7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Mångfaldigat motstånd
3211
post-template-default,single,single-post,postid-3211,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Mångfaldigat motstånd

11741220_10206260274959750_8523549535512290748_oFoto: Koshy Koshy
Mångfaldigat motstånd

Glänta 1.15
121 sidor

Florets David Zimmerman har läst senaste numret av Glänta och funnit motståndets komplexitet och mångfald i texter av Adriana Cavarero, Cathrine Malabou och Gayatri Chakravorty Spivak.

Det är svårt, kanske rentav omöjligt, att föreställa sig vad ett trauma kan göra med en personlighet – med ett liv. Traumat när livet angrips av något radikalt oväntat – när existensen står på spel – är också en händelse som är svår att göra till litteratur. Ändå tycks det vara just hit skrivandet ständigt återvänder: till litteraturens och filosofins sökande efter det traumatiserade eller post-traumatiska subjektet. Så även i tidskiften Gläntas senaste nummer.

Den italienska filosofen Adriana Cavarero skriver, liksom för att sätta tonen i numret, i två mycket vackra etymologier om begreppen terror respektive horror: ”Betecknande nog anspelar denna fysiskt varseblivna fruktan, eller om man så vill denna fysiska reaktion på fruktan, inte bara på vad vi kan kalla den lokala rörelsen, den darrande kroppen, utan också på den mycket mer dynamiska rörelsen flykt.”

Vad vi anar i Cavarero text är hur beskrivningen av denna traumats händelse, denna fruktan eller fasa, öppnar för ett vitt spektrum av ingångar mot flykt, våld och kroppar i gränsöverskridande rörelser. En tematik som påminner om att Glänta ägnat sina tre senaste nummer åt migration.

I Cavareros efterföljd diskuterar Ulf Karls Olov Nilsson i sin text ”Demenserna” huruvida det post-traumatiska subjektet förändras efter ett bestämt psykoanalytiskt mönster, som Slavoj Žižek menar, eller om det är som Cathrine Malabou hävdar, att subjektet efter ett trauma kan bli något helt annat, något oförutsägbart.

Malabou har även med en egen text, hennes ”Ett enda liv” är kanske numrets mest intressanta. Malabou – tidigare skolad hos bland andra Jacques Derrida – utgår ifrån Michel Foucaults idag mer eller mindre vedertagna begrepp biomakt som en aning förenklat kan sägas beteckna hur politikens objekt levandegörs, blir en maktstrategi som administrerar, kontrollerar och modifierar biologiska livsprocesser. Malabou tycker sig observera i bland annat Foucaults filosofi en antibiologisk fördom, där livet förstås på ett symboliskt plan snarare än biologiskt, där kroppen förblir en abstraktion. Själv vill hon låta biologin svara: hon föreslår ett biologiskt motstånd mot biomaktens ackumulerande makt över livet. Denna nya typ av materialism, som hela tiden arbetar med att upphäva distinktionen mellan ”naturnödvändighet” och ”självuppfinnande”, tar spjärn mot långa utläggningar om epigenetiken (hur genetiska förändringar som sker oberoende av DNA-sekvensen) och kloning samt de motståndsmöjligheter dessa operationer kan innebära. Jag läser hennes text med entusiasm: det är ett upplivande försök att vidareutveckla den post-foucaultianska diskursen.

Förutom Malabou är den uppenbara höjdpunkten i Glänta 1.15 en text av den postkoloniala teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak, den är full av nyanser och plötsliga vändningar som kräver uppmärksam läsning. Vad Spivak i första hand vill göra oss uppmärksamma på är hur litteraturstudien, liksom humaniora i stort, arbetar med en unik föreställningsförmåga som kan och bör nyttjas till att tänka bortom nationalstaten, till förmån för en slags regionalism. Via Spivaks personliga upplevelser av självständighetskampen i Indien på 40-talet gör hon en omfattande läsning av begreppen nationalism och subaltern (som betecknar icke-västerländska populationer som hamnar utanför ett kolonialt samhälles politiska struktur). Nationalismen frambesvärjs enligt Spivak ur en bekväm och okritisk reproduktion av mytologier om en enhetlig historia, kultur eller ett förnuft. Föreställningen om nationen är en bekvämlighet som – trots att den kan tyckas tillhöra det offentliga sfären per se – vädjar till det mest privata: det är, som i fallen med subalterna subjekt, fråga om en ytterst privat kärlek till ”mitt lilla hörn i världen”. Att omfördela denna föreställningsförmåga är alltså den uppgift litteraturstudien och pedagogiken bör åta sig. Översättningar från en mångfald av språk, under olika villkor, kan bryta ned nationalismens ensidiga och bekväma narrativ såväl offentligt som privat; en praktik som måste utföras med försiktighet för att inte fortsätta reproducera nationalismens berättelser. Som en risk och som en möjlighet.

Mellan nyckeltexterna – Malabous och Spivaks – finns exempelvis en korrespondens som vid en första anblick kanske är svår att urskilja. De utgör två lysande exempel på hur den kapitalistiska marknadslogiken eller idén om nationalstaten i all sin komplexitet kräver ett mångfasetterat och uppfinningsrikt motstånd. Hur det hela tiden handlar om att inte fastna vid bekväma teorier och teoretiker som har sitt ursprung i gamla problemformuleringar. Malabou och Spivak återvänder till frågan hur en subversiv humaniora är möjlig, men också till riskerna med varje sådant motståndsprojekt. Glänta håller alltjämt ett rum öppet för motståndets komplexitet och mångfald.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz