7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Nattskärvor
17828
post-template-default,single,single-post,postid-17828,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Nattskärvor


Foto: Linda Hofvander

Nattskärvor
av Jonathan Svantesson

Flugan

Ligger sysslolös på sängen halva eftermiddagen. Lyssnar till en fluga som surrat runt i ett av de vita hörnen i taket. Tristessen det värsta om dagarna. Bleka och händelselösa. Tiden som går långsamt medan man väntar.

Det är samtidigt lika enerverande som det är underligt hur en enda liten fluga ibland kan få en att känna sig omringad av en hel svärm, när man blundar och lyssnar till den i ett tomt och tyst rum. Alarmerande cirklar den kring sitt offer som i ett moln av svarta klumpar. Frenetiskt. Ihärdigt. Små, små klumpar likt blänkande svarta pärlor. Hela världens förruttnelse som plikttroget täcks av denna smutsiga lilla klump. Bland latriner och klosetter. Bland den fräna stanken av urin. Bland massgravar och svinstior. Mögel och förmultnelser – exkrementer och sanitära olägenheter. Hos omkomna och förolyckade, den söker sig till de bitterljuvt samtidigt söta och unkna dofterna. Klumpar. Prickar. Pärlor och småkryp. En monstruös liten sublimitet. Avskyvärd och plågsam. Frånstötande. Äcklet vet inga gränser.

Till slut får man nog. Man stiger upp, tar en tidning och slår ihjäl flugan, som lämnar efter sig en liten mörkröd blodfläck på den vita väggen. Knappt synbar för ett mänskligt öga en meter ifrån.

Och man tänker – att man har dödat.

Mosaik

Sömnlöshet. Att återigen ha svårt att somna om kvällarna. Man ligger vaken och lyssnar till tystnaden utanför. På snöyran därute. Snön som har lagt sig i drivor runt ett ödsligt litet torg. Det ser kusligt ut såhär dags.

Insikten om att det är som det är. Att man inte tror sig vara någon människa som andra längtar efter att få träffa. Och man undrar om man borde vara ledsen för det? Men man vet inte, man känner sig fortfarande bara ihålig inombords.

Natten – natten är ett vackert ord. Svindlande. Enligt det gamla talesättet är natten äldre än dagen. Man trodde en gång att den korta, förgängliga dagen var född av den oändliga, formlösa natten.

Vad vet vi egentligen om dagen innan någon har släckt alla ljusen? Ingenting. Natten kan vara en förlösare. En beskyddare och en väktare. Den vakar över arma själar innan solen återigen bränner våra känsliga ögon. Likt en tyngdlöshet innan världen återfår sin hela vikt. Innan oro och ångest åter manifesterar sig i sin mosaikartade konkretion.

Svarta hål

Svarta hål. Kollapsade stjärnor vars inre gravitation har besegrat dess egen kropp. Dit inget ljus kan nå – den kollapsade stjärnan trycks ihop till en så kompakt massa att inte ens ljuset kan fly gravitationen av dess tyngd. Väl där finns det ingen återvändo – man kan aldrig fly tillbaka ut ur hålets gravitation när man väl en gång har kommit tillräckligt nära.

Många av oss går runt och bär på stora och tomma svarta hål inom oss själva med. Vilka av hålen som är farligast, vet man inte. Det sägs att om man dras ner i ett svart maskhål med fötterna först så är gravitationen så mycket starkare i fotändan av ens kropp att man töjs ut och till sist slits av på mitten i höjd med naveln. Sedan slits de delarna i två, och så vidare. Till sist är man bara en myrstack av partiklar som alla sugs neråt i avgrunden.

Mänsklighetens undergång. Troligast är kanske att en asteroid träffar jorden och utplånar mänskligheten från dess yta. En enorm asteroid som lämnar efter sig en djup och ödslig krater någonstans vid ekvatorn. Någonstans kanske inte långt borta från den första människans födelseplats. En cirkel som efter alltför lång tid slutligen sluts. Eller också så har hon tur, människan. Asteroiden kanske far oss förbi med en hårsmån. Och mänskligheten överlever ännu en gång. Ännu litet till.

Främling

Att komma hem och förbli stående i en mörk liten hall. Avvaktande. Omringad av en instängd trädoft. Att känna sig vilsen till och med i sitt eget hem. Att finna sig själv i väggspegeln och knappt känna igen vad man ser. Stirra på sin egen spegelbild som på en främling.

Hur kroppen börjar se sjuklig ut. Fördärvad. Efter att man varken äter eller sover ordentligt. Man ältar och ältar och man har knappt någon ork kvar alls. Man har stirrar ner i avgrunden, i hopp om att den ska stirra tillbaka.

Nyårsafton

Första dagen på det nya året. Ett nytt år och en ny chans. Ännu en ny början på något nytt. Alla dessa nya chanser. Egentligen är de inte så mycket mer än illusioner och hägringar. En oas i en öken som försvinner spårlöst först när vi tror att vi är säkra. En lögn och ett hjärnspöke. Ett sätt att lura oss själva på.

Egentligen är allting precis som förut. På sin höjd ytterligare ett litet steg närmare avgrundens rand. Den yttersta dagen. Sakta inväntar vi världsordningens undergång. Tittar man efter riktigt noga så kan man se att det sker överallt runt omkring oss hela tiden. Världen går under. Visserligen långsamt, mycket långsamt. Men likväl säkert.

Ett ständigt väntande på att dagen ska ta slut, bara för att vakna upp till en ny och lika meningslös dag. Överallt finns det så mycket värme. Överallt runt omkring. Vänskap, gemenskap och kärlek. Men man verkar förbli ensam hur man än gör. Alienerad. Och alla ensamma människor vet vilket helvete det är såhär års. Ingen vill vara ensam under årets allra mörkaste dagar. Man vill bara gå under jorden. Stänga in sig någonstans och komma ut igen först framåt våren.

Brinna för konsten

En fest som hålls i en sliten etagelägenhet nere i centrum. Mycket människor. Högljutt och belamrat. I ett lugnare och tystare rum längre in. Någon sorts haschrökande cirkel. Den söta lukten fyller rummet och gör en först lite illamående innan man vänjer sig. En excentriker med långt stripigt hår och skägg berättar om något bisarrt och magstarkt konstprojekt som han bevittnat i Berlin någon gång. Utannonserat på lokala gallerior – att brinna för konsten – lyder tydligen annonseringen. Ingen visste egentligen vad som väntade, och när det väl var dags möts åskådarna av en galning som mitt på den öppna gatan framför ögonen på dem tänder eld på sig själv. Han överlever inte. Lämnar efter sig enbart en förkolnad svart kropp där på den efter bensinen fettstänkta asfalten.

Man vet inte om man ska tro på historien, men det spelar kanske ingen roll. Samtalen glider in på andra ämnen. Vissa människor blir skrytiga och pratiga bland nytt folk. Vissa sliter hårt för att andra ska tycka om dem, oavsett hur oengagerade folk ser ut efter en stund – oavsett hur svårt det är för andra att tycka om skrytande självhatare med sömnbrist. Man säger inte så mycket. Allting är som vanligt, antar man.

Bänken

Strövtåg runt centralstationen. En äldre herre på en av bänkarna. Plötsligt spyr han rakt ut i luften. Han spyr ner sina byxor, sina skor och sin jacka. Stenplattorna under bänken, en hel kvadratmeter som täckts av hans äckliga innanmäte. Efteråt sitter han kvar som om ingenting. Stirrar. Med glasartad, nästan sorglig blick.

Först känner man sig äcklad och förnärmad. Sedan tycker man mest synd om honom. Sympati. Tills man inser att mannen förmodligen har det bättre än en själv. Kanske är han till och med älskad av någon?

Enslingar

Man antar att de flesta helt enkelt inte är människor av ens egen sort. Enslingar. Enstöringar och främlingar. Utstötta från flocken, med utanförskapet som sin närmaste vän. Ensittare som bara pratar för sig själva. Med sig själva – och med ensamheten som bara tyst gapar tillbaka.

Vad gör man när man är ensam och inte längre vill vara det?

Krabbor

Längs kajerna nere i hamnen. Man kanske går med en vän. Någon som håller en om armen hela tiden medan man går invid vattnet under februarisolen. Man känner sig rusig av sorlet från alla människor runt omkring. Det känns plötsligt skönt med människor omkring sig. Skönt att inte hela tiden känna sig misstrogen mot varje människa man möter och hennes smutsiga affärer. Havet är svartare än blått där ute. Det är kanske vindstilla och solen kanske värmer även om det fortfarande är kyligt i luften. Måsarna cirkulerar klagande över containrarna en bit bort. Vi går kanske längst ut på piren och vännen berättar kanske om krabborna. Om krabborna och månen. Fullmånen. En syn någonstans, ett minne från långt borta på någon resa. Hundratals krabbor som kryper upp ur och över sanden på stranden i ljuset av fullmånen. Den synen, säger kanske vännen, den synen är värd att döda för.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz