7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Linje 113
18508
post-template-default,single,single-post,postid-18508,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Linje 113

Foto: Astrid Westvang
Linje 113

av Katarina Forssblad

Hösten 2007 gjorde jag praktik på en öppenpsykiatrisk mottagning i Sundbyberg utanför Stockholm. För första gången på länge hade jag fasta arbetstider. Mottagningen var belägen i en grå tegelbyggnad i centrumets utkant. Jag visades runt i lokalerna, lärde mig hitta till väntrummen, tilldelades policydokument och almanacka av min vänliga handledare, hörde stegen av tofflor som slog mot linoleumgolven i de oändliga korridorerna, iakttog de röda lamporna som tändes utanför besöksrummen, intog doften av desinfektionsmedel som var ständigt hängande i luften, såg ut över en parkering och kaffefabriken intill, människor gåendes in och ut i byggnaderna nedanför mig som blev allt svårare att urskilja i takt med att årstiden fortskred och dagsljuset begränsades, väntade på snön som aldrig kom, väntade.

Vid den tiden bodde jag tillfällig i en lägenhet i Västerort. Jag hade haft tur, en bekant som hastigt rest iväg på en icke tidsbestämd rundresa i Laos lät mig hyra den till ett lågt pris, och dessutom möblerad. I avtalet ingick att jag skulle sköta hans stora gröna växter, vilket jag gjorde med stor noggrannhet.
Mellan lägenheten och mottagningen gick en busslinje, bussarna gick sällan men resan tog mindre än 20 minuter. Snart började jag känna igen några av de andra resenärerna, vi var inte många. Särskilt lade jag märke till en man som dagligen verkade ta samma bussar som jag. Han satt redan på bussen när jag klev på, och gick av ett par stationer tidigare, precis invid en kyrka. Jag såg aldrig vad han hade på sig under sin rock, men föreställde mig att han arbetade som diakon. Präst var han definitivt inte. Han satt alltid på samma plats: tredje sätet bakom föraren. Från min plats kunde jag se honom väl. Hans hår var tunt och välkammat i en sidbena. Ansiktet var stelt, jag såg honom aldrig prata, skratta eller ens le. Han brukade titta ner på portföljen i knät.
Med tiden blev jag alltmer besvärad av kyrkomannen. Hans orubbliga regelbundenhet: samma ytterrock, samma plats, samma busstur. Det irriterade mig att jag behövde vara en del av detta. Att jag på förhand visste att jag skulle behöva passera honom innan jag satte mig. Hur förutsägbart han strax efter att vi passerat flygfältet lyfte sin hand för att trycka på stoppknappen, min vetskap om var han skulle gå av. Jag föreställde mig hans arbetsuppgifter: torftiga samtal med överåriga församlingsmedlemmar och efterföljande telefonsamtal till kommunen och försäkringskassan i de fall som detta var nödvändigt. Administration, medverkan i gudstjänster, utplacering av psalmböcker. Säkert kokade kan kaffe också. Han var en sådan person som snabbt tog på sig nya arbetsuppgifter, även de som inte ingick i arbetsbeskrivningen, självutplånande.
Jag föreställde mig hans bostad, hur han efter arbetsdagens slut kom hem till en spartanskt möblerad lägenhet i vilken han tillagade en enkel måltid som han åt i ensamhet. Att vara i hans närhet kändes alltmer outhärdligt, som att behöva lyssna på ett monotont stycke musik, om och om igen.

Under den hösten läste jag allt jag kom över, mitt schema på mottagningen tillät detta. Jag gick till biblioteket och lånade alla möjliga titlar som kunde ha relevans för mina arbetsuppgifter på mottagningen (det var för övrigt under denna tid som jag för första gången läste Stig Larssons Autisterna, som jag av misstag lånat i en ansats att lära mig mer om neuropsykologi). Särskilt fastnade jag för en bok av den amerikanska psykiatriprofessorn James Mann. Tidsbegränsad psykoterapi innehöll en manual för en behandling bestående av tolv sessioner. I bakgrundsdelen fanns en beskrivning av människans tidsupplevelse, förhållandet mellan de två begreppen primär tid och kalendertid.
Den primära tiden visade sig vara en beteckning på barnets tidsupplevelse, tron på tillvaron och tiden som oändlig. Dess motpol, kalendertiden, var benämningen på det tillstånd där individen behöver ta ansvar för sina handlingar och sätta skeenden in i en realistisk tidsram. I boken beskrevs övergången till kalendertid som något positivt, då individen utvecklar förmåga till att uppleva och utstå separation. Men med kalendertiden följer också insikten om den slutgiltiga separationen, döden.
Jag antecknade energiskt samtidigt som jag läste, hade svårt för att avgöra vilka delar av innehållet som jag borde lägga störst vikt vid. Snart fyllde de ett helt kollegieblock. Jag antecknade att det finns tillfällen i livet där alla människor uppehåller sig i den primära tidsupplevelsen: vid förälskelse, lek, dröm och fantasi. Jag läste boken flera gånger om, minns att jag uppskattade den mycket. Detta med undantag för den blåa framsidan med bilden av en kalender, vilket jag betraktade som ett illa valt omslagsmotiv.

I oktober tilldelades jag min andra patient, en 37-årig man som remitterats från vårdcentralen. Då jag kom ut i väntrummet var det mannen från bussen som satt där. Jag ropade upp namnet från remissen och han följde efter mig, in på rummet. Inget i hans blick visade antydan till igenkänning, och jag tror uppriktigt inte att han lagt märke till mig tidigare. I rummet behöll han rocken på, under samtliga sessioner.
Jag diagnostiserade honom med ”egentlig depressionsepisod” efter första bedömningssamtalet. Allt han berättade tydde på detta. Jag kunde komplettera hans utsaga med den information jag redan hade. De inledande frågorna handlade om hans familjesituation, nätverk, arbete och vilka problem han upplevde sig ha. Det visade sig att jag haft en alltigenom korrekt bild av honom. Han hade arbetat som diakon i nära tio års tid, levde ensam sedan en kortare relation med en kvinna under universitetsstudierna, få vänskapsrelationer, en upplevelse av meningslöshet i livet, dålig relation till den åldrande fadern, bristande intresse för omgivningen, nedsatt matlust med medföljande viktnedgång, känslan av att vara en misslyckad person. För att inte avslöja min förkunskap om honom, låtsades jag vara ovetande om detaljerna ur hans liv. Jag ställde exempelvis flertalet följdfrågor om vad arbetet som diakon innebar (vilket jag i efterhand kan tycka var en något överdriven åtgärd).
Vi påbörjade tidsbegränsad psykoterapi. Jag följde manualen ytterst noggrant genom alla de tolv sessionerna. Särskilt såg jag fram emot den tionde sessionen och få prata om det kommande avslutet, att få intensifiera terapin. Kyrkomannen var typexemplet från James Manns bok: dagdrömmande, fantiserande och undvikande uppehöll han sig i den primära tiden, vilket medfört att han hade stora svårigheter med den vuxna kalendertiden. Han upplevde sig inte som kompetent, hade mycket ångest och var oförmögen att inleda intima relationer. Hans rädslor hindrade honom att leva vad han ansåg att vara ett fullgott liv. Mannen var undflyende: i blick, handling och relationer. I själva terapin var han dock precis så engagerad som jag hade hoppats på. Endast en session uteblev han. Då satt jag i mitt rum under de avsatta 45 minuterna och fantiserade kring hur sessionen hade kunnat fortlöpa om han varit där. Allt enligt manualen. När vi i mitten av december avslutade terapin beskrev han att han blivit mycket hjälpt.

Jag hade två veckor kvar på min praktikperiod innan juluppehållet. Mannen fortsatte att ta samma bussar som jag, fortfarande utan att visa mig någon uppmärksamhet. En av de sista dagarna fick jag ett infall att dröja kvar på bussen på väg hem istället för att stiga av vid min vanliga hållplats. Jag fortsatte till dess att mannen tryckt på stoppknappen. Diskret följde jag efter honom. Vi var i Blackebergs centrum. Utanför ett konditori ett par hundra meter från hållplatsen mötte han en kvinna som stod och väntade på honom. De gick in och satte sig och jag slog mig ner två bord därifrån.
Till synes försjunken i en bok kunde jag uppfatta allt som de sade till varandra. Jag hade beställt en kopp bryggkaffe och en dammsugare, mest på grund av rollen jag spelade, egentligen var jag inte sugen. Mannen tog av sig sin rock och något oväntat bar han en grå collegetröja under. Jag hade trott att han skulle ha arbetskläderna på, hade sett framför mig en grön skjorta med tillhörande vit krage. Även diakonemblemet, det med kors och en duva med olivkvist i näbben, verkade han tagit av sig. Kvinnan sa inte så mycket, satt mest och nickade och drack från en vattenflaska hon haft med sig.
Jag såg på klockan, det hade blivit sent, drabbades av en konstig känsla, jag vet inte vilken, lämnade bordet och klev ut i decemberkvällen. Därute blåste det. Snart var det nyårsafton. Mot den mörknande himlen avtecknade sig ett flygplan som gick ner för landning på Bromma flygfält. De blinkande positionsljusen på det nedstigande planet bildade ett skimmer slående likt ett stjärnfall. Detta tolkade jag som ett varsel om att något lyckosamt var på väg att ske.

 

Katarina Forssblad (f. 1986) är psykolog och går skrivarlinjen på  Skurups folkhögskola. Medlem i skrivkollektivet Trosa & Lyrik.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz