7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Om några norska samtida författare
5601
post-template-default,single,single-post,postid-5601,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Om några norska samtida författare

21712474051_8a611b8116_k
Foto: Sten Dueland

Den 27:e oktober 2015 tillkännagavs att Nordiska rådets litteraturpris skulle gå till en av de mest namnkunniga samtida norska författarna, Jon Fosse. Han fick priset för sin kristet mystiska romantrilogi Andvake, Olavs draumar och Kveldsvævd. Som alltid när en författare får Nordiska rådets litteraturpris så vänds blickarna bland de litteraturintresserade mot det land som pristagaren kommer ifrån, och snabbt ställs frågan vad vi egentligen vet om prislandets litteratur. I höst kan man alltså fråga sig hur intresset för samtida norsk litteratur ter sig i Sverige.

Omedelbart kan konstateras att några norska författarskap intar en mycket framstående position i vårt land. Författare som Karl Ove Knausgård och Stig Sæterbakken är mer lästa i vårt land än de flesta av våra inhemska författare. Frågor man en ung litteraturintresserad person i Sverige idag så har de flesta läst något av de två ovannämnda författarna. Även prosaförfattare som Kim Leine, Jan Kjærstad och Hanne Ørstavik har uppmärksammats en hel del i Sverige, medan däremot andra mycket intressanta och gärna lite yngre norska författarskap gått oss helt förbi av någon gåtfull anledning. Detta gäller inte minst poesin, där ett annat grannland nämligen Danmark har fått betydligt mer uppmärksamhet. Därför vill jag med denna text föra fram några olika norska författarskap som jag menar har uppmärksammats orättvist lite här hemma. Det rör sig om fem poeter och en romanförfattare. Vi börjar med en poet från Østlandet, Steinar Opstad, född 1971.

Steinar Opstad skriver en högstämd poesi med stark existentiell tyngd och ofta med religiös tematik. Han debuterade 1996 med diktsamlingen Tavler og bud och har sedan dess hunnit med nio diktsamlingar. På svenska introducerades han 2012 med urvalssamlingen Den lyckligaste av alla ensamheter. Efter det har också hans diktsamling Å høye dag kommit på svenska med titlen Under en omvänd himmel. Båda översättningarna har förtjänstfullt gjorts av Marie Lundquist.

Opstads poesi befinner sig ofta i dialog med den kristna religionen. Enligt Marie Lundquist visar sig detta i att ord som synd, skuld och tro är viktiga begrepp i hans diktning. Samtidigt framstår också den kristna trons ”mjukare” värden och fenomen – hjärtats renhet, längtan och tillit – som viktiga motkrafter till de stränga och allvarliga orden. Ett exempel på detta kan hittas i dikten Det stora gästabudet i Å høye dag. En döende person (kanske hans far) säger:

Orden myllrar i honom som inte längre
kan göra sig förstådd, han ser besvärad bort
men det är som att han vill säga:
”Var inte rädda
Det finns ingen död,
bara en evig vår och ett gästabud
som växer och växer”

En annan viktig tematik i Steinar Opstads poesi är homosexualitet. Detta manifesteras ofta i beskrivningar om hur jaget i dikterna förhåller sig till sina lustar i sitt leverne, men Opstad ställer också många frågor om själva den homosexuella identifikationen. Dikten Mitt tysta raseri kan väljas för att exemplifiera. Under ett besök på Schvules museum i Berlin identifierar sig diktarjaget med alla de män som genom historien har arresterats för otukt. Han frågar sig: ”Är detta mina förfäder? Kan jag byta ut dessa ansikten mot min fars?”.

Det tredje stora temat i hans diktning är hans uppväxt på landsbygden i det norska Østlandet. Det är frågor om lantmannens arv, om landskapets skönhet och närvaro i människornas liv och om det
dagliga arbetet.

Kristendomen, homosexualiteten och landsbygden, tre stora teman, utgör alltså grundstenarna i Opstads poesi. Dessa motiv lever i hans dikter i en ständig växling och i ömsesidiga möten med varandra. Utbudet blir rikt. Perspektiven växlar och fenomenen framstår i skiftande belysning; ibland i konflikt, ibland ömsesidigt befruktande.

Opstads diktning är betydande i ordets alla bemärkelser. Orden är dräktiga med mening och har doft av svart glänsande mull. Författaren talar om allvarliga saker, om grundläggande existentiella
predikament. Hans språkliga gestaltning är så kärleksfullt formad att vi som läsare uppdyrkas och öppnas; vi kan fritt anamma hans poesi, spegla oss i den och införliva den i våra själsliv. Steinar Opstad bör definitivt uppmärksammas mer, han är en av de riktigt stora skandinaviska samtidspoeterna.

En prosaist som också borde räknas till en av de stora samtida är Eivind Hofstad Evjemo (f.1983). Evjemo debuterade 2009 med Vekk meg hvis jeg sovner och har efter det kommit ut med ytterligare två romaner. Gemensamt för de tre romanerna är att de tar sin utgångspunkt i det vardagliga och kollektiva livet på bestämda platser. I hans debutroman skildras ett norskt kustlandskap i vardagen där berättarens morfar alltmer tappar kontrollen av sin gård och i samband med det distanserar sig från sin familj. Hans andra roman Det siste du skal se er et ansikt av kjærlighet handlar om en norsk småstad. Den tar sin utgångspunkt hos en familj, men beskriver även i ett vidare perspektiv en mångfald miljöer och karaktärer i denna småstad. I hans tredje och senaste roman Velkommen til Os möter vi paret Sella och Arild som för en tid sedan förlorat ett av sina barn, och det berättas hur deras sorg väcks till liv igen när Utøya-attentaten äger rum. Eivind Hofstad Evjemo är en briljant stilist som noga undersöker den norska vardagens olika aspekter. Han finns tyvärr inte översatt till svenska men däremot har Det siste du skal se er et ansikt av kjærlighet översatts till danska.

Den näste författaren som ska presenteras kan nog sägas vara något av en romantisk excentriker. Hans namn är Erlend O. Nødtvedt (f. 1984), han poserar gärna teatralt ute i naturen med musikinstrument och håller expressiva uppläsningar. Tre diktsamlingar har det hunnit bli: Harudes, Bergens biskrivelse och Trollsuiten. Erlend Nødtvedts lyrik tar ofta sin utgångspunkt i den norska naturen, i den norska historien och inte minst i den nordiska mytologin och folktron. I en dikt i Trollsuiten identifierar sig diktarjaget med figurerna i folktron:

jeg er halvtroll
har alltid været bergboer
fra bygdebokens skrik:
jeg er av rise!
jeg er av vette
jeg er nok av nøtt
mitt språk ligner mer
dyrenes brummen enn menneskers tale

Redan omslagen på hans tre diktsamlingar har en prägel av naturromantik och nationalromantik i sin estetik, och samma estetik präglar Nødtvedts lyriska gestaltning. Dessutom har han en tendens att använda sig av vestlandsk dialekt, vilket ibland kan innebära vissa svårigheter för utomnorska läsare. Att enbart beskriva Erlend O. Nødtvedt som en nostalgisk naturlyriker är dock inte att ge honom rättvisa som poet. Det arkaiska blandas ofta med det nutida i hans diktning, och det finns starka inslag av musikalitet och modernistisk experimentlusta. Hans diktsamlingar har tyvärr inte översatts till andra nordiska språk. Det har påtalats att Nødtvedt funnit inspiration hos Øyvind Rimbereid som vi nu ska gå över till.

Diktarbegåvningen Øyvind Rimbereid (f.1966) inledde sin litterära bana som prosaist. Han debuterade 1993 med novellsamlingen Det har begynt, som följdes upp av romanen Som solen vokser (1996) och novellsamlingen Kommende år (1998). Men det är som poet han har gjort sig ett namn i den litterära världen. Hans poesidebut kom 2000 med diktsamlingen Seine topografier vilken har efterföljts av sex andra diktsamlingar. En av de mest omtalade dikterna han skrivit är långdikten Solaris korrigert från 2004 som är en dystopisk dikt om ett framtida Norge år 2480. Dikten beskriver en vanlig arbetares liv i en sorts science fictionvärld där flera ekologiska katastrofer drabbat jorden. Solaris korrigert kan sägas utgöra ett gott exempel på Øyvind Rimbereids poesi i stort. Det rör sig om långa episka dikter som handlar om människans relation till en specifik samtid eller plats. Andra exempel på detta är hans diktsamling Herbarium från 2008 som handlar om 1600-talets Nederländerna och deras tulpanbubbla (världens första spekulationsbubbla!), och hans dikt St.-Petersburg vatn som handlar om hur diktarjaget besöker St. Petersburg och reflekterar runt västerlandets förhållande till Ryssland. Det är dock viktigt att nämna att detta långa episka skrivsätt bara är ett av många poetiska grepp som Øyvind Rimbereids använder. Hans författarskap är mångfacetterat i både form genrer, tematik och idiom.

Finns det kanske något allmänt jag vill säga med detta urval av ovanstående författare? Några gemensamma tendenser kan observeras. Det har tidigare nämnts att tonvikten i denna artikel är på
unga poeter. Detta har att göra med att denna grupp av norska författare fått och fortfarande får för dålig uppmärksamhet jämfört med de äldre prosaförfattarna. Men förutom åldern så finns det ett drag gemensamt hos dessa författare. I Sverige (i alla fall gäller det oss från de norra delarna av Sverige) avundas vi ofta norrmännen för deras generösa glesbygdspolitik och deras levande landsbygd. Det finns i Norge ett starkt fokus på sin egen närmaste hembygd och den natur som man omges av. Detta är ett drag som jag menar präglar även det litterära livet. Hos flera av de ovan beskrivna författarna är denna naturkänsla och lokala förankring mycket tydlig, dock utan att dessa författare förlorar kontakten med det moderna livet och staden. Oftast känns deras utblick minst lika aktuell som i andra länders litteratur.

I Norge finns dessutom ännu en levande dialekttradition, även hos de yngre författarna. Ofta hittar man lokala dialekter i deras alster. Bland det urval av de författare jag har gjort är Erlend Nødtvedt och Øyvind Rimbereid bra exempel på detta. Detta ska till en viss del förstås i kontexten av den språkdebatt som fortlöpande pågår i Norge. Den litterära skriftspråkstandarden har ju varit riksmål eller bokmål, som ligger nära danskan. Nynorsk, som skapades på 1800-talet, delvis på basis av flera dialekter i norska Vestlandet, har dock länge fungerat som ett alternativ till bokmålet. Detta har gjort att Norge aldrig har haft ett definitivt riksspråk som Sverige eller Danmark, vilket också har lett till att olika dialekter tagit plats, också i sen tid, i den norska litteraturen. Ett gott exempel på att språkstriden fortfarande lever i det nutidens litterära Norge var när författaren Tomas Espedal avböjde att ta emot Riksmålsförbundets (språkpolitisk organisation för att verka för Riksmålets och bokmålets främjande) litteraturpris 2011 som ett litterärt ställningstagande för dialektal användning i den norska litteraturen.

Visst är betonandet av regionaliseringen och naturkänslan generaliseringar. Redan i mitt eget urval finns det nyanser och undantag. Men det är i alla fall egenskaper jag har upplevt starkt i mitt möte med den samtida norska litteraturen och som har gjort mig intresserad av den. Kanske är den skönhet som finns i landet alldeles för påtaglig för att människorna som lever i dalgångarna mellan bergen ska ignorera den. Det är i alla händelser alltid bra för litteratur att ha känsla för höjder.

Dock – för att visa att det förvisso finns Oslobaserade och utpräglat internationellt orienterade unga författare, så tänkte jag avsluta denna exposé med två författare som än så länge befinner sig ganska tidigt i sin litterära bana. Den första författaren kan verkligen sägas ha hela världen som sin hembygd. Hon heter Hilde Susan Jægtnes, är född 1973 i Pennsylvania och har sedan bott i Norge, Schweiz, Island, Frankrike, Florida, Kalifornien, Storbritannien och Honduras! Hon har studerat till skådespelare och musiker vid Rose Bruford College i London, har en Bachelor i statsvetenskap och internationella relationer från San Francisco State University, och har en mastergrad i film och tvmanusskrivning från University of Southern Californa. I dag bor hon i Oslo men har sagt att Hidra på Norges sydkust på något sätt är ett hem för henne. Hon debuterade 2012 med diktsamlingen Det er noen som lyver och har sedan kommit ut med novellsamlingen Minner nyter best alene i storm. Att hon har bott på många ställen och hållit på med lite allt möjligt märks i hennes litteratur. I novellsamlingen möter vi vitt skilda historier om morföräldrar, aborter, cellotimmar med udda inslag, en och annan historia med pikanta detaljer, en arenakonsert i Göteborg på 80-talet och mycket annat. En fantasifull blandning av kortfattade noveller om moderna äventyr för att beskriva det kort. Hennes diktsamling Det er noen som lyver präglas av samma vilda surrealistiska blandning, och är precis som Minner nyter best alene i storm svårplacerad i något som helst litterärt fack. För närvarande arbetar hon med sin debutroman.

Joanna Rzadkowska (f. 1986) är poet, översättare och psykolog. Hon har än så länge bara givit ut en diktsamling. Den heter Gjentagelsetvang och skildrar med stor portion ironi en ny framtida artificiell mänsklighet. Här beskrivs den framtida människan i detalj med hjälp av vetenskaplig terminologi och beskrivningar av avancerad teknologi. Den nuvarande människan är i hennes bok något som finns på museer. Detta beskrivs i hennes dikt ”Vernissage”:

På menneskemuseet er det en utstilling om fremtid-fortid: historie. Ingen har gjettet hvordan vi ser ut,
pekt på kartet mellom egghoder og aluminiumsbokser.

Gjentagelsetvang visar att Science fiction och teknologi också kan ha en plats i poesin. Hennes framtidsskildring är skrämmande, men samtidigt humoristisk. Utöver diktsamlingen så har hon skrivit krönikor i den renommerade norska litteraturtidskriften Vagant. Rzadkowska har polska rötter och intresserar sig en hel del för polsk kultur. Bland hennes bidrag till tidskriften hittar man bland annat intressanta artiklar om Andrzej Zulawski och Witold Gombrowicz. Hon översätter också från polska, just nu är hon i gång med att översätta Zbigniew Herberts för Aschhoug förlag. En roman är också under arbete och den beräknas komma ut nästa år.

Att så här lite snabbt blicka ut över det norska litterära landskapet imponerar och väcker förväntan; dagens norska parnass är angelägen, dynamisk och mångfacetterad. Det finns verkligen all anledning att återkomma till den.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz