7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
ÖGONEN STÄNGDA
18522
post-template-default,single,single-post,postid-18522,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

ÖGONEN STÄNGDA

Foto: David Zimmerman

Ögonen stängda

av Sanna Lindmark Starkenberg






i Umeå:
syrenerna är helt hysteriska i år
de har fullständigt tappat det
doftar så starkt när man passerar dem att man blir svimfärdig, ja illamående
och det är något trösterikt i det
det är inte bra när det är för vackert heller






mormor dog natten innan jag föddes
på samma sjukhus i Skellefteå låg vi
hon och dog, jag och föddes
nu bär jag hennes namn
på alla fotografier
vi är så lika
samma raka näsa
obekväma framför kameran
le med stängd mun
hon var selektiv i sitt umgänge, umgicks helst med sina syskon
trivdes inte som hemmafru utan tog ett jobb som socialsekreterare
får höra att hon hade humor, riktigt rå
mormor med huckle i bagarstugan
mormor med huckle i blåbärsriset
mormor på Mallorca
så fort jag blir gråhårig ska jag klippa mitt hår på samma sätt som hon
jag tror inte att det dröjer länge nu






staden är ett djur och jag ett djur med den
breda revor i det mörka
allt fuktigt gräs, alla fuktiga ögon
man är utelämnad åt sig själv
rådjur lämnar skogen och äter av planteringarna
hararna kurar i det våta gräset när jag cyklar hem från jobbet
jag cyklar förbi stallet där hästarna står och glor
jag upplever att de verkligen ser mig
är jag mer kentaur än människa






läser Blonde
om hundarna som jämt kom fram och nosade henne i skrevet
hur hon upplevde att de avslöjade henne
begäret
det våta köttet
att hon var ett djur som dem
hon pressade samman låren
drog åt skärpet i sin trenchcoat
utvecklade en avsky för hundar och ett
främlingskap






att göra något av sig själv
driva omkring är enkelt
den vita snön kan vara så brutal
en stilla dag som denna
när inget rivs upp och försvinner
utan alla spår tycks beständiga
avtrycken efter mina skor
och att jag bara rör mig i en liten cirkel






på morgonen kan jag gå in till någon
för att koka kaffe och gröt
som visar sig ha dött under natten
den tunna kroppen stilla som dammet på nattduksbordet
ögonen stängda
munnen öppen och läpparna alldeles torra
nävarna knutna på bröstet
det spröda håret utspritt över kudden
när jag sätter mig på sängkanten
håller handen mot bröstkorgen
och över den öppna munnen
det är inte mycket som skiljer
en död från en levande
det mesta är intakt
ändå känner jag så tydligt:
jag är ensam i detta rum






solen lyser så obarmhärtigt starkt idag
jag försöker absorbera den
och fylls av ett vitt raseri
en förstörelselusta
medan jag klär på mig i vardagsrummet
det är alltid svårt att rikta sådan plötslig ilska åt lämpligt håll
det slutar med
att jag river sönder dragkedjan på kjolen
nu kan jag inte använda den mer






ja nu
i detta nu
är jag så fullständigt liten
lika skyddslös som ett kryp
i min yllekofta i mina ullstrumpor
ägnar mig inte åt något så ängsligt som att tänka
känner mig mycket gammal men också som ett nyfött barn
har inte längre något språk, inget att kommunicera. jag vill ingenting
bara låta luften röra sig försiktigt över mig som något känsligt och nervöst






Sanna Lindmark Starkenberg, född 1984 i Skellefteå. Har läst på Biskops-Arnös folkhögskola och är utbildad jurist. Tidigare publicerad i tidskriften Ordkonst samt pristagare i Umeås novelltävling.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz