7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Krisdikt utan didaktiska pekpinnar
6185
post-template-default,single,single-post,postid-6185,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Krisdikt utan didaktiska pekpinnar

Krisdikt utan didaktiska pekpinnar

Dikter 2014
Theis Ørntoft
Modernista
62 sidor
Översättning av Victor Malm

Theis Ørntofts mörka ekopoesi är en vacker och hallucinatorisk meditation över en krisande samtid. Sofia Roberg läser om den döende Moder Jord i hans andra diktsamling.

2014 gav den danske poeten Theis Ørntoft ut sin andra diktsamling, med den samtidigt blygsamma och anspråksfulla titeln Digte 2014. Blygsam eftersom den inte försöker snärja läsaren med en attraktiv titel. Anspråksfull därför att den skriver in sig i den danska kanon genom en referens till nobelpristagaren Johannes V. Jensen, och för att den antyder att verket uttalar sin samtid. Diktsamlingen som blev mycket omtalad i sitt hemland som ett mörkt ekopoetiskt mästerverk, har nu förts över bron till det svenska språket av Victor Malm.

Diktsamlingen börjar med att en mor dör. Men det är inte en skildring av en konkret mor till ett klart avgränsat subjekt, utan snarare en anspelning på den urgamla föreställningen om jorden som en mor:

I natt, i år
någonstans mellan alla sina atomer
dog det man kallade min mor.

Modern sjunger medan hon dissekeras, oljan droppar från hennes lever. En rörelse mot förstörelse och känslan av att leva i eftertiden etableras omedelbart, liksom den typ av porösa subjektivitet som gestaltas genom verket: ett jag utspritt i alla sina atomer, konstant genomströmmat av världen. Diktsamlingen tar avstamp i en uppgivenhet, med ett diktjag som rör sig mellan likgiltighet och desperation. Samhällena och utvecklingsideologin är döda för diktjaget, han är ”trött på att inbilla [s]ig samhället / trött på att fylla [s]in mun med petroleum”. Den energiberoende kapitalismen verkar befinna sig i ett döende, ruttnande tillstånd.

Samtidigt är subjektet genomströmmat av kapitalismen och de begär den producerar: en individ som är en konsument, en elektronisk backpacker, en tv-tittare. Det är en form av ekopoesi, det här, som skildrar jagets intima sammankoppling med sin omedelbara såväl som avlägsna omgivning. Men istället för att gå ut i naturen googlar sig jaget igenom världen, istället för naturbeskrivningar: beskrivningar av hur diktjaget onanerar till bilder av Kim Kardashians ”stora röv”.

Detta är inte direkt den typ av fenomenologisk ekopoesi som försöker återskapa en sinnlig intimitet mellan läsaren och naturen. Det är en beskrivning av ett medvetande som inser sin egen oförmåga, som ”analyserar samhällen” och ”betraktar världen” men samtidigt inte tror på att ”medvetande och blick är bra för någonting alls”. Det finns en typ av självhat i dikten som är symptomatiskt för ett ekonomiskt välbeställt västerländskt subjekt som betraktar klimatkrisen och globala orättvisor utifrån en ”säker” position.

Utifrån det vida perspektiv som den ekologiska katastrofen tvingar fram, framstår väggarna ”som skiljer mig från Krita” som tunna. Men jagets väggar är lika tunna mot alla fenomen: bilder, minnen, drömmar, googlingar och konkreta händelser avlöser varandra utan tydlig ordning.

Dikter 2014
är inte revolutionerande, varken till form, språk, tematik eller affekt. Men det är en vacker och närmast hallucinatorisk meditation över en krisande samtid: en krisdikt utan didaktiska pekpinnar. Samtidigt kan jag störa mig på den ”rationella” och känslolösa blicken på världen som skriver in sig i en ganska maskulint kodad tradition av att ”se igenom” världens falska brus och nå en förståelse om att allt är meningslöst. Att denna blick problematiseras och vägs upp av en hedonistisk sinnlighet gör dock Dikter 2014 till ett spänningsfält där tvåtusentalets kriser medieras genom ett förvirrat, sorgset och delvis upplöst – eller, i biologisk mening, nedbrutet – subjekt.

För att återgå till den första dikten. Jaget betraktar den så kallade moderns skelett ”i bärnstensklumpen på nattduksbordet.” En vacker bild av hur tiden kapslas in, en slags estetisering av döden. Eller en bild av hur en enkel biologisk företeelse – stelnad kåda – utgör en del av jordens skelett. Allting har betydelse: dikt är i sig att tillskriva saker betydelse. Och medan dikten börjar med bilder av död, slutar den med solsken. Denna pendelrörelse mellan hopplöshet och hopplöshetens misslyckande – för en livskänsla sipprar alltid in – är grunden för Ørntofts mörka ekopoesi.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz