7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Med avsugningen som livsmening
5049
post-template-default,single,single-post,postid-5049,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Med avsugningen som livsmening

D._Sharon_PruittFoto: D. Sharon Pruitt

Med avsugningen som livsmening

Underkastelse
Michel Houellebecq
Albert Bonniers Förlag
274 sidor
Översättning av Kristoffer Leandoer

I Houellebecqs romanvärldar står sig mannen slätt inför sitt eget självstyrande könsorgan. Underkastelsen är för den åldrande kroppen den sista utvägen. Njut! dånar genom prosan. Ett imperativ som också formar kärlekens och sexualitetens anatomi.


Året är 2022 och Frankrike befinner sig i en allvarlig politisk kris. Då vinner Muslimska broderskapets kandidat Mohammed Ben Abbes det franska presidentvalet, i hård kamp med Nationella fronten. Läget stabiliseras och en rad politiska kompromisser leder till reformer som förändrar Frankrike från grunden.

Det känns lite konstigt att inleda med ett citat från romanens baksida, att parasitera på paratexten – att livnära sig på och genom verkets kropp. Men jag väljer att tänka på det som en raffinerad lathet: citatet beskriver romanens inre berättelse (som jag nu slipper redogöra för), men den skriver samtidigt en berättelse om berättelsen. Baksidans berättelse är alltså av en annan art: den bestämmer vad som ska framträda i romanen, den kringskär läsarens förståelsehorisont. Jag vill förflytta mig, (för)söka finna nya ut- och inblickar.

I Underkastelse lär vi känna François, en ensamstående medelålders fransman, ljummet likgiltig inför sin egen och omvärldens existens. Han innehar tidigt en professur i litteraturvetenskap vid Nya Sorbonne, och den ensliga tillvaron sällskapas av den franske 1800-talsförfattaren Joris-Karl Huysmans; François personliga skuggsida och intellektuelle samtalspart.

François, denne opersonlige person, tecknas fram med lätt hand – slarvigt men charmant. Det är en välbekant teknik som skapar formbara kroppslinjer och ansiktsdrag; François personteckning låter sig utan motstånd föras in i den samling av protagonister som bebor Houellebecqs romaner: i Konkurrens till döds (1994) möter läsaren en namnlös man i medelåldern, datatekniker till yrket; i Elementarpartiklarna (1998) samsas halvbröderna Michel och Bruno; i Plattform (2002) konfronteras läsaren med sexturisten Michel; i Refug (2005) figurerar komikern Daniel och hans efterföljande kloner, och i Kartan och landskapet (2010) lever och verkar konstnären Jed Martin. Om vi buntar ihop dessa tunna teckningar och håller upp dem mot solljuset kommer konturerna inte avvika nämnvärt: vi ser en rad samtida, ensamma och europeiska medelålders män som på olika sätt försöker hantera sin begynnande ålderdom i korrelation med en slocknande sexualitet. Men denna välbekanta konflikt framträder till en början som något överkomligt. Det finns nämligen ett manligt privilegium, en asymmetri som insisterar på att få skrivas i Houellebecqs romaner:

Jag utnyttjade helt enkelt fullt ut den grundläggande ojämlikhet som gör att mannens erotiska potential påverkas ytterst långsamt av hans åldrande, medan kvinnans kollaps äger rum med en häpnadsväckande brutalitet, det rör sig om några år och ibland rentav månader.

Men François utnyttjar också, redan i sina yngre år, sin position på universitetet för att finna framtida flickvänner och älskarinnor; förförelseprocesser som löper enligt ett kontinuerligt tidsschema:

Dessa kärleksförbindelser utvecklade sig enligt ett relativt orubbligt schema. De föddes i början på läsåret med utgångspunkt i ett grupparbete, ett utbyte av föreläsningsanteckningar, helt enkelt ett av alla dessa tillfällen till socialt umgänge som är så vanligt förekommande i studentlivet, och som sedan försvinner när man kommer ut i yrkeslivet vilket försätter de flesta människor i en lika förlamande som total ensamhet.

Kärleksförhållandena binds och upplöses lagom sporadiskt, och det finns ingen större risk för François att bli sårad på riktigt. Framställningen av dessa möten är noggrant avvägda mellan det cyniska och eleganta, och det finns en tänkvärd samtidighet hos Houellebecqs stil och motiv. Jag ser det som en avig avvägning mellan rädslan att faktiskt beröras av den andre och viljan att njuta. Eller mer allmänt: en konflikt mellan kärlek och sex.

Dessa två – förenliga och samtidigt oförenliga – poler finner, genom François, sina särskilda såväl som simultana uttryck i Underkastelse. Det tydligaste exemplet är avsugningen – ett standardiserat, regelbundet och meningsskapande moment i Houellebecqs romankonst: ”Vad hennes avsugningar beträffar hade jag aldrig varit med om något liknande, hon tog sig an varje avsugning som om det var hennes livs allra sista. Var och en av hennes avsugningar räckte för att skänka mening åt ett människoliv.”

Romanens ensidiga fokus på den manliga njutningen får ytterligare en dimension då ”kuken” genomgående beskrivs som ett autonomt delobjekt, ett partiellt organ med en libido som separerar den från den åldrande kroppen. Vi finner en träffande motsvarighet i Johan Jönsons poesi där det manliga könsorganet ofta liknas vid en självstyrande protes – och kanske säger förtingligandet av njutningen något om den samtida mannens underkastelse inför sig själv, inför sin egen meningslöshet:

Min kropp i allmänhet var platsen för allehanda smärtsamma åkommor – migrän, hudsjukdomar, tandvärk, hemorrojder – som utan avbrott avlöste varandra, och praktiskt taget aldrig lämnade mig ifred – och jag var ändå bara fyrtiofyra år! Hur skulle det då bli när jag var femtio, sextio och så vidare!… Då var jag nog knappast mer än en anhopning organ stadda i långsamt sönderfall, och min tillvaro skulle vara en enda lång tortyr, dyster, småskuren och glädjelös. Kuken var egentligen det enda av mina organ som aldrig gett sig till känna för medvetandet i form av smärta, utan bara i form av njutning. Anspråkslös men robust hade den alltid tjänat mig troget – om det nu inte tvärtom var jag som stod i dess tjänst

Och Jönson genljuder:


Kroppen har alltid svikit mig, avslöjat mig, skämt ut mig. Ändå har den fortsatt begära njutning för att bli lugnad och stillad. För att leva vidare.

Anledningen att jag fixerat denna tematik, att jag nästintill uteslutande fokuserat på den manliga sexualiteten och ålderdomens sammanbindningar i romanen, är att Houellebecq genom sitt hela författarskap upprepar och varierar motivet av kärlekens misslyckande i det samtida västerländska samhället. Religionens och traditionens kollaps för med sig ett gränslöst dyrkande av ungdom och kroppslig njutning; överjagets imperativ: Njut! dånar genom prosan. Ett imperativ som också formar kärlekens och sexualitetens anatomi.

Sex är, i Houellebecqs romanvärld, en absolut nödvändighet: att avsäga sig sex är att vittra bort, vilket implicerar att kärlek inte kan existera utan sex – samtidigt som kärleken är omöjlig på grund av sex. Sex är det som i samma rörelse möjliggör och omöjliggör kärleken mellan människor. Men här finns det ett moment som är radikalt annorlunda med Underkastelse: troendet och religionen är inte bara tillbaka i samhällslivet, samhället ordnas efter dess vertikala axel. Men trots detta förändras inte synen på mannens sexualitet avsevärt: samma scener omtas, samma sentenser gör sig gällande. Det är som att Houellebecq konstruerat en litterär maskin vars meningsproduktion blivit mer eller mindre självgenererande. Vi kan exempelvis se hur det manliga subjektet länkas till ett kvinnligt subjekt: en sexuell relation inleds som producerar mening, relationen avslutas och mannens liv är utan mening. Men för att undvika sådana reduktioner kan verkets mindre beståndsdelar vara givande att granska närmare.

I Cigarretten efteråt (2011) menar Horace Engdahl att det ofta finns en dold tillsats av eskapism i den realistiska romanen: ”Det kan vara att hjälten drabbas av en stor katastrof som gör att han slipper ur sitt tråkiga liv, eller bara bor på hotell i en främmande stad i flera dagar utan att hans familj undrar var han håller hus, eller över huvud taget att han verkar ha lika gott om tid som en författare.” Denna undertryckta eskapism i den realistiska romanen, vars franska företrädare gärna citeras hos Houellebecq, verkar också i dennes prosa. I listan kan det ekonomiska oberoendet tillskrivas, en betydelsebärande beståndsdel i Houellebecqs romankonstruktioner. I Underkastelse får exempelvis François en hygglig avgångspension när Muslimska broderskapet får den politiska makten, vilket frikallar honom från arbetslivets imperativ. Det är dessa lättnader, dessa till synes obetydliga men frekvent återkommande dispositioner som understödjer romanens slarvighet, dess förföriska ton.

Det är helt enkelt så romanen skrivs: den undflyende stilen vars bärare aldrig tar ansvar, som drar sig undan i det avgörande ögonblicket. Jag är inte ute efter att moralisera, utan vill snarare anmärka på att ingenting avgörande sätts på spel för Houellebecqs protagonister. Det har innan varit en styrka, ett subtilt och provokativt friktionsskapande. Men i mötet med Underkastelse upplever jag varken subtilitet eller skärpa. Det är snarare en brist på friktion som infinner sig i ett väloljat, inkört maskineri – ett maskineri där någonting gärna hade fått gå sönder.

Kommentera

1 Kommentar på "Med avsugningen som livsmening"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
1 year 2 months ago

Bra skrivet. Så ser jag det (ungefär) också.

wpDiscuz