berättar hur jag tar sikte på vägen framför mig. ”Desperat”, förklarar jag, ”eftersom jag inte har någonstans att slagga. Och bredvid rinner det där vattnet från parken, och det känns så naturligt men fel i en stad så jag börjar jogga för att komma bort därifrån”, säger jag, ”men jag ramlar och har mig. Försöker fråga efter portkoden i luren medan jag hittar balansen igen, men det är knäpptyst precis hela tiden. Ingen svarar.”
Jag drar i mig en munfull av luft och försöker tränga gårdagens bilder ur mitt huvud medan jag pratar, men de faller ur mig, slår mot tungan och görs om till ljud… och jag famlar framför mig med stearinljuset i handen som en fackla. ”Ja, jag blir arg! Ja och, och Linda svarar inte utan det är bara min röst som studsar runt i öronen”, mumlar jag rakt ut i rummet som i trans. ”Det blir öronbedövande för mig, va, och jag vinglar till där gräsmattan sluttar nedåt och blir brant. Jag viskar till henne mitt i steget, men orden försvinner och sedan märker jag att hon lagt på, samtalet avslutat för säkert en minut sedan.”
Och då.
Dimman kring bordet lättar medan min röst tystnar och klingar av.
Jag faller.
”Vi måste lägga honom ner”, hör jag plötsligt en röst säga och ser Anna som sliter i ljuset som jag håller i min hand. Försöker bända bort mina fingrar från det sakta droppande stearinet, varmt mot min hud men jag känner ingenting. ”Såg du om han tog någonting när han kom hit?”, frågar Jacks röst genom mörkret och jag känner hur myrstigar slår upp under mitt skinn med en vildsint vibration.
Tunna armar bär mig mot en soffa som knottrar sig mot min rygg. Jag överväldigas av insikten att jag förmodligen bara sover, att det är en dröm jag vistats i; så proppfull av bilder och färger är de senaste minuterna att de spelar blinkande innanför mina ögonlock som någonting overkligt. Och jag drabbas av olust, för jag inte vet hur jag ska bete mig i detta tillstånd. Jag vet inte om jag verkligen sover, eller är vid medvetande. Om de händer och fingrar som släppt av mig i soffan finns där eller om de precis kommit att uppenbara sig, det vill säga: väckt mig ur sömnen.
Om så är fallet är det bäst att vara tyst, att inte lufta de tankar som river i mig för de skvallrar om någonting konstigt hos mig. Någonting jag gjort. Åtminstone tills jag vet helt säkert.
Men i mungiporna känner jag smaken av gräddsås, av pasta och vin som fastnat kring mina läppar. Och med det kommer även minnesbilder som inte känns avlägsna, utan tätt inpå.
När slutade jag berätta? tänker jag och skräms över hur lite jag minns.
Annas ansikte uppenbarar sig ovanför mitt och jag sträcker mig långsamt efter hennes nacke för att se om hon är verklig, om det är möjligt för mig att känna henne mot min hud. Hon stryker undan lite av den hängande pagen så att den blir kvar där, bakom högerörat. Och jag når henne med en suck medan hon lägger min t-shirt över bröstet, mina fingrar lägger sig kring hennes hår och det känns mer riktigt än något jag varit med om. Som om mina fingertoppar plötsligt blivit elektriska. Och jag mumlar fram: ”Är det här på riktigt för du känns så starkt.”
Hon ler generat och viftar undan de siluetter som måste vara Jack och Petra som står bakom henne. Hennes ansikte vrids bort från mig och hon viskar: ”Kanske att ni ska åka hem, jag tar hand om det här…”.
Jag skakar på huvudet. ”Jag tappade bara bort mig lite, förstår ni. Ni behöver inte åka i väg för min skull”, säger jag och sänker ner min arm så att handen kan lägga sig att vila bredvid mig.
Då ser de oroliga ut, alla tre. ”Kommer du inte ihåg vad du försökte berätta?”, frågar Anna och håller Jack bakom sin rygg med ena handen upphängd som en skär och mjuk stoppskylt. ”Du visade oss dina sår på bröstet, sa att någon försökte köra ihjäl dig med en bil?”
Jag blinkar och inser att det förmodligen är sant, det hon säger. ”Jo, jag kommer visst ihåg, jag vet bara inte vad som hände”, säger jag och kryper ihop för att kunna känna mina knän mot bröstkorgen som någonting tröstande.
”Men måste vi vara oroliga?”, försöker Petra men Anna är där igen och stoppar henne med en blick över sin axel. ”Ni borde verkligen gå”, säger hon i stället, och stryker mig över pannan innan hon reser sig upp och vänder sig mot dem för att peka mot hallen. ”Jag klarar det här”, säger hon. ”Han behöver bara vila lite så får vi ta det här i morgon”.
Och Jack får någonting vilt i blicken, det kan jag se från där jag ligger. Han står så nära Petra, fortfarande med armen hängandes längs sidan mot henne; jag förstår att han hoppas på att få komma ännu närmre genom att slappna av i musklerna. Hans fingrar är formade som krokar mot hennes hand, men hennes intresse är svalt och ansiktet riktat mot Anna i stället. Och hennes ansikte är i sin tur riktat mot mig, och där jag ligger och kisar ser jag hur Jack öppnar sin mun i stela intervaller. Han vill så gärna lämna rummet utan oss, det förstår jag, för då kan han ta Petra under armen och leda henne ut på gatan och Sveavägen och gå längs asfalten, på väg någonstans med det som hänt mig och dem färskt i minnet. Ett samtalsämne som förhoppningsvis gjort Petra orolig… någon att ta hand om. I det stadiet vill man inte vara ensam, visst är det så, mumlar jag lågt och biter mig i läppen.
Snart kommer han kunna ta henne ut genom porten och ta med henne hem. Ta av henne kläderna i hans säng – bara för att sova! – men sedan där, hud mot hud, kyssa henne mitt i en mening. Hela kvällen och natten har lett till detta, det inser han nu med ett leende över munnen, och säger medan jag ligger där och tänker på hans idéer och planer att: ”Vet du, Petra, vi går nu så får han vila. Anna har koll på det här.”
Han säger det och ser lycklig ut för en kort sekund när hans krokade fingrar får fatt i Petras hand framför honom, men hon släpper honom och lägger sin kind mot Annas axel i stället. Hon ser bekymrad ut med de små röda molnen som är hennes hår plötsligt tillplattade mot örat. Det ser ut som om hon blöder, tänker jag och blundar hårt en stund mot deras oroliga blickar och Jacks suktande som nu övergått till en mer skrämd hållning. Han måste veta att det han gör riskerar att gå fel. Minsta överilad rörelse kan betyda att Petra väljer att stanna kvar, att hon då kommer somna på golvet eller bredvid Anna i någon av sofforna. ”Vi stannar självklart om du vill”, säger han plötsligt inställsamt.
Effekten är den önskade. Petra slappnar av och backar äntligen bort från soffan medan Anna skakar på huvudet. ”Nej då, det här klarar jag av själv”, säger hon med en ton färgad av en stigande irritation. ”Ni ser ju att han redan sover. Så något jävla uppåt har han ju knappast tagit.”
Jag stänger ögonlocken ännu hårdare över mina pupiller och ser till att röra på globerna under skinnet, för det har jag hört att man gör när man drömmer… när man drömmer ser man genom det mörker man sjunkit ner i för att kunna somna, ja visst. Sedan smackar jag med läpparna och hör hur Petra fnissar till, hur Jack andas ut på nytt i lättnad över att hennes vällust kommit tillbaka – oron, den kan han tvinga på henne igen så fort de är ensamma.
Svart.
Medan jag ligger där och blundar somnar jag nog på riktigt för när jag tittar upp igen ligger Anna med sin kind över min bröstkorg. Hennes lilla mun viskar ljudlöst och utan ord när jag blickar nedåt, läpparna formas mot varandra och slappnar av för att sedan lossna med ett litet sömnigt nynnande. Tre vita fingrar går över min hals, men utan att kittla mig. Hon har inte sett mig ännu – men snart. Något har förändrats i rummets atmosfär där jag ligger och ser hur hon smeker mig utan att naglarna tar i, bara fingertopparnas mjuka brummande över min hud; hennes rygg stelnar till och fingrarna blir rakare och rör sig oroligt i ett mer oförutsägbart mönster.
Jag smackar till med min mun, sömnigt, för att få henne att luta sig mot mitt bröst igen; det är för sent. Anna vinklar sitt ansikte mot mitt och spärrar upp sina stora ögon under pagen. Där hittar hon min blick och min mun som försöker le för att inte skrämma bort henne.
Och jag ser en sådan ömhet i hennes blick, som att hon legat där och tänkt på att kyssa mig, att jag tvingas säga det till henne. ”Jag tror jag dödade henne, förstår du. Linda. Det är därför han vill köra ihjäl mig med sin bil.”





Joakim Carlson (f. 1990) är tidigare kvällstidningsjournalist, bosatt i Stockholm. Numera redaktör på byrå och fri skribent.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz