7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Naderehvandi sjunger från en avlägsen plats
6145
post-template-default,single,single-post,postid-6145,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Naderehvandi sjunger från en avlägsen plats

Naderehvandi sjunger från en avlägsen plats

Allting glittrar och ingenting tar slut
Khashayar Naderehvandi
Norstedts
90 sidor

I Khashayar Naderevahndis tredje bok får man tre böcker i en och Florets David Zimmerman blir förvirrad, trots att språket glittrar och sjunger.

Det finns poeter, om vilka det ofta sägs att de närmar sig något musikaliskt i sitt språk. Ta Ann Jäderlund eller Katarina Frostenson. Att mycket av deras magi härbärgeras i klangen och rytmen. Dels såsom en textöverskridande och nästan fysiskt affekterande händelse; liksom musik och sånger kan skaka om kroppen, kan deras poesi i klang och ton drabba oss bortom ordens betecknande. Dels bär sångens form på ett löfte: jag tänker på Walter Benjamin och hans tankar om konstens mytologiska effekt, det rituella, nästan gudomliga i konstföremålets aura. Klangen och rytmen lovar oss något bortom sig självt, en lägereld eller ett rituellt sammanhang som i sin avlägsenhet bidrar till poesins mystik. Den bär forna generationers mummel på sina axlar.

Under läsningen av diktsamlingen med den bländande titeln Allting glittrar och ingenting tar slut, kan jag inte låta bli att tänka på hur författaren Khashayar Naderehvandi närmar sig denna musikaliska tradition. Till en början känns det nämligen så, som att Naderehvandi dikter sjunger från en avlägsen plats, tröstande och hotfullt, långsamt och rytmiskt:

Dom döda rop en rop i vidder glömda. Jag
rop en rop i vidder stängda.
En dag en dag.

Khashayar Naderehvandi debuterade 2011 med diktsamlingen Om månen alls syntes och kom två år senare ut med romanen Vilar i era outtröttliga händer. Att minnas en historia och att berätta den verkar vara ett gemensamt tema för de tre böckerna, och inte sällan handlar minnena och berättelserna om förlust, kroppar i rörelse över världen, kärlek och, ibland, att leva med erfarenheten av krig.

Men att tala om Allting glittrar och ingenting tar slut som en bok, som fungerar på ett sätt, går inte riktigt. Den är nämligen uppdelad i tre delar, vars former för berättandet skiljer sig. Den första citerade jag ur ovan, den är rytmisk, gåtfullt sjungande. Den andra delen däremot närmar sig tätare prosasidor. Ur mantrat ”Allt jag vill veta är samma sak som alla andra vill veta. / Hur ska det sluta?” blöder texten fram ett jagat jag som på kanten till destruktivitet och undergång rasar fram mellan å ena sidan minnen av en uppväxt, dess kärlek och förluster, och å andra sidan ett lika kaotiskt vuxet presens med nya hot, som att soc hotar att ta hand om jagets två barn. Allt känns utkastat i ett enda flöde. I berättarens försök att frambesvärja en övergripande historia, ett enhetligt jag och ett narrativ, snubblar den ändå ständigt över minnets och fiktionens alla problem:

Jag har inga känslor längre.
Allt jag vill veta är samma sak som alla andra vill veta.
Hur ska det sluta?
Jag kan inte dö förrän min mamma dör och jag tittar
på barnen medan de lyssnar på en gammal skiva från
30-talet, gungar fram och tillbaka och kallar det för
dans – och jag vet att de inte kan dö förrän jag dör.
Allt jag behöver är en flaska sprit och ett skjutvapen.
Alicja! Alicja! Jag hittar inget narrativ.

Rösten präglas av rädsla och flyktighet. Namn på personen jag inte känner, platser jag inte varit på fladdrar förbi, livet och jaget som försöker växa fram förblir suddiga som en nattstad.

I den tredje delen smalnar textmassan återigen av till en traditionellt poetisk form, som framstår som en syntes mellan de två tidigare delarna. Om den andra rösten var jagad, inblandad i ständiga försök att fixera ett liv i hastig rörelse, är denna tredje röst sorgsen, kontemplativ, den talar nästan uppgivet och distanserat om politisk depression och svårigheten att verkligen närma sig varandra i språket:

jag berättar om hungern
hon vänder sig mot mig
hennes ögon
som en hand på min panna
säger
samma sak
fast tvärtom
från en helt annan punkt

De tre delarna i boken använder alltså väldigt olika grepp. De tangerar varandra på vissa punkter, men deras verkan blir helt olika. I sig är de alla starka och sammansvetsade, vackert unika i sitt tilltal, men tillsammans skapar de en förvirring. Jag frågar mig: varför drabbar mig inte Naderevahndis bok med större affekt, fylld som den är av klanger, av jagad frustration, av sorg? Det måste vara så: rösterna talar inte med varandra. Avståndet mellan delarna blir för långt att läsningen ska stanna kvar i en enad form, en bok.

Allting glittrar och ingenting tar slut
känns snarare som tre olika projekt och undandrar sig därför lite möjligheten att talas om som ett och samma. Men, att Naderehvandi har förmågan att locka fram ett språk som avlägset blänker i solen, glittrar, värmer och sjunger – därom råder ingen tvekan.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz