7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Marias kläder
2588
post-template-default,single,single-post,postid-2588,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Marias kläder

Josefa Holland-Merten
Josefa Holland-Merten

Marias kläder

Jag kommer alltid minnas havet, hur vi hela tiden åkte jämsides med, hela tiden följde det, och genom rutan höll jag ut en hand som jag lät kämpa mot vinden medan jag såg vågorna sträcka sig mot mig men aldrig nå fram, alltid stoppas av strand, av klippor.
Motorvägen sköt iväg som en projektil över landet, den kunde ta oss vart som helst och blev till kärlekens väg eftersom vi kände en stark gemenskap, det berodde på att vi numera var en familj. Vi åkte in i mörkret tillsammans, in i den mörka skogen, men jag var inte rädd, bilen blev vårt skydd och vår förening. Vi lovade varandra, utan ett ord, att bilen skulle ta emot vår smärta, skydda oss som under ett åskväder.
På ena sidan var det havet och på andra sidan rapsfält, och båda dessa horisonter var alldeles raka och obrutna oavsett vad som pågick framför dem. Ja jag var omringad av två olika slagfält som var oändliga och levde sina helt egna liv.
Och ovan mig fanns den yttre rymden, den blå och sedan svarta, asfalten var grå, liksom rapsen blev om natten, havet och himlen var svarta då. Skogen blev påträngande på ett annat sätt, den kom närmre än något annat, jag kunde känna den tätt inpå mig som en aura, den hotade att kväva mig likt en orm om halsen.
»Sätt dig i mitten om du mår illa« sa Maria och vred på nacken för att se mig. I sitt ansikte hade hon fräknar som spred sig ner på armen hon höll om nackstödet.
»Maria, titta på vägen när du kör« sa pappa irriterat.
I andra handen hade hon en cigg, och på sig hade hon en gul, tunn sommarklänning med små, blå blommor. Ibland leder kärlekens väg rakt in i ensamheten igen, tänkte jag som om jag redan kunde förutsäga den ensamma tid som skulle bli. Jag tänkte på att svarta hål är svarta stjärnor, och att man ska vaggas in i döden där man för alltid ska glömma vem man är. Jag visste att till och med minnena skulle bli jord, att till och med denna dag skulle bli det, att timmarna skulle malas ner, allt detta hade Maria talat om för mig, jag visste att förra minuten redan mött sin död, och jag hatade det –
Havet var alltid lugnt om dagarna, det var fredat, spegelblankt, det gav sken av att inte dölja något, men havsskummet som landade på strandkanten det fick mig att tänka på frigörelse, en orgasm så som jag föreställt mig den, och i skymningen såg hela havet ut som ett krig som alltid skulle pågå.

Maria kom från Norrland, dit skulle vi nu. Se hur det var där. Jag satt i baksätet, varierade min placering, bytte efter varje kaffe- och badrast, resan kändes kortare då, och när jag satt i mitten kände jag mig mäktig. När jag var trött ville jag ligga ner över alla tre sätena men Maria sa att jag måste sitta upp, sitta upp så jag kunde ha säkerhetsbältet ordentligt. Hon sa att jag kunde luta huvudet mot bältet om jag ville. Använda den millimetertunna remsan som kudde, sväva, liksom bäras av den.
När jag låg på mage över alla tre sätena hade jag näsan precis vid ett kladdigt glasspapper som jag inte brydde mig om att ta bort. Det låg en damtidning där också, jag låg alldeles nära omslagsflickans urringning. Från min vinkel blev brösten nästan tredimensionella, nästan verkliga – den beiga färgen såg realistisk ut, det glansiga tidningspapperet hade kunnat vara en äkta, svettig hud. Det gjorde mig upphetsad att ligga så, så nära, och att tänka så, jag andades tyngre och mer oregelbundet nu.
Maria hade ett bomullslinne och ändå svettades hon nästan ihjäl. Huden framstod som brunare mot det vita linnet än vad den var. Säkerhetsbältet skar in i våra axlar och sätet hade man nog kunnat steka ägg på. Jag ville doppa mig i havet som vi hela tiden åkte jämsides med och Maria sa flera gånger att bara vi kommer fram så fort som möjligt, bara vi kommer fram någon gång så kan vi bada hur mycket som helst. Men ett par gånger stannade vi vid stränder och Maria satt i solstol med korslagda ben. Hon knäppte upp en Colaburk, slog upp en Elle i knäet. Höll koll på mig när jag stack och badade. Hon vinkade från där hon satt.
Jag sitter i sanden i det grunda, i sanden som ett småbarn, kramar lera i mina händer och sköljer dem sen rena, upprepar proceduren många gånger, gång på gång, det blir en meningslös ritual. Maria har sagt att man kan drunkna även i det grunda, fast man inte kan tro det. Man kan drunkna var som helst, i ett badkar, i en dusch, även fast man inte kan tro det faktiskt, det handlar inte direkt om hur djupt det är, har hon sagt –
Jag tittar upp mot våran plats.
Hon har celluliter, sladdriga ben, det bildas ett mönster i huden när hon böjer sig fram för att smörja sig på smalbenen. Allting tycks tryckas ihop, den torra huden pressas samman, ingenting är rakt och slätt. Hon har brun-utan-sol sen innan, hon säger att hon vill ha det för att hon vill synas, se levande ut och det tycker jag att hon gör.
Jag springer upp dit, till våran plats, våran filt, snor åt mig en av våra kakor, jag sätter mig nära Maria för att värmas av hennes hud. Hon säger: »pappa har gått iväg för att ta en öl, det finns serveringar. Han tycker om att vara själv, också, sa han.«
Maria solar med solskyddskräm för att värna sin tunna hud. Hon blundar upp mot solen. Hon smeker mig över håret, ser på mig med ömhet, hennes leende spricker, uppåt.
Hon säger: »Du kommer åldras med en våldsam fart sen, åren kommer falla över dig som småsten. Du kommer att bli begravd.«
Jag vet inte om hon skojar. Jag ser in i hennes ögon.
Jag drömde att allting jag gjorde var fel i hennes ögon.

»Nu måste vi åka hörrni.« Det var pappa som sa det, och snart var vi på väg igen. Han satt i passagerarsätet, erbjöd sig flera gånger att köra men Maria älskade att köra sa hon.
Den vita, lilla lurviga hunden Benjamin hade Maria lämnat hos sitt ex inför den här resan, eftersom han inte skulle må bra av att färdas i en solvarm bil för länge. Jag tänkte att jag inte heller mådde bra av det, att det bara var timmar efter timmar.

Det var så många timmar, en dag har inte tillräckligt många av dem, så på natten skulle vi sova i tält. Maria visste ett ställe, det var som en liten äng där det egentligen inte var lagligt att tälta men hon hade gjort det förr sa hon.
Pappa och Maria sov i stora tältet och jag i mitt färgglada, lilla, som de sa inte var ett riktigt tält men att det dög för en natt såvida det inte blev väldigt dåligt väder. Det blev det inte och jag slog upp mitt tält fem meter ifrån pappas och Marias. Hade jag varit vaken så hade jag nog kunnat höra vad som hände, vad de sa, varför Maria grät. För nästa dag hade hon gått iväg till bilen och sminkat sig, i gryningen, redan innan vi andra vaknat och det var bara när Maria gråtit som hon sminkade sig, när hon var sminkad så visste man att hon varit ledsen. Jag hade alltid förstått det för bakom täckkrämen skymtade en svullnad som inte alls gjorde henne ful utan snarare vacker, hon såg plötsligt yngre och mer fragil ut. Huden var vattnad. En kvarvarande våt hinna över ögongloben viskade ömma ord om livets villkor – kärlekens kanske? Var det verkligen kärlek mellan pappa och Maria, sådan som i filmer och litteratur? Men jag sov den natten och jag hörde inget. Det var vid frukosten nästa dag, som jag såg. Jag hade klibbiga ögonlock i tältet, jag kunde känna hur huden blev lite tjockare än den annars var, samtidigt framträdde den i all sin skörhet. Jag höll fingrar över de båda ögonlocken, så löst att de bara vilade där en stund, sen tryckte jag hårdare och hårdare. Jag ville inte plåga mig själv men jag ville utmana det material som ögon är gjort av. De två bollarna kändes mjuka men hårda och sprickfärdiga där under.
Sen hade jag somnat och sovit hela natten. Jag hade inte hört något.

Efter stormköksgröten som smakade lite etanol – eller inbillade jag mig? – åkte vi i flera timmar till. Vi hade velat komma iväg tidigt, utnyttja tiden. Marias vänsterarm var nu helt rödbränd eftersom hon haft den placerad i det öppna fönstret medan hon körde. Det var dumt, sa hon, jag borde smörjt mig lite tidigare.
Maria berättade historier från den tiden då hon bara var ett barn. Hur hon och hennes syskon lekt i trädgården till stugan vi nu skulle till och sen i skogen och hur de fått hitta på egna lekar till slut när alla lekar som redan fanns var slut. Hur de haft en badbalja att bada i om de velat svalka sig, eller sprungit genom en vattenspridare. De hade bara varandra, hon och hennes syskon, och det är så man tillskansar sig fantasi. Hon berättade att hennes morbror hängt sig i trädgården för trettio år sen och att han nu gick igen, han gick och viskade: ”nysnö, nysnö, nysnö” eftersom han hängt sig på vinterns första dag eller var det: ”lyssna, lyssna, lyssna” eftersom ingen någonsin brytt sig om honom, han hade varit helt ensam i livet, det var bara han som bott där då och ingen hade någonsin kommit och hälsat på, inte ens hans egna barn hade kommit.

»Titta på strecken på vägen om du mår illa» sa Maria.
Hon trummade ömtsint med fingertopparna på ratten. Vi skaffade oss interna skämt och egna låtar, det var de som gick på radion den sommaren, riktiga hits som Maria redan kunde sen innan. Pappa sjöng med i ett försök att slappna av och vara spontan, att hänga med i allt det roliga och nya men han såg stel ut där han satt och läpprörelserna stämde inte med sångtexterna, jag tittade bort och var rädd att det som fanns i pappa också fanns i mig, att jag aldrig skulle bli av en annan sort. Att jag med tiden kanske skulle lära mig att spela rollen av en sådan men aldrig bli en sådan. Jag var formad i och med min biologi, mitt kött var fast och inte rörligt. Mitt hjärta slog taktfast men aldrig på ett annat sätt än vad det alltid gjort.

Det knastrade under hjulen när vi svängde in på den lilla gården och fönstren visade ett mörker där inne.
Så åkte Maria iväg igen och jag visste inte vart hon skulle, av all packning vi hade med oss så greppade hon en bag, en sliten en som hade nästan samma färger som mitt tält – blå, grön och lila, och satte sig på en cykel som hon bar ut från ett skjul. Pappa verkade inte heller veta, han visade ingen oro så jag bestämde mig för att inte heller göra det, jag bestämde mig för att vara glad, men får till mig en känsla av svek när jag tänker på det, att hon sagt att vi kunde bada hur mycket som helst när vi kom fram och sen gjorde vi inte det, att hon hade pratat om semestern och sen inte var närvarande, inte där. Och jag förstår nu att det här var det allra första tecknet.
Pappa och jag spelade kort varje kväll i skenet av levande ljus, det fanns ingen el. Vi åt chips, sourcream och onion och sen kom natten. Jag minns nätterna, för det var en tystnad, som i ett ödeland, men som plötsligt avbröts av maskiner och fordon. Det var männen som gick upp i gryningen och arbetade.
Sen på dagen kom mörkret. Jag minns dagarna, för solen gassade på gräset och på min hud där blindbromsar och bålgetingar försökte sätta sig. Luften stod still för träden höll fast vinden och det fanns ingen sjö i närheten och inget hav. Då låg pappa i hängmattan och läste deckare och tog långa tupplurar. Jag hade känslan av att inte veta var världen befann sig. Det var som att ett slut redan hade passerat. Jag bad pappa spela krocket med mig eller ta mig till en kiosk men han sa: »när det är semester ska man ta det lugnt, ta och läs något du också.« Jag låg i trädgården och läste när doften av hö och gödsel anlände från ängarna. Det var som tröstande smekningar över kinderna. Men jag kände mig instängd av skogen, det var som att granarna som böjde sig ner mot mig blockerade mitt svalg och jag var rädd att gräset jag låg på skulle börja brinna, så strävt och blekt var det. När vi framåt eftermiddagen lagade makaroner och köttbullar på stormköket så kändes det lite bättre, och när pappa slog upp en öl så kändes livet koncentrerat till den punkten.

Dagarna gick, fåglarna skrek som galningar där utanför om mornarna. Det luktade trä, tandkrämsandedräkt, det luktade klorofyll från träden, det luktade regn av daggen, en lukt av mull, torv, dy från jorden.

En dag kom Marias syster med bilen från stan och ville visa mig skogen, inget barn fick gå in där ensamt nu för tiden, så var det bara förr i tiden. »Förr höll man inte koll på sina ungar, våra föräldrar hade minsann ingen aning om vad vi sysslade med«.
Och hon visade mig en liten vattenkälla i skogen, vattnet där porlade fram alldeles rent och klart och det fanns en liten kopp placerad för den som ville dricka. Trädtopparna sjöng och dansade en sorglig sång och en sorglig dans, var och en var ensam. Jag önskade att Marias syster kunde säga något om Maria, jag önskade att hon kunde veta vart hon tagit vägen men ingenting sa hon. Jag fick ont i hjärtat av vattnet, det var så isande kallt och det släckte inte min törst.
Marias syster sa: »så tråkigt att ni inte kan stanna längre.«

Hon sa det igen när vi satt i köket med pappa, köket som kanske inte skulle kallas kök direkt eftersom det varken fanns el eller vatten, men man kunde åtminstone sitta där. Pappa hade gjort makaroner och köttbullar på stormköket och Marias syster sa också: »så dåligt att bara äta fabricerad mat. Om ni kommer hem till mig ska ni få riktig mat.«
Först hade jag inte förstått hur jag skulle stå ut i två veckor, jag räknade ju minuterna, hur skulle det kunna gå flera dagar och sen en vecka och sen en till, men till slut var det som att tiden flöt snabbare och snabbare tills den blev en egen fors. Med rastlösheten infann sig ett lugn, dagarna lade sig i varandra, jag räknade dem inte längre. Jag hade hopp om att få höra den hängda mannen viska, jag hade fortfarande en tro om att Maria skulle komma och visa mig allt. Jag ville tillbringa tid med Maria, Maria som hade pratat om Norrland som om det skulle hända något fantastiskt där. Jag visste inte om det var tristessen som skulle föreställa fantastisk eller den njutbarhet som följde på tristessen eller om det fantastiska bara hände Maria, där hon var. Jag bryr mig inte nu men känslan hänger kvar.

Hon kom på cykel dagen innan hemfärd och verkade oberörd, hon lutade cykeln mot det ruttnande staketet, jag såg allting från köksfönstret, när hon precis var på väg in så föll den och hon gav den en blick, lika förvånad som ett barn, men brydde sig inte om att gå tillbaka. Hon hade med sig samma bag som när hon for och jag visste fortfarande inte vad som fanns i den. »Imorgon åker vi«, det var det första hon sa när hon kom innanför dörren. Det fanns främlingskap i hennes blick, jag kände mig inte nära henne, det var något, huden hade blivit brunare. Sen lade hon upp väskan på bordet och när hon började stuva om däri så skymtade jag blusen. Det var den blus hon köpt på Åhléns City när jag var med, och som var alldeles blank och som hade skiftat i färg vartefter månaderna gått. Först, när hon precis köpt den, var den blå och sen blev den nästan vit, som när moln obemärkt far in över en himmel och täcker den helt. Det kanske var tvättmedlet som gjort det så eller tiden. Maria måste ha använt samma tvättmedel hela tiden för sen kunde jag aldrig känna den doften igen, den doft som mina kläder alltid haft. Jag vet inte vilken sorts tvättmedel det kan ha varit. Maria brukade säga att det är viktigt med högkvalitativa märken, helst inte affärens egna produkter. Det man spar in där och då betalar man på andra sätt, i längden, sa hon. Med tiden kommer allt ifatt en. Detta var en del av hennes mystiska sida. För jag visste att hon med det sagt inte bara pratade om varor, utan om livet. Livet och tiden. Det var som om hon visste mer, det var som om hon varit på en plats där döden var väldigt närvarande, eller någon annan form av smärta. Ett lidande, hon hade upplevt ett lidande.
Den blusen var min favorit bland alla Marias kläder. Mina vackraste bilder i huvudet föreställer henne i den blusen i olika situationer, till exempel sittandes i de vita, lite slitna trädgårdsmöblerna på vår balkong, hon sitter snett på en stol och tittar in i en kamera eller i mina ögon. Hon kan också gå på en stig med den vita, lilla lurviga hunden Benjamin i koppel. Då ser jag henne som om jag står flera meter framför eller svävar en bit ovan. Det är bestämda steg på en okänd ort. Både blusen och det långa bruna håret fladdrar bakåt, det blåser, det är så nära havet. Jag har också bilder av henne som inte har en verklig förlaga utan helt är skapade av min fantasi. En är när hon springer på en äng, men då har hon inte blusen på sig utan bara ett par trosor. Det är stora trosor som man hade på 50- eller 60-talet kanske. Hon springer och tittar så mycket hon kan bakåt, på någon, mig kanske, eller pappa, eller en kamera, och skrattar. Hon har så roligt i den bilden.
En annan helt påhittad bild är när hon dyker från en klippa. Det är en mycket hög klippa och hon dyker elegant ner i det mycket djupa havet.
»Hej Maria.« Det var pappa som kom ut i köket. »Så nu är du tillbaka, min älskling.«
»Vad ni har stökat till« sa Maria. »Vi måste åka imorgon så nu städar vi.«

På hemvägen for vi genom Marias barndomsstad, hon sa att vi var tvungna att stanna till. Det var kvällning efter en varm dag. Det var sommaren vi hoppats på. Asfalten svalnade långsamt, svalkades av skymning. Vi hittade en parkering och pappa skulle gå iväg för att kissa sa han. Maria sa: »här hoppade jag hage!« Jag strök med skon över marken. Här hade hon hoppat hage. Det var ett villaområde, jag kände lukten av kött och syren vilket gjorde mig sorgsen. Hon sa: »detta är verkligen märkligt.« Fortsatte: »den här platsen har inte förändrats, inte under flera år. Det blir alldeles tydligt, när den här platsen står still, vad som verkligen har rört sig. Vad som verkligen har åldrats, vad som verkligen är dödligt…«
Jag brydde mig inte om att svara, jag var ledsen, världen pågick någon annanstans. Just ikväll var det inte här man skulle vara, eller så var det inte oss man skulle vara.
Intill låg en park, vi gick dit, Maria gick några varv runt klätterställningen och jag med. Hon satte sig på gungan av gammalt bildäck och gjorde mönster i gruset med skorna medan hon sakta gungade fram och tillbaka, det var formen av en ellips som bildades. Hon synade sina naglar. »Det är min hud som sakta faller sönder« sa hon. Fortsatte: »detta är verkligen märkligt. Jag kände mig en gång som en vinnare för att jag var alldeles ny när staden var gammal. Visste inte då att jag var utbytbar och skör medan staden var ständig.«
Jag såg nu en sakta fallande tår på Marias kind, och att det hade bildats röda spår i hennes öga, och strax knep hon ihop läppar och ögon som i sveda. Frivilligheten i denna gråt irriterade mig, att hon inte gjorde något för att dölja, hon kunde tagit scarfen eller böjt sig bakåt på gungan, hon hade kunnat andats djupt och kommit över det hela, men hon visade allt och det irriterade mig, det gjorde mig arg att hon nästan verkade tycka att ögonblicket var vackert. Men ilskan lade sig med en gång, för vackert var det väl på sätt och vis, jag kände tacksamhet, jag hade aldrig kunnat värja mig varken för hennes ord eller hennes ögon, jag drömde alltid om dem. Men nu var det som att hon överräckte mig en mörk och dånande sorg som hotade att rubba mig, dra ner mig i mörkret, sluka mig helt eller förstöra allt inom mig.
Jag ville bara att pappa skulle komma tillbaka så vi kunde sätta oss i bilen igen, jag ville att klumpen i min mage skulle försvinna, att vi skulle åka hem, att känslan av ödeland skulle försvinna, vilket jag trodde skulle ske när jag fick se trafikljus, liv, igen. Pappa kom tillbaka en halvtimme senare och med sig hade han tre glassar.

Glassens vaniljsmak fick mitt huvud att pumpa runt i bilen, de små svarta prickarna i det gammelvita, de påminde gift eller råttspill. Ett gift som satte sig på obestämda platser i kroppen, mina organ började vandra runt i kroppen, mitt hjärta satte sig i armen, en ondsint, dov sötma som pulserade i oregelbunden rytm.

»Kladda inte på sätena bara« sa pappa.
Pappa satt med kartan i knäet och angav vägen precis som han gjort på vägen dit. Jag såg hans ansikte i backspegeln, han kollade bara ut på det svarta genom rutan, stjärnorna där, han hade det hjälplösa i ögonen, jag tänkte att det var för att han bar på en känsla av att inte längre äga sig själv.

Det regnade, det smattrade mot bilens plåtskal och dropparna som rann bredvid mig på rutan de påminde mig om Marias tårar, och jag lade ansiktet i händerna.

Den mycket stora staden, vi körde in i den sent om natten, trafikljusen i min mycket stora hemstad, och skyltarna av neon, äntligen var semestern slut, jag kunde pusta ut.

Veckorna efter semestern släpade Maria sina fötter i golvet så att trasmattorna korvade ihop sig. Pappa gick efter och rätade ut dem. Några andra tecken på nedstämdhet, jag vet inte, jag kände det bara på mig. När vi åt frukost i det stora vardagsrummet och morgonsolen föll in från flera olika håll, sken på bokhyllorna som spotlights, belyste fotografier av oss och figurer av glas, vita kvinnokroppar med rundade former och bröst, med sina barn i famnarna, rådjur ingraverade i glas som vore de frusna i is. Det var länge sedan vårt hus senast hade renoverats, det var orange skåpluckor och kakelplattor med stora dekorativa blommor, och så gick det bra att ha det, Maria gillade det gamla sa hon, »retro«.
Jag tyckte så mycket om lukten av kaffe, och hur Maria satt med cigg och inte blåste ut röken innan hon tog en klunk av det. Hon satt allvarlig och läste tidningen, tittade ibland ut genom fönstret, hon tittade mot himlen, det var som att jag inte alls satt mittemot. Sen, plötsligt, läste hon något eller kom att tänka på något som gjorde att hon skrattade till och då kunde man inte föreställa sig hur hennes ansikte nyss hade sett ut.
Hon avslutade alltid frukosten med att läsa dödsannonserna: »människor är sådana. Lever ett kort tag och dör sen.«
När jag inte svarade så tittade hon på mig över kaffet, höjde ögonbrynen. Ville att jag skulle bekräfta på något sätt, att jag höll med. Och det gjorde jag. Hon talade ofta om världen som väntade – var väntade den? Var fanns den? Det gjorde mig galen. Det var som rymden, som de sa aldrig tog slut men inte heller kunde fortsätta i all evighet, och det var som tiden som de sa att det var samma sak med. Jag hade bilden av att rymden var väldigt många mil lång, men att det sen kom en tegelvägg, och det var slutet.
Sen sa Maria något som jag aldrig hört henne säga förut, hon sa att hon måste göra en bröstoperation, hon skulle skaffa implantat i de båda brösten. Hon trodde först inte jag förstod vad hon menade, för jag sa inget, och hon förtydligade: »silikon alltså, silikonbröst, men inte alls för att få dem större – vänta, jag förklarar senare.«

Hon sitter i soffan och kollar olika klinikers priser, det är en bild. Det är i vardagsrummet, solen faller på hennes vita dator, hon stirrar koncentrerat på skärmen, och när hon bestämt sig för en klinik så börjar hon tala igen, och förklarar att hon vill kunna ha de kläder hon vill ha och det kan man inte om man inte är nöjd med sina bröst. Men det var inte främst storleken hon tänkte på, sa hon, hon sa att så länge brösten inte är fasta spelar det ingen roll hur de ser ut i övrigt, riktigt. »Sådant syns förstås inte så länge behån är på« sa hon med en blinkning. »Men det sätter sig på utsidan, också. Det kommer lysa i ögonen på en. Man måste ha fasta bröst. Man ska inte kunna stoppa in en penna inunder brösten, den måste genast falla ner.«
Hon försäkrade oss om att läkaren var seriös. Pappa hade också pratat med läkaren sen och sa att han verkade seriös.
Maria var inte bara bekant med döden utan också med åldrandet, tänkte jag mig. Sen var hon smart också, och inte naiv. Jag pratar om det som hänt, som hänt på den plats jag inte fick veta om. Ett förfall, en förvittring. Jag hade en känsla av att Maria inte alltid varit den vi kände henne som. Att hon varit något annat innan. Att hon var en slags återuppståndelse. En fågel fenix, aska, att hon hade skapat sig själv där ur. Den Maria vi kände hade kanske en gång varit ful, och gjort saker vi aldrig skulle kunna tänka oss henne göra.
Jag var med i rummet när läkaren berättade om hela processen, allt man måste veta om före och efter, jag stod upp och pappa och Maria satt på besöksstolarna. Jag placerade en hand på pappas stolsrygg, den andra hängde fritt men ibland satte jag den i midjan. »Trots att det inte är ett särskilt omfattande ingrepp så kan det vara krävande« sa läkaren, »för kroppen.«

Och när operationen var över var det nästan som att Maria fått en sjukdom. Hon blev sängliggande och åt antibiotika som pappa sprang fram och tillbaka med mellan medicinskåpet och sängen. Maria ville inte ha antibiotikan ståendes vid sängen, och hon ville att pappa skulle plocka i ordning i rummet en gång om dagen, placera alla tidningar hon läst i en hög och ta undan disken, för annars skulle det se ut som att hon var en gamling som bara låg och låg.
Efter någon vecka var hon uppe på benen och stod framför helkroppsspegeln i hallen, den vi köpt på auktion, det är också en bild. Hon bytte tejpen kring brösten, hon gjorde inte en min, hon var tapper och efter ytterligare några veckor var hon gladare än någonsin. Hon prövade linnen och klänningar med alla de rätta skärningarna, olika plagg för olika tänkta ändamål, och hon nästan skrattade av stolthet. Hon tänkte på alla fester och stränder hon skulle besöka nu. Hon rätade ryggen och stod så hon såg sig i profil. Det lyste om henne som om solen. »Det var värt det« sa hon, »det var värt all den jävla smärtan.« Sen vände hon sig mot mig: »kom ihåg att inte låta någon någonsin hindra dig.« Sen vände hon sig mot pappa: »när jag är borta, påminn henne om att inte låta någon någonsin hindra henne.«
Hon sa: »det är som att alla drömmar har lett fram till den här dagen.«

En påhittad bild av Maria är när hon packar sin väska och i den stund hon ska till att stänga den ger ifrån sig en suck som briserar ansiktet i gråt. Hon lägger sig då med överkroppen mot väskan, jag säger åt henne att akta implantaten men hon säger att hon skiter i implantaten nu. Hon säger att det enda viktiga är kärlek nu och jag frågar vad hon menar med det, fast jag anar, jag tror att det betyder att hon ska stanna.
När jag tänker på Norrland så ser jag en bild av motorväg – mil efter mil av blekt asfalt och solen som står lika still som bilden fast vi förflyttar oss väldigt fort. Det var då vi åkte många mil genom Sverige, över tvåhundra. Jag förstår att sommaren går fortare än allting annat, man kommer den aldrig tillräckligt nära, man kommer inte ända in, man kan aldrig fullt ut andas den. Strecken i mitten av vägen blir ett enda långt, och värmen i bilen finns inte i bilden.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz