7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Monogamins omöjlighet, kärlekens hopplöshet
376
post-template-default,single,single-post,postid-376,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Monogamins omöjlighet, kärlekens hopplöshet

Pressefotos af Olga Ravn, Gyldendal
Bild: Lærke Posselt

Monogamins omöjlighet,
kärlekens hopplöshet

Celestine
Olga Ravn
Gyldendal
168 sidor

I Olga Ravns debutroman Celestine gestaltas monogamins omöjlighet, familjens sönderfall och samtidens tristess.

På 1500-talet murades hon in av sina föräldrar på Dragholm Slot. Iklädd en vit klänning, i ett rum där hon precis kunde stå upprätt. Hennes brott var att hon, inte bara förälskat sig i en stallkarl, utan dessutom var gravid med honom. Skelettet hittades för hundra år sedan.

Celestine Mariann de Bayonne Gyldenstierne murades in för att hon förälskat sig i fel person, för att hon vägrade gifta sig med den för henne utsedda adelsmannen. Hon murades in med sin vita klänning för att hon skulle göras till en del av hemmet.

Huvudpersonen i Olga Ravns debutroman ”Celestine” kommer till slottet och fylls upp av tanken på Celestine, hon slukas av henne, spöket Celestine, den vitklädda. Vid midnatt ställer hon sig framför en spegel och säger hennes namn tre gånger, hon vill lägga sig hos henne och finna ro hos den oroliga.

Med sig till slottet har hon sin pojkvän Kim, en diffus figur i synfältets utkanter. För det mest verkar han sova, han framstår som klumpig, tafatt, och i hög grad livsoduglig – de glider längre och längre ifrån varandra. Försöken att älska… relationen faller samman som ett korthus i slow motion.

Jaget – som förblir namnlös – är inte upptagen vid Kim, Celestine är den som fyller upp henne till den grad att eleverna på den skolan där hon arbetar, börjar missta henne för ett spöke, och under nätterna vandrar hon i slottskorridorerna klädd i en vit klänning.

Den största olikheten mellan mig och Celestine är att Celestine är död, tänker hon längtande. Hon önskar att det vore sant, att de står i ett analogt förhållande med varandra, liknar varandra till den grad att Celestine tar över jagets kropp och jaget kan ta över Celestines ande. Begäret att vara Celestine. Omöjligheten att vara Celestine. För det är uppenbart att den stora skillnaden inte är mellan liv och död – för jaget är knappast helt och håller levande och Celestine är inte ännu på andra sidan – utan de 500 år som skiljer dem åt.

För när Celestine muras in, stannar romanens huvudperson kvar med Kim på grund av medömkan eller kanske av lättja, för att det är enklare att fortsätta vara tillsammans än att göra slut. Inga stora, riktiga passioner finns kvar, kärleken är dömd på förhand. ”Jeg ved, at man skal elske. At det at elske er en god ting. Man kan elske sig ud af sin ensomhed, det har jeg set gjort.” Hon är oförmögen att älska. ”Livet har været en lang bøn om at kunne elske.”

Och jagets stora sår – och kanske det som gör kärleken omöjlig – är mycket specifik för det senaste århundrandet. Nästan alla jag känner har föräldrar som är skilda och har antingen växt upp som så kallade skilsmässobarn eller haft föräldrar som skiljt sig när barnen är vuxna och utflugna och därmed inte längre ett tillräckligt starkt bindmedel för att hålla samman äktenskapet. Vi 80– och 90–talister är den första generationen där skilsmässa är regel snarare än undantag, där monogamins omöjlighet har uppenbarats och accepterats – även om vi väljer att inte tala om sådant som ‘monogamins omöjlighet’ utan ser varje skilsmässa som en olyckshändelse, ett undantag i tvåsamhets- och familjemaskinen.

Monogamin är omöjlig, samtidigt som många drömmer om den, det livslånga äktenskapet. Vi lever i den sexuella revolutionens svallvågor där flera partners, korta sexuella relationer inte längre upplevs som en befrielse, för vi har inget att befria oss ifrån. Tvärt om, alla delar av samhället uppmuntrar till detta, att leva på motsatt sätt ses som ett misslyckande. Den sexuella frigörelsen är helt enkelt något som vi måste förhålla oss till eftersom vi lever i den, precis som vi lever i och förhåller oss (kritiskt eller bejakande) till kapitalismen eller nationalstaten. Detta tänker jag på när jag läser Ravns Celestine.

Kan jag verkligen älska vem som helst som jag ser framför mig, frågar sig jaget och jag tvingas fråga mig själv detsamma. Och när hon sitter i skolans tomma matsal förstår hon, ja, det kan hon. Det finns inget speciellt med den man älskar, utan hen är utbytbar. ”Det, at en smuk mand på min egen alder lader sit blik hvile kort på mig i bussen, det ryster mig i min grundvold. Jeg kan elske hvem som helst. Han skal bare lægge sin hånd på mig.”

Allt som krävs är att en attraktiv person ska lägga sin hand på en, för att förälskelsen ska vara där.

Olga Ravn debuterade med diktsamlingen ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne”, som kom ut i svensk översättning 2013 på 10TAL Bok, och att Ravn är poet märks. Det verkar som ”Celestine” stammar ur poesin, att prosan växt ur lyriken. Att skriva en mycket poetisk prosa är långt ifrån unikt för Ravn, men till skillnad mot många andra, besitter Ravn en poetisk styrka och en förmåga att skapa bilder som överraskar och får prosan att skälva. De danska poeterna är långt mycket hippare än sina svenska kollegor, tillbakalutade och självsäkra i självklara poser. Nordens amerikaner. Men just detta kan få vissa sidor av uttrycket att framstå som en pose, som emellanåt kan verka hindrande, som står i vägen.

Olga Ravn har trots sina referenser till den gotiska romanen, till Jane Eyres galna kvinna på vinden, skrivit en utpräglad postmodern samtidsroman. På bokens innerflik finns en bild på en nacho med ost och en jalapeño. I Ravns prosa är varan, den kapitalistiska produkten, en integrerad del i språket och livet, och det finns inget motstånd mot den, utan ett bejakande. ”Ak, det er sandt, att jeg bærer et mørke, og detta mørke er fyld med nachos og oliven”. Ravn rör sig som en vålnad helt friktionsfritt genom språket och språkets sociala och kulturella barriärer, mellan högt och lågt. Det är en horisontell text där cupnoodles och nachos på ett självklart sätt finns för de existerar i vår värd, på samma självklara sätt som skilsmässor, spöken och spleen.

Kommentera

1 Kommentar på "Monogamins omöjlighet, kärlekens hopplöshet"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster

[…] läs vidare här: http://floret.se/monogamins-omojlighet-karlekens-hopploshet/ […]

wpDiscuz