7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Med glimten i ögat i en dyster värld
2528
post-template-default,single,single-post,postid-2528,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Med glimten i ögat i en dyster värld

Margaret-Atwood-Cr-George-Whiteside
Foto: George Whiteside
Med glimten i ögat i en dyster värld

Förra torsdagen fick Malmö besök av den Booker prize-belönade författaren och miljöaktivisten Margaret Atwood. Hon är Sverigeaktuell med översättningen av MaddAddam, den sista boken i en dystopisk trilogi där den mänskliga civilisationen förintat sig själv.

Att Margaret Atwood började sin karriär med att skriva poesi hade materiella orsaker. Bokmarknaden i 60-talets Kanada var liten och det var svårt att få en roman utgiven; det fanns inte en tillräckligt stor publik för kanadensiska romaner:
– Diktsamlingar var helt enkelt enklare och billigare att trycka, säger hon när hon får frågan om varför hon gick vidare från poesi till prosa för att sedan återvända till diktformatet i boken Dörren, som kom ut på svenska förra året.
– Poesi och prosa processeras i två olika delar av hjärnan, det är min inte helt vetenskapliga hypotes.

Att det var romaner Atwood ville skriva redan från början är kanske inte förvånande för den som är bekant med hennes böcker. Den kanadensiska författarens romaner är inte sällan en mästerlig uppvisning i den rena prosakonsten, med välplanerade intriger och ett framåtdrivet berättande präglad av dialoger och indirekt tal, och hennes dikter har även de narrativa drag och en stark röst. Samtidigt är språket i sig, ordens kraft och skönhet och inte minst deras potential att skapa ordvitsar ett grundläggande bränsle i Atwoods prosakonst. När jag läser Oryx och Crake, första delen i den postapokalyptiska MaddAddam-trilogin, kommer jag exempelvis att tänka på hur en lärare illustrerade språkets poetiska funktion genom reklamslogans: ordens förmåga att leka och peka mot sig själva och sin materialitet och sina inbördes relationer används flitigt inom reklambranschen. Detta gäller även för huvudpersonen I Oryx och Crake, Jimmy, eller Snöman som han kallar sig, som efter att ett virus raderat alla de som en gång var mottagare för hans reklamkampanjer nu hemsöks av välljudande ord och meningslösa slogans. Vackra ord och smarta formuleringar ekar tomt i hans huvud när varken en värld eller, vad det först verkar, en människa, finns som orden kan beröra.

Idag är Atwood Sverigeaktuell med översättningen av MaddAddam som utgör sista delen av trilogin. I de tre böckerna tecknas en dystopisk fantasi om en inte allt för fjärran framtid där klimatet kollapsat och genteknologin resulterat i en biopolitisk kapitalism på anabola steroider innan ett virus slutligen, genom en välplanerad aktion av protagonistens barndomsvän Crake, släpps ut för att ta kål på den begärsstyrda, dysfunktionella mänskligheten. Detta är den vattenlösa syndaflod som trilogins andra del, Syndaflodens år, syftar på.

Atwood kallar själv sina romaner för speculative fiction, vilket nog egentligen bara är ett sätt att undslippa de fulkulturella konnotationer som science fiction-genren är belastad med. För egentligen är det vad det är: science fiction. Fiktion som utforskar vad den nuvarande vetenskapen i framtiden skulle kunna leda till. Nu för tiden talar man även ibland om cli-fi, climate fiction – en form av sci-fi som spekulerar i framtida scenarion genom att utgå från realistiska konsekvenser av den globala uppvärmningen, vilket är precis vad Atwood gör. Hon använder sig av den redan förestående klimatkrisen men också av den etiska problematik som genteknologin i ökande takt ställer mänskligheten inför, för att diskutera vad som gör en människa: vilka drifter, vilka beteenden, vilka fantasier – vad är essentiellt och vad kan tas bort utan att homo sapiens sapiens blir något annat? Oryx och Crake framstår ibland som något av en romanversion av Elizabeth Kolberts ovanligt välskrivna populärvetenskapliga bok The Sixth Extinction, där de historiska massutdöendena utforskas med syfte att belysa den pågående artutrotning som mänskligheten är ansvarig för. Fast hos Atwood är denna historia berättad med en lättsammare ton och utifrån den sexberoende och, ärligt talat, ganska irriterande protagonisten Jimmys perspektiv.

I Fokus (nr. 18 2015) skriver Therese Eriksson att Atwood inte når ända fram med sin vågade dystopiska trilogi, att det hejdlösa lekandet med framtidsscenarion ibland fallerar i glättigt tantsnusk. Och jag är benägen att hålla med att författarens experimentlusta ofta tar överhanden liksom den mänsklighetens ödesdigra experimentlusta som hon skildrar och kritiserar i boken. Grejen med att skriva bra fantasy och sci-fi är ju att som författare skapa en värld med sina egna lagar och logik, utan att för den sakens skull redogöra för hela denna interna sammanhållning inför läsaren. Jag får ibland känslan av att Atwood vill briljera lite med sina ordkunskaper och sin vetenskapliga research, och i farten visar lite för mycket av den värld hon skapat. Istället för att lämna läsaren på tårna i en ogästvänlig framtida värld, är allting upplyst som av den sol som tittar ner genom hålet i ozonlagret. Till skillnad från Snöman saknar läsaren ibland skugga att ta skydd i.

Men att Margaret Atwood är en uppburen författare, en av de stora kanadensiska berättarna, känd för klassiker som Tjänarinnans berättelse och Rövarbruden, är ändå tydligt när hon en dag i början av juni besöker Malmö stadsbibliotek. Jag kommer dit en halvtimme i förväg men ändå är varenda stol upptagen, och människor hänger längs med balkongerna i Ljusets kalender för att få en glimt av den tunna kvinnan med det stora håret. Uppifrån fjärde våningen kan jag konstatera att det är en blandad publik, inte bara de kulturtanter som alltid besöker såna här tillställningar, utan folk i alla åldrar och kostymer. Efter samtalet kommer kön till signeringsbordet ringla sig lång som en boaorm runt biblioteket och jag kommer att gå hem med mitt slitna ex av Cat´s Eye, boken jag skrev min första litteraturvetenskapliga uppsats om på gymnasiet, osignerad, för otålig för att köa i en timme. Efteråt läser jag att Atwood har patent på en teknik som möjliggör för bland annat författare att signera papper på distans. Kanske triggades uppfinningen av Atwoods miljöengagemang, att skapa en möjlighet att möta fansen utan att resa världen över.

Just denna uppfinning talar hon inte om här i Malmö, nu när hon trots allt rest över Atlanten för att möta sina svenska läsare, men däremot talar hon mycket om medieteknologi och litteraturens materiella förutsättningar. Hon berättar bland annat om The Future Library, ett projekt av den skotska konstnären Katy Patterson som samlar in texter från hundra författare, en för varje år som projektet pågår, vilka läggs i förseglade lådor som är menade att öppnas år 2114. Samtidigt odlas utanför Oslo i Norge en skog med tusen träd, som vid projektets slut ska användas för att trycka en antologi.
– Det är ett optimistiskt projekt. Jag deltar i det för jag har hopp inför framtiden, säger Atwood, som annars ägnat en stor del av samtalet åt att tala om sin dystopiska vision.
– Det är vårt ansvar, här och nu, att se till att de saker som jag skildrar i MaddAddam aldrig blir verklighet.

Tanken på att det kommer att finnas människor som vill läsa böcker om hundra år är en hoppfull tanke. Och berättandets kraft är även något som tematiseras i Oryx and Crake-trilogin. Inte mins i Atwoods gestaltande av religionen, som ju i grund och botten består av en form av berättande, som en grundläggande aspekt av det mänskliga sinnet. De genetiskt manipulerade människor, krakerianerna, vars skapare idogt försökt eliminera ”gudsgenen” ur deras kroppar, utvecklar med hjälp av Snömans berättelser en primitiv religion med sina egna riter.

Detta är en av de saker som trots allt gör Atwood till en fantastisk författare: hon har, inte bara en djup förståelse för utan också en stor nyfikenhet inför det mänskliga. Genteknologi, biopolitik, artutrotning, religion och fanatism är alla ingredienser i Atwoods olika versioner av framtids- såväl som samtidsmänniskan. Och i en samtida värld där olika typer av fanatism, i form av nationalism eller religiös sådan, orsakar enormt lidande, kan det kännas betryggande att ta en författare som Atwood i handen, som med ett, om än något ironiskt leende på läpparna leder en igenom människans allra mörkaste landskap. Att med hjälp av humor och en översvallande kärlek till språket försöka fokusera det i oss som gör att vi ödelägger landskap. Innan vi hunnit förstöra haven, för då är det kört, som Atwood säger.

I Atwoods föreställning om en motrörelse mot de förgörande krafter som hon skildrar i trilogin, har poeten en särskild roll:
– Idag vet vi inte riktigt vad poetens plats i samhället är. Vi är osäkra på vad det är som de vet, som vi inte vet, säger Atwood.
– Det poeter gör ser ut som ingenting – vilket inte passar in i dagens samhälle där förmågan att tjäna pengar är vad som värderas högst av allt.

Om dystopin är en framtid där varenda av människans mörkaste och ljusaste begär går att tjäna pengar på (fram till den punkt att civilisationen eller planeten är ödelagd), är utopin kanske ett samhälle som uppvärderar poetens förmåga att göra någonting som ser ut som ingenting trots att denna har noll ekonomiskt värde. En sådan värld hade i alla fall jag gärna levt i

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz