7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Minnets bleknade lapptäcke
6729
post-template-default,single,single-post,postid-6729,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Minnets bleknade lapptäcke

Minnets bleknade lapptäcke

Det förlorade landskapet
Joyce Carol Oates
Albert Bonniers
355 sidor
Översättning av Ulla Danielsson

I sin memoar väcker Joyce Carol Oates liv i det bortdomnade barndomslandskapet och skänker inblick i hur hon formats till den författare hon är. Essäerna bildar ett lapptäcke som tråcklas med ömsom minnen, ömsom fiktion.

Joyce Carol Oates hyser inte någon stor tilltro till minnets tillförlitlighet. I efterordet till sin memoarbok Det förlorade landskapet slår hon fast att det är som ”ett lapptäcke där mycket, om inte det mesta, är tomt”, och att det allra mesta i minnesväg – frånsett erinringar av särskilt spektakulära händelser – oundvikligen bleknar bort. Hon medger att hennes uppfattning om hur hon var som barn är ytterst dimmig och att alla försök att berätta sitt livs historia i preteritum leder en in i den ”kreativa hågkomstens” terräng; att alla försök att nedteckna en människas liv är att förvanska det.
Behovet att ”sorgfälligt återge och bevara tidens gång i skrift”, som hon uttrycker det i sin essä ”Inspiration” från En författares övertygelse, är för de flesta författare emellertid svårt att mota i grind. I samma text ger hon uttryck för åsikten att skrivakten för somliga handlar om att ”skapa sig själv”, att göra erfarenheten äkta genom nedtecknandet; medan den för andra handlar om att, via författandet, väcka liv i något för länge sedan avsomnat.

Ansatsen i Det förlorade landskapet, vilket titeln antyder, är det senare. Boken är i mångt och mycket en produkt av saknad – ett försök att återväcka Oates barndomsmiljöer, borttappade vänner och i synnerhet hennes högt älskade föräldrar, som gick bort i början av 2000-talet. Memoaren, som till största del utgörs av tidigare publicerade essäer (som i viss mån har arbetats om för enhetlighetens skull), tar avstamp i författarens lantliga uppväxt delstaten New York och avrundas med föräldrarnas frånfälle sex decennier senare.

Tonvikten läggs emellertid vid uppväxtåren, som upptar lite mer än halva boken. Genom ett nostalgiskt raster frammanas minnesfragment av bestyren på familjegården, som ägdes av hennes ungerska morföräldrar, åren på den illa utrustade byskolan där eleverna fick samsas om ett enda klassrum, och de första skönlitterära upptäckterna (Lewis Carrols romaner om Alice). Dessa böcker fungerar så att säga som inkörsport till tyngre stimulantia: i tolvårsåldern sitter Oates och plöjer Herman Melville och Platons dialoger, och när hon som artonåring börjar studera vid Syracuse University är hon redan på god väg att göra sig ett namn som författare.

De olika essäerna – varav de äldsta publicerades på åttiotalet – behandlar många av de frågor som återkommer i Oates romaner: på vilket vis en människa formas av sina omgivningar och sina föräldrar, varför männen egentligen är som de är, hur våldsamma trauman inverkar på en individs personlighet (vad nu en ”personlighet” egentligen är, en fråga hon återkommande ställer sig i memoaren)?

Kvaliteten på texterna, som alla är särpräglat ”oatska” i fråga om stil, struktur och parentesdensitet, skiljer sig i viss mån från varandra. Den långa texten ”Lyckliga hönan”, som är skriven ur Oates gamla favorithönas perspektiv, är exempelvis ett utmärkt exempel på en idé som är lika dålig i teorin som i praktiken. Men överlag är texterna väldigt bra – i vissa fall rentav lysande. Speciellt de vackra texterna om hennes föräldrars liv, eller de i vilka Oates, som själv har levt ett relativt ordnat och skyddat liv, kommer i kontakt med tillvarons skuggsidor.

En av dessa är ”Alla gav sig helt enkelt av”, som inleds med att Oates konstaterar att hon måste ha varit ett ensamt och hemlighetsfullt barn.

Men jag måste ha tyckt om min ensamhet. Ändå tills jag fyllde tolv eller tretton tillbringade jag min mest intensiva och lyckliga tid med att vandra omkring på ödsliga fält, i skogarna, längs med flodstränderna i närheten av min familjs bondgård i Millersport i delstaten New York.

En av hennes promenader leder henne till ett övergivet hus, som har tillhört en familj med det fingerade namnet Judd men som lämnades vind för våg efter att fadern försökte bränna inne sin familj. Några år senare utvecklar hon en slags vänskap med mordbrännarens funktionsnedsatta dotter – som (antas det) har blivit sexuellt utnyttjad av fadern – när de börjar i samma klass. Vidare är essän om Oates arton år yngre, autistiska och våldsamma lillasyster – som under hela sitt liv inte yppar ett ord – drabbande, liksom redogörelsen för omständigheterna kring hennes high school-väninnas självmord.

Oates är emellertid tydlig med att stora delar av dessa historier har fiktionaliserats – inte bara till följd av glömska utan för att undvika att kompromettera de individer hon skriver om. I den meningen är Oates knappast en författare i Knausgårds anda. Hon hävdar i memoaren att hon inte ser ett värde i den litterära bekännelsen, om den inte fördjupar ett tema som hon som författare vill bearbeta. Detta är en hållning som jag finner respektingivande, och i mitt tycke är en av bokens starkare stunder när hon vänder sig till läsaren och förklarar att hon inte kan skriva om hennes relation till sin avlidna man, Ray Smith – det gör helt enkelt för ont. Men vem vet, kanske är det bara en tidsfråga innan hon underkastar sig den smärtan.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz