7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Lyrisk arkitektur
3287
post-template-default,single,single-post,postid-3287,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Lyrisk arkitektur

6669011519_420d594c88_o
Foto: Marcus Pink

Lyrisk arkitektur

Vita Kommun
Jörgen Lind
Kabusa
172 sidor

Språket får en egen svävande kropp i Jörgen Linds poesi. Filip Lindberg läser Vita Kommun och låter sig bäras genom en arkitektur som breder ut sig horisontellt.

Jörgen Linds Vita Kommun är den avslutande delen i pentalogin Rede [2004-2014], som initierades med Här kommer de varma strömmarna (2004), åtföljt av Villa dei Papiri (2006), Hägn (2008) och Saskatoon (2011).

Titeln på pentalogin – Rede – ger upphov till skilda associationer, men i mitt fall för ordet mig till den tyska filosofen Martin Heideggers begrepp med samma namn, som översätts ”tal”. Denna analogi säger med all säkerhet mer om mig än om Linds pentalogi, men associationen öppnar ändå för en läsning av Vita Kommun. Jag ger den en chans.

För att få det avklarat: hos Heidegger springer filosofin fram ur nyfikenheten (Neugier) vilket är löst förankrat i pratet (Gerede), som karaktäriseras av pladder och skvaller, det har ”det grundlösa svävandets modus”. Pratet är i sin tur motsatt talet (Rede) – ett språk som ”är existentialt likaursprungligt med befintlighet och förstående”, som det heter i Vara och tid (1927). Kanske kan denna spänning – den mellan prat och tal – röja upp en ingång till Linds verk. Vi börjar från början; Vita Kommun inleds som följer:

Träden står gröna av träd. Floden rör sig i floden. Floden med stilla träd, gröna över floden.

Att i denna melodi försöka urskilja ett förstående tal kontra ett grundlöst prat känns ganska lönlöst, rentav vilseledande. Jag får mura igen min ingång och börja om: för styckets tautologiska upprepningar och lätta förskjutningar vittnar snarare om en livlig interaktion, där prat och tal blandas – blir ett. Det är något specifikt poetiskt. Och det bör läsas just som poesi.

Jag påbörjar en ny läsning och fascineras av det system Lind byggt upp, en lyrisk arkitektur som strukturerar hela Rede. Samtidigt finns det ett problem med att beskriva formen som en arkitektur, framförallt eftersom ordet frammanar en bild av något som reser sig – vertikalt. Vita Kommuns form är snarare horisontell och metonymisk, det är ett system som flödar, gripen i en oavbruten rörelse. Men jag tycker mig ändå kunna urskilja en dialektik: plötsligt stannar texten upp med ett distinkt ”Nej.”, fortsätter med ett affirmerande ”Ja.” Detta spel är kännetecknande för Rede, ett spel som reglerar Linds personliga prosapoesi, formar dess rörelsemönster. Det är ett spel utan slutmål. Gången är det viktiga.

Men hur framträder då Vita Kommun med sviten som bakgrund. Mitt svar blir: det gör den inte. I alla fall inte nämnvärt. Visst finns det vidareutvecklingar, och där är Vita Kommuns flytande inledning liksom slutraderna ”Floden sluten kring floden.” bra exempel. För till skillnad från sina föregångares mer formella inledningar – ”1. Det börjar nu.” [Villa dei Papri]; ”Det blir kväll” [Hägn]; ”1. Berättelsen är enkel.” [Saskatoon] – sluter sig Vita Kommun om sig själv, verket vidarelever – fortsätter med fortsättandet. Eller som Lars Norén skriver i Fragment(2015): ”Skapandet är inget annat än ett försök att bereda plats för verket, det verk som aldrig uppstår”. Fortsättandet är med andra ord inget misslyckande, utan ett försök. Ett försök som Lind gör. Det enda jag kan hålla emot Vita Kommun är att jag som läsare stundtals får mana på dess framfart; ge den en knuff.

Till sist förtjänar efterordet ”Varifrån kommer en arm?”, som skrivs av Henrik Petersen, verkligen att lyftas fram. Texten är dels en slutande summering, men likaså en undersökande öppning på pentalogin. Petersens text är skarp och sympatisk; den aktar sig noga för att fängsla verken i en specifik tolkning, och resonemangen rör sig självsäkert mellan association och analys. Den senare kategorin är som tydligast när Petersen läser pentalogin utifrån tre strukturella och tematiska aspekter – ”berättelsen”, ”grammatiken”, och ”musiken” – som han betraktar som huvudpunkter i Linds verk. Den tematiska triaden är rättvis, och jag har för det mesta svårt att motsätta mig Petersens resonemang. Men det finns en sak som skaver: Språket är det immateriella transportmedel med vilket vi bär varandra. Det är så nära jag kommer vad jag uppfattar som Linds poetik, skriver Petersen. Och här får vi anledning att återvända till Heideggers språksyn, där det är språket som talar ur människan, det är språket som bär oss. Eller som det formuleras i Vita Kommun:

Ordet är
den som öppnar
sin mun

I min mening förmedlar stycket en viktig insikt, det att det poetiska språket har en egen kropp, sitt eget vara. Och det är när Vita Kommun är i denna materialitet som den svävar.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz