7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ned i Källaren
1255
post-template-default,single,single-post,postid-1255,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ned i Källaren

Im Keller
Foto: Stadtkino Filmverleih

Ned i källaren

Källaren (Im Keller)
2014
Regi: Ulrich Seidl
1 tim 21 min

I sin nya dokumentärfilm Källaren (2014) som nyligen hade Sverigepremiär utforskar regissören Ulrich Seidl den österrikiska folksjälens undre regioner. Tittaren får följa med ner i människors källare och i långsamma tablåer visar de stolta eller åtminstone obrydda upp sina personligt inredda gillestugor. En kvinna förvarar spädbarn väl inpackade i prydliga kartonger och plockar med stor ömhet fram dem för en stunds kel med en naturtrogen men livlös docka. Den lilla armen som vrids i en konstig vinkel när hon gungar barnet mot sin barm visar subtilt att någonting är skevt med scenen. I inledningsscenen sitter en man på huk vid sitt terrarium där en enorm orm – lika lång som själva glasburen – lurar på en hamster som inte verkar förstå vad som är i görningen. När ormen slukar den levande hamstern i närbild piper jag till helt okontrollerat.

Den typen av fysiska reaktioner är just vad Seidl säger sig vara ute efter, i sina inte sällan kontroversiella filmer. I Källaren är det framför allt scenerna som visar en äldre, försupen mans naziglorifierande källarinredning som upprört i förväg. Oljeporträttet av Adolf Hitler som nu hänger på hedersplats på väggen var den absolut bästa bröllopsgåvan, säger han med en oförställd innerlighet.

Seidl låter personerna i filmen tala om sina källare (vilket i många fall blir liktydigt med att tala om sina fetischer) utan att en intervjuare eller berättarröst någonsin träder emellan eller ifrågasätter. Samtidigt är det inga spontana utläggningar som filmats, utan välregisserade och iscensatta sådana, där någon form av manus och tydliga instruktioner från regissören (typ: titta slött in i kameran hela tiden) har påverkat framställningen. I den kanske mest intressanta källarhistorien berättar en kvinna om sitt BDSM-förhållande och hur hon styr och behandlar sin slav-make. Dominansen sker överallt i hemmet utom i sovrummet, men naturligtvis intensifieras den i källaren där en veritabel tortyrkammare är uppbyggd. När hon hissar upp sin slavmake i hans pungkulor så kvider alla män i biosalongen. Om Seidl vill ha en fysisk reaktion från sina tittare har han lyckats.

Men den konstnärliga kvaliteten? Är det en bra film, eller är det effektsökeri? Det är uppenbart att källaren här blir en symbol för källarutrymmen i varje människa: för begär och drifter som rör sig under och bortom samhällets, kanske även personliga ideal och etiska övertygelser. I de olika källarutrymmen som vi får träda ner i är den genomgående tematiken antingen våld, sex eller kärlek. Den ömma kvinnans kärlek till sina dockor kontrasteras mot skytteklubbsgubbars islamofobiska hat och en masochistiskt lagd kvinna som blir piskad med ett racket.

I källaren spelas alla de drifter och begär ut som tagit lite andra former och uttryck än de normala eller accepterade. Samtidigt är det kanske att göra enkelt för sig att konstatera att alla människor bär på mörka sidor som metaforiskt eller helt konkret spatialt lagras i källarutrymmen. Det ligger helt olika historier bakom en kärlekstörstande kvinna som kramar dockor och en alkoholiserad mans intresse för tredje riket, eller två människors privata sexlekar. Men i bästa fall får filmen en att tänka kring just detta på ett djupare plan, att inte stanna vid ett fördömande av allt som bryter mot det som jag egentligen ogärna vill kalla ”politisk korrekthet”. Att inte själv stanna på markplan utan glänta på dörren till källaren, och träda in.

Men jag vet inte hur väl Seidl faktiskt lyckas i Källaren. De vänner jag såg filmen med var skeptiska efteråt, tyckte det blev för mycket freakshow. Och de tendenserna finns verkligen, i vissa scener som inte ens är obehagliga utan bara roliga eftersom människornas yttre och deras på källarinredningen projicerade inre är så himla fulkonstigt. Samtidigt är väl också det att som åskådare projicera sina egna föreställningar om fint och fult på de i dokumentären medverkande människorna. Seidl har i alla fall sagt att medverkarna alla varit nöjda med hur de framställts.

Däremot lyckas inte Ulrich Seidl lika väl som i exempelvis hans tidigare film Paradis: kärlek (2012) med att framkalla ett verkligt obehag hos mig som åskådare. Den filmen är på riktigt obehaglig på så vis att den omöjliggör för åskådaren att hålla sig utanför de moraliskt förkastliga beteenden som skildras. Ämnet för filmen är vita kvinnor som reser till ett afrikanskt land och köper sex av män, eller: västerländska människors exotifiering och exploatering av Andras kroppar. Och när de kenyanska männens kroppar exponeras i sin blänkande skönhet för mig som tittare förstår jag att jag inte kan friskriva mig, att även jag har skuld och del i de strukturer som filmens handling både skildrar och i viss mån reproducerar. Patriarkala och rasistiska strukturer korsar varandra i en sorglig härva av individer som följer sina olika begär och behov av sexuell bekräftelse, kärlek eller pengar för sin familjs överlevnad. Paradis: kärlek är ett kraftfullt och sadistiskt konstverk bortom all form av uppbygglighet och oantastlighet. Källaren är en svagare produktion, lämnar en inte lika illa till mods.

Men det står ändå klart Ulrich Seidl är en österrikare i samma liga som Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek, där en besatthet av att skildra mänsklighetens mörkersidor och skenhelighet alltid verkar hänga ihop med själva det österrikiska. Som om blandningen av konservatism, katolicism, sköna landskap och den historiska oviljan att göra upp med nazismen – som i ”Källaren” illustreras av nazikällaren som hade varit ett grovt brott och närmast otänkbar i Tyskland – skapat en ultimat grogrund för konstnärskap som växer neråt i mörkret, snarare än upp i ljuset som alptoppar. och som på så vis, i bästa fall, visar konsekvenserna av patriarkala och kapitalistiska system genom den totala bristen på skönmålning. Joseph Fritzl och hans källare hade lika gärna kunnat vara en karaktär i en Jelinekroman, men han var verklig, en verklig österrikisk patriark med en personlig källare som samtidigt inte kan förstås som frånkopplad samhället den är konstruerad i.

Jag minns själv källaren i mitt barndomshem som en vagt obehaglig plats. Visst, där fanns tv-hörnan, men också de mystiska små förrådsrummen där vilka monster som helst skulle kunna gömma sig bland all bråte som en medelklassig kärnfamilj samlar på sig, för att inte tala om gillestugan som fick bli mina storebröders tonårsrum och som luktade snus, svett, öl och något onämnbart. Källaren är knappast något som finns endast i den österrikiska folksjälen. Frågan är om Seidl lyckas förmedla detta i Källaren. Risken är att åskådaren stannar i trappan och väljer att endast kika ned på den absurda freakshow som pågår, utan att engagera sig, utan förstå att skärskåda sitt inre freak.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz