7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Minnen på flykt
4714
post-template-default,single,single-post,postid-4714,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Minnen på flykt

Angela_Blumen Foto: Angela Blumen

Minnen på flykt

På den förlorade ungdomens café
Patrick Modiano
Elisabeth Grate Bokförlag
124 sidor
Översättning Matthias Andersson & Mikael Furugärde


Främlingar korsar varandras spår, minnen stiger till ytan och sjunker tillbaka till djupet. I det drömska, stämningsfulla tillståndet som är så typiskt för Patrick Modiano, får vi följa Louki i hennes flykt vidare till nästa möte.

Det är med en finstämd ömhet som Patrick Modiano skriver fram melankoli och besynnerlighet i På den förlorade ungdomens café. Som en central plats står det parisiska caféet Le Condé där den unga svårmodiga Jacqueline ”Louki” Delanque är tongivande stamgäst. Det är en nyansrik om än svårbegriplig person vi har att göra med, främmande som hos Camus med en vämjelse lik Sartres.

Genom olika berättare träder en tät, återblickande redogörelse fram om Loukis förehavanden bland 60-talets bohemiska miljöer. Bekantskapen med huvudpersonen stiftas allt som oftast på håll. I varje kapitel finner vi en ny berättare, däribland en detektiv och några av Le Condés övriga gäster. Särskilt medryckande blir det i romanens tredje kapitel när berättelsen skiftar perspektiv och läsaren får uppleva den med flickans egna ögon. Modiano ger då en psykologisk inblick i ett ungt härjat inre, men också en elegant vy över flyktiga relationer i ett vitalt kulturcentra.

De många perspektiven samspelar för att bygga en tät enhet av missförstånd och ouppklarade problem. Men också kring den komplexa, sökande människa som Louki, såväl som den promiskuösa väninnan Jeanette, utgör. Tillsammans med Louki begrundar författaren Roland den unga tillvarons enfald i romanens avslutande kapitel.

”Till slut visste Louki och jag inte riktigt vad vi gjorde där bland alla dessa okända. Så många människor vi stöter på i början av våra liv som aldrig kommer att veta om det och som vi aldrig kommer att känna igen.”

Det är ett enkelt författargrepp att romantisera parisiska 60-talscaféer. Desto svårare är det att låta dess rum mångfacetterat prägla såväl en person som en genomgående stämning. I skildringen av de stökiga kafferummen och de trånga lägenheterna finns en densitet som medför att den till synes något stereotypa sättningen får liv och relevans.

Karaktärernas förmåga att med en viss sorgsenhet blicka tillbaka på tidigare skeenden i sina liv bidrar också till den på en gång dystra och ljuva stämningen, något som i sin tur färglägger återgivningen av Paris arrondissement. Modianos roman blir till en kompakt kontemplation över ungdomens flyktighet, vånda och förunderlighet.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz