7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
(O)avbruten intighet
7212
post-template-default,single,single-post,postid-7212,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

(O)avbruten intighet

(O)avbruten intighet

George Perec skriver fram en manlig, ouppnåelig fantasi om oberoende och onåbarhet i klassikern En man som sover. Vägen mot upplösning går genom frigörelsen från det jordiska.

I George Perecs konceptuella kortroman En man som sover från 1967, för första gången översatt till svenska av Fredrik Rönnbäck på Modernista, tilltalas läsaren konsekvent med ett ”Du”: en tvingande interpellation som formar meningarnas mening; läsaren faller in i en fint flödande framåtrörelse. En man som sover förför mig genom sitt (an)språk. Jag läser:

Du är tjugofem år och har tjugonio tänder, tre skjortor och åtta strumpor, några böcker som du inte längre läser, några skivor som du inte längre lyssnar på. Du har inte lust att minnas något annat, varken om din familj, om dina studier, om dina kärlekar, om dina vänner. om dina semestrar, eller om dina planer.

Jag, en tjugofemårig man, förkroppsligar förvisso bokens implicita läsare – lystrar till tilltalet. För En man som sover är avhängig den implicita läsarens passform, en läsare romanens anspråk är beroende av för att kunna realiseras. Det är såklart en identifikation som kringskärs av en rad villkor, varav det tydligaste är en viss maskulinitet som visar sig vara som mest verksam då den distanserar sig ifrån just maskulinitet. Den tar skydd i en alltomfattande gråhet, en ljummen likgiltighet där ”du är onåbar”. Jaget önskar röra sig i ett kontinuerligt ingenting, bortom känslo- och vardagsbetonade vedermödor – ”en grå man som inte ser något grådaskigt i det gråa”. Det är med andra ord ett ideal som Perec skriver fram, en manlig, ouppnåelig fantasi om oberoende och onåbarhet. Eller som det heter i Stig Larssons Autisterna (1979):

Länge hade jag burit på föreställningen om en plats av fullständig intighet, om en gata, ett torg eller en grässlätt där jag i vilken riktning jag än böjde mig inte kunde uppfatta en lukt, där inget ljud överröstade de andra, där allt sammanföll till ett jämnt muller, en uttunnad gråhet.
Drömmen om denna tomhet, om lyckan i att stå med händerna i fickan och bara kunna säga om det man ser framför sig: en gata vilken som helst; eller lika gärna: en strand som vilken annan; den drömmen tog form i det ögonblick en lärare till mig strök mitt hår över pannan då han pekade på en tavla och sa: ”Den här mannen har samma blick som du. Han tittar på ingenting.”

Autisterna – som med sitt omkastade narrativ, godtyckliga temporalitet och växlande subjektspositioner – skiljer sig formmässigt ifrån En man som sover, där narrativet är linjärt och berättarrösten konstant. Men en rad innehållsliga likheter är slående: intighet idealiseras, emotionell orientering saknas och jagen konsumerar/listar varmsant ting enligt ”en strikt, ofelbar disciplin” för att upprätta ordning. Samtidigt möjliggör det linjära narrativet i En man som sover en tydligare motrörelse, en successiv skiftning som reflekteras i berättarens röst, i användandet av adjektiv. Framåt slutet inverteras tilltalet. Romanen utmanar sin egen konstruktion:

Du har ingenting lärt dig, utom att ensamheten inte har något att lära ut, att likgiltigheten inte har något att lära ut: det var en villa, en betagande illusion, en fälla. Du var ensam och så var det med det, och du ville skydda dig, för att alltid bränna alla broar mellan dig själv och världen.

I tilltalets invertering artikuleras en textuell medvetenhet, en kännedom om romanens fiktiva konstruktion. Detta är, i breda drag, en berättarteknik som fick förnyat anseende i den postmodernistiska litteraturen, då själva skillnaden mellan konstnärlig och social realitet exploateras. Men istället för att fastna i trötta klassificeringar vill jag ställa frågan om tilltalets omvändning – försöket att dekonstruera det konstruerade – verkligen lyckas demontera den maskulina trop som används? Det känns tveksamt. Och i sammanhanget kan jag irritera mig på en godtrogenhet gällande dekonstruktionen som avslutande metod. För bekräftar inte de negationer Perec skriver fram i romanens slutskede samtidigt den konstruktion tropen förankras i? Den risken är stor. Jag läser

Världen har inte rört sig och du har inte förändrats. Oberördheten har inte rört dig.

och tänker att läsarens relation till Du-formen fortfarande är avgörande: om tilltalet från början berör sin implicita läsare kan rörelsen fullföljas.Men om läsaren skevar i förhållande till formen mobiliseras gärna ett motstånd som gör att texten tappar rösten: den förförande flödande framåtrörelsen avleds och stagnerar.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz