7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Muntrationer utan udd
18565
post-template-default,single,single-post,postid-18565,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Muntrationer utan udd

Muntrationer utan udd
Av Björn Kohlström

Fantasin är det inget fel på i Martina Montelius tredje roman. Men Björn Kohlström undrar vad poängen är med originaliteten om författaren ändå fegar ur i slutändan.

Vad ska vi ha fiktion till? När mer eller mindre uttalat självbiografiska romaner breder ut sig allt mer känns det som en allt mer relevant fråga. Ja, vad hände med fantasin?

Dramatikern Martina Montelius har försökt plundra fantasin med två snillrika romaner. Speciellt i debuten Främlingslegionen fanns det potential, en riktning som pekade mot det absurda, och kanske rentav farliga. Nu ger hon ut sin tredje roman, Ibland är man lessen ibland är man glad. Bara titeln lämnar en del övrigt att önska – kunde hon inte ha ansträngt sig mer än att åstadkomma en slö Markus Krunegård-allusion?

Huvudpersonen, en 32-årig neurotisk Rakel som jobbar på skola, är stapelvara hos Montelius, som specialiserat sig på ängsligheten. Rakel skriver brev till en Brophy, har en dotter som heter Rosalie, och vars enda vän är död. Om nu något av detta stämmer, för allt kan lika gärna vara en del av hennes vanföreställningar. I lägenheten hemsöks hon av ”ångesthinnor”, ett för all del originellt berättartekniskt grepp, dessa oformliga ting som blir ett oroande inslag i hennes relativt ordnade tillvaro. Men Montelius glömmer bort ångesthinnorna efter en lovande inledning, och när de återkommer efter ett sextiotal sidor är det med rätt orkeslösa åtbörder.

Dessutom överskattas vårt intresse för Rakel, och hennes sorgliga existens. När premisserna väl har presenterats blir det stillastående och pratigt. Inte heller blir det helt klart vad Montelius vill med Rakel – vad hon har för funktion, förutom att vara någon vi kan le lite överlägset åt. I rättvisans namn finns det en del vettiga diskussioner kring maktspel, kring vår imbecilla upptagenhet vid ytligheter, och i sina bästa stunder lyckas Montelius ge läsaren en spegel åt allas våra olater och tillkortakommanden. Då fungerar karikatyren och blir uttryck för en slags sanning.

Stilistiskt är det till en början gott om den typ av de muntrationer som blivit Montelius signum. Varför skriva ”kropp” när ordet ”lekamen” finns, och varför ”berätta” när ”förtälja” går lika bra och varför ”lindra” när ”hugsvala” erbjuds i synonymlexikonet? Dylika övningar har en tendens att bli sökta eller ansträngda, och är en omistlig del av Montelius stilistiska DNA. Alltså sådant som fungerar i en krönika men blir tjatigt i en roman, där den omedelbara spontaniteten snabbt blottar ett tröttsamt maner. I Ibland är man lessen ibland är man glad, liksom i förra romanen, Oscar Levertins vänner, bromsas upptågen allt eftersom och blir repetitiva och monotona. Bifigurer avfärdas på löpande band:

Medan den övriga mänskligheten släckte sina lanternor och bommade igen pannrummen inför mina tankeflöden fick Mauritz intellektuellt praktstånd, och våra tankespån genomförde så intrikata saltomortaler att det i vissa isolerade ögonblicksfraktioner var naturvidrigt.

När jag läser Ibland är man lessen ibland är man glad tänker jag dels Bert-böckerna som var så omåttligt populära bland barnen på 90-talet, och dels på Jonas Karlssons för all del sympatiska men begränsade böcker. Min besvikelse formas också av att jag som sagt tyckte det fanns potential i den lovande debuten. Den avslutades med en anarkistisk och vild ouvertyr som ännu inte har fullbordats. Hittills tycker jag Montelius fegat ur och valt halvmesyren.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz