7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Mellan brusten psykoanalys och schamanism
6967
post-template-default,single,single-post,postid-6967,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Mellan brusten psykoanalys och schamanism

Mellan brusten psykoanalys och schamanism

På terrassen i mörkret
Hanne Ørstavik
Kabusa
214 sidor
Översättning av Lotta Eklund

Hanne Ørstavik perforerar sin roman På terrassen i mörkret med frågor och bjuder in till ett vindlande samtal med läsaren. Florets recensent blir besviken när det efter halva boken visar sig att frågorna är vidhäftade med svar.

Hanne Ørstaviks På terrassen i mörkret är något man kunde kalla för ett riktigt bra och vindlande samtal med läsaren, där alla avvägar välkomnas. Vi har tid och vi har utrymme, visar författaren; vi har så mycket utrymme att jag som läsare kan bre ut mig tillsammans med Ørstavik. Jag ryms. Men är det här litteratur? Eller är halva boken smärtsamt undersökande litteratur och den andra halvan ett programmatiskt facit – en riktigt kreativ men ändock bara psykologihandbok?

Socialantropologen Paula har rest till universitetets gästhus i Malaga där hon ska vila efter uppbrottet från Jostein, och forska, eller både och. Forskningens idé, att pröva livet som eskortdam, glider samman med vilan, gränserna är inte tydliga. Paula vill förstå varför det inte gick att leva med Jostein – denna hennes starkaste och mest undflyende relation hittills. Barndomsminnen och symbolism varvas i täta skikt som perforeras av de många prövande teckningarna av den trasiga relationen:

Är det det trygga vi kan släppa. Medan det som är osäkert och kargt och skevt, det håller oss kvar. Inom oss. Håller fast, skaver och tjatar som ett hungrigt barn, som ett hungrigt och osäkert barn som hänger en i armen, håller en i byxorna. Är det så.

Romanen rör sig mellan brusten psykoanalys och schamanism. Under första hälften av romanen stör varken psykoanalysen eller de nyandliga inslagen, då de perforeras av frågor; frågor som inte gör det lätt för sig, som rastlöst skalar löken igen och igen. I sina bästa stunder är Ørstavik en korsning av tystnaden hos en garvad psykoanalytiker och de pressande frågorna hos den tonåring som vägrar nöja sig med defaultlägen som svar på lidandets gåta. Så vilken formidabel besvikelse det blir när det visar sig att svaren finns. Efter en trumseans ledd av vännen Vera, som också bor i huset, börjar de många svaren fylla upp romanen och tränga undan det som var avhugget och ofullständigt. Längst in, bakom symbolismen, finns förstås en liten flicka som behöver bli sedd, behöver få möta den vuxna kvinna som förskjutit henne och som när romanen närmar sig sitt slut är redo att omfamna henne. Allt uppenbaras. Plötsligt finns det där kärnjaget som frågorna hjälpt oss att göra sönder. Det reser sig ur askan och är glasklart definierat.

Det här är både Freud och Jung. Författaren finner, som Freud, ett fåtal processer som opererar i det undermedvetna och på utsidan en uppsjö av psykiska uttryck, helt enligt formulan att det latenta är enkelt och det manifesta mångskiftande. Det mytologiska lagret är kanske det jungianska skiktet i romanen, med sina arketypiska gestalter. När Vera berättar om djungeln i Ecuador och hur människor kom resande för att utforska den; klev in och sedan aldrig kom ut igen: ”De blev en del av något annat därinne, en annan plats. Som inte var synlig för oss längre /…/ Men som var lika verkligt” kan det förstås mot bakgrund av Jungs idé om självet, kärnan i personligheten. Jaget måste förenas med Självet för att enhet ska uppnås. Att komma hem till sig själv – antingen vägen går via Freud eller Jung – där någonstans ligger Ørstaviks ärende. Det vilar på det viset tryggt i en lång tradition av reseskildringar av olika karaktär och famnar både Joseph Conrads Mörkrets hjärta och Maria Cardinals Orden som befriar: resan in i prostitutionens dunkel och resan in i sig själv. Om Ørstavik bara stannat i det manifesta! Eller om språket släppt en del av sin skönhet, den sjungande bondska rytm som gungar texten motståndslöst framåt, om något element av strävhet introducerats, en motvikt. Att gå som katten kring het gröt – är det detta som gör konst? Medan konsten att tråka ut är att berätta allt.

Kvar i På terrassen i mörkret finns en arena som inte utsatts för symbolismen, en arena där de stora svaren uteblir. Paula åker till Malaga i akt och mening att bli eskortdam. Dunkelt är hon etnografiskt intresserad av upplevelsen men hon finner inte fram till orden som förklarar varför. Det är välgörande. Språket blir deskriptivt och noggrant, tomt på emotioner. Jag får förstå eller inte förstå. Eller så får jag bara vila i bilden av hur Rodrigues, som köpt Paulas sällskap, utan synbar anledning stilla gråter vid det gemensamma cafébordet. Tårarna rinner ned på hans köttaktigt slappa kinder. Jag förstår det inte. Jag får aldrig veta varför han ”trycker servetten mot ögonen och håller den länge där, först mot ena ögat, sedan mot det andra, som om han trycker sig tillbaka, in igen, i sig själv”. Bilden etsar sig fast, trots att facit till den saknas. Eller tack vare?

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz