7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Kropp och äventyr
6177
post-template-default,single,single-post,postid-6177,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Kropp och äventyr

Kropp och äventyr

Textasen. Om textens njutningar
Roland Barthes
Faethon
112 sidor
Översättning av Daniel Pedersen

I Textasen möts text och kropp i Barthes försök att ragga upp sin läsare. En nyckfull och fragmentarisk liten text som fungerar som en utmärkt introduktion till författarskapet.

Istället för en hermeneutik behöver vi en konstens erotik, påpekar Susan Sontag i en berömd essä från 1966. Impulsen kom från Frankrike och inte minst den mångkunnige litteraturkritikern, kulturanalytikern och ”semiologen” Roland Barthes (1915-1980). Programmet får Barthes sedan själv sägas förverkliga i den lilla men täta, lika lätta som tunga, essän Le plaisir du texte (1973) som nu kommit i svensk översättning av Daniel Pedersen under den fyndiga titeln Textasen. Härmed inleder också redaktionen bakom tidskriften Aiolos sin utgivning på det nystartade bokförlaget Faethon.

Barthes är idag ihågkommen som representant för den (alltför ofta förmodat fyrkantiga) franska strukturalismen och dess försök att göra systematisk vetenskap av litteraturkritiken, samt som den som myntat slagordet om ”författarens död”. Båda bilderna är bedrägliga. Barthes är mindre intresserad av strukturen som sådan än av dess överflöd. Försöket att överföra teorin om det språkliga tecknet på alla möjliga kulturuttryck beskrev han själv som ”det semiologiska äventyret” – och äventyr är något som präglar hela författarskapet: utforskning, kartläggning, upptäckarglädje, men också risktagande, osäkerhet.

Vad gäller författarens död är få så fixerade vid en handfull återkommande valfränder (Sade, Flaubert, Proust, Brecht, Robbe-Grillet). Men Barthes frångår monumentaliteten hos författaren som historisk institution för att istället koncentrera sig på författarskapet som corpus, den plats där författarens text och kropp möts, eller snarare där läsaren kan möta dessa båda. I schematiseringen av textens strukturella grunddrag framträder då också en katalog över de typiska individuella egenheter – impulser, reflexer, idiosynkrasier – som gör en författare tilldragande, älskvärd och oförglömlig.

Kropp och äventyr, alltså. Textasen inleds följaktligen med en beskrivning av författaren som någon som raggar efter sin läsare, ännu okänd och höljd i skuggor (svenskan har ”stöta på”, men originalets draguer innebär inte bara flirtande utan också draggande, muddrande):

Det är inte den andra ’personen’ som är nödvändig för mig, det är rymden: möjligheten av en lustens dialektik, en lustens oförutbestämbarhet: trots att tärningarna inte kastats kan leken äga rum.

Genom skrivandet ställer författaren sin kropp till förfogande för en okänd läsare, vilkensomhelst: laddningen och lockelsen ligger i löftet att ett framtida möte, hur än flyktigt, kommer äga rum. Men därmed utsätter sig också de båda för en risk.

Barthes var själv välbekant med det som i bögvärlden kallas ”cruising”, upplevelser som tycks bilda modell för beskrivningen. Den ogifte, diskrete akademikern, som hela livet bodde kvar i pojkrummet hos modern, förde ett konsekvent dubbelliv, ständigt på jakt efter kärleksmöten med unga pojkar, i gränder, parker, badhus, bordeller, kaféer och klubbar, i Europa, Japan, Nordafrika. En del av njutningen i denna jakt på tillfälliga ”napp” ligger i faran: i att bli upptäckt (exempelvis under åren i Bukarest som då lydde under en starkt homofobisk diktatur), liksom i att utsätta sig för den fullkomlige främlingens lustar. (En anekdot återger hur Barthes tvingas bära enorma solglasögon för att dölja en blåtira efter att ha misshandlats och rånats av en älskare.) Mot denna nyhetens extatiska behag ställs alltså den tryggare relationen till de välbekanta och livslånga följeslagarna.

Bokens bärande distinktion utvecklas därför mellan läsning som njutning och som vällust, där det förra utgör den milda och kultiverade polen, medan det senare innebär plötslig och våldsam hänryckning, det orgastiska och orgiastiska (franskans jouissance). Så orienterar sig Barthes bland de många slags detaljer som gör läsningen lidelsefull:

Jag läser i Bouvard och Pécuchet denna sats som ger mig njutning: ’dukar, lakan och handdukar hängde rakt ner, fästa med tränypor på uppspända klädlinor.’ Här njuter jag av precisionens överflöd, en manisk exakthet i språket, en deskriptiv galenskap (som den man finner i texter av Robbe-Grillet).

Textasen är skissartad och fragmentarisk, full av outvecklade tankegångar och motsägelser. Nyckfullheten syns inte minst i styckenas sortering efter rätt svävande nyckelord i alfabetisk ordning. Nästan varje passage utvecklas emellertid utförligare någon annanstans i Barthes egen corpus. Därför utgör boken ändå en utmärkt introduktion till författarskapet – vare sig detta möte sedan blir kortvarigt eller livslångt.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz