7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Om pessimismen i den moderna trädgårdskonsten
3177
post-template-default,single,single-post,postid-3177,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Om pessimismen i den moderna trädgårdskonsten

strindberg
Illustration: Anna Joy Lilja
Om Pessimismen i den moderna Trädgårdskonsten
Illustration av Anna Joy Lilja

Denna text publicerades 1888 i August Strindbergs (1849-1912) Blomstermålningar och djurstycken, en samling kortare prosastycken som skrevs under samma tid som hans kanske mest kända verk, Fröken Julie. Till skillnad från pjäsen fick samlingen ett odelat positivt mottagande bland kritiker. Idag är Strindberg kanske inte främst känd som naturskildrare, men i denna bok visar han prov på en fantastiskt blick på den ickemänskliga världen, på växterna och de andra djurens liv och rörelser, och skildrar deras plats i den mänskliga kulturen. I just denna essä skriver han om blommor, men samtidigt är det en tidlös skildring av modets såväl som nostalgins logik. Texten är publicerad med tillåtelse av redaktionen för August Strindbergs samlade verk, och på Litteraturbanken kan du läsa de andra styckena i boken.

I går morse blev du nästan övertygad om att du var bliven gammal därför att du kände dig rörd då du såg stockrosor hos skogvaktaren. Vad du fann dem vackra dessa din ungdoms blomster som stodo skyldrande på rabatternas öppna leder i din faders trädgård! Men du skämdes också litet smått i går morse över att du vågade tycka stockrosorna vackra, dessa omoderna pappersblommor, som du lärde dig förakta när du blev man, och som du förmådde inbilla dig att de voro fula! Du kunde andra öknamn på dem än pappersblommor som grevinnan lärde dig; du kunde kalla dem bönstörar och trasfröknar, och mycket mera fult! Men i går morse tyckte du att de voro vackra igen, och du satt hela dagen i ditt fönster och såg på dem över landsvägen. Det var en stor rik grupp i många schatteringar, ifrån vitt, genom syrenfärg, ros, svavelgult, anilinviolett, ända upp till purpur och blod, men alla färgerna stämde i ett enda klingande ackord och bladens ljusgröna dämpade grönska bildade en mjuk välljudande dominant till denna tonmassa fullstämmig som ett orkesterpartitur.
Och du blev glad som om du var ung på nytt; du fick soliga hörsel- och synhallucinationer mitt på förmiddagen!
Du såg barnansikten och nättelduksklänningar, hörde sånger som icke sjungas mer men lågo gömda på din hjärnas många dammiga hyllor, bakom rader av böcker i brunt läder och vitgult pergament, du såg den sköna i den sovande skogen, lilla rödluvan och tummeliten, Lunkentus och Skalpjägaren leka kurragömma mellan de stora vinjettlöven och under de granna sagboksblommorna!
Men så blev du ledsen över din glädje! Ledsen, ty du visste kanske bättre än mången att man icke får älska det förflutna, att man icke ostraffat får beundra det gamla, och du hade alldeles nyss läst – och vad värre var – själv skrivit och till på köpet låtit trycka – att det var säkra ålderdomstecken när man började beundra sin ungdom!
Och i din bedrövelse gick du ut igen, kom förbi torparns stuga; och bakom de iriserande mörka rutorna fick du se din ungdoms pelargoner! Och du blev glad igen, rörd ånyo, och ledsen en gång till!
Och så beundrade du ditt mod att du vågade tycka mer om din ungdoms vita pelargoner, där blommorna liknade en svärm vita fjärilar med purpurvingar som slagit sig ner på det mörk- gröna lövverket, att du tyckte mer om dem än om de röda scharlakanspelargonerna som undanträngde dina barndomspelargoner och som du aldrig kunde rätt förlika dig med, därför att de voro råa i färgen, utan toner, och stucko av mot det gröna simpelt, bondvulgärt som en röd stuga mot granskogen. Men tiden gick, du kunde icke övervinna din ovilja mot den inträngande barbaren, och en vacker dag när du själv skulle ha pelargoner funnos inga andra att få än dessa pigrosor! Tiden hade gått dig förbi, modet hade pressat dig från alla håll och du låg under för barbariet – du och din ungdoms vackra, glada, luftiga färgrika pelargoner! Du måste köpa scharlakanspelargoner, ty det fanns inga andra! Och nu fann du ädlingen i torparstugan, medan betjänten brutit in på kongliga lustslottet, på herrgården och i stadsträdgården!
Men så fick du ett ärende till staden! Du gick beklämd på de trånga gatorna, stolt i medvetandet att du var den moderna anden, just därför att du icke kunde lida staden, denna kvarleva från civilisationens råa barndom, då stadshuset byggdes till en fästning och gatan till en löpgrav. Du kände med stolthet på din upplysta beklämning och började tvivla på din gammalmodighet och din annalkande ålderdom, och du såg överlägset ner på den beundrade härligheten, lika överlägset som du såg på de numera onödiga spetsbågsvalven och de mytologiska altarprydnaderna i stadens kyrka! Men så kom du in på stora gatan som leder till kungens torg. Och när ditt öga äcklats åt juvelerna som du aldrig kan få, och åt de granna kläderna som du icke kan bära, stannar du att vila framför blomsterhandlarens belgiska helruta. Och du ler, gott som ett barn, när det fått sin vilja fram, elakt som en gammal när han får skäl att triumfera sitt: va sa jag! Du ler i ditt skägg när du ser kungens blomsterhandlare ha utställt i sitt belgiska fönster din ungdoms pelargoner, med de vita och purpurröda fjärilarne, och låtit trycka på ett plakat med versaler: Nouveautés!
Ser du, gamla gosse, att du icke var gammalmodig, när du älskade din ungdoms blomster, ser du att du var den aldra modernaste utan att veta det, utan att våga det!
Och när du gick ut ur gatorna och spatserade genom villakvarteren och arbetarkvarteren där det växte grönt och gatorna voro trädgårdar, då rodnade du icke över din som gammaldags ansedda ovilja mot staden, då framtidsmännen, grosshandlarne och arbetarne desavouerat den själva!
Och kännande dig ultramodern, satte du dig på tåget och for ut till din ungdoms stockrosor som du nu med gott samvete kunde sitta och beundra och leka sagböcker med!
Och nu är du nog modstyrkt att våga skriva ont om pessimismen i den moderna trädgårdskonsten, och du är nog djärv till på köpet att börja din litania mot det moderna med de gamla hederliga, misstänkta orden: I min ungdom!
I min ungdom – det är trettio år sen! – hade man om våren icke så många slags blommor som nu i sin trädgård. Då stod vid påsktiden den lilla snödroppen i klungor på ogrävd rabatt, ibland i snödrivan, ibland på den svarta jorden. Så kommo tulpanerna i tre hela färger, scharlakansrött med fina gula ådringar i kanterna, citrongult med liknande röda teckningar och liljevitt. Det var Österlandets praktfulla solmättade ut- vandrare, och de voro så fixerade i färgerna att lökarne kunde lämnas kvar i jorden till frivillig fortplantning över vintern. Det var hela, starka toner som dekorerade utmärkt under det rabatten ännu stod skräpig av pionernas och kejsarkronornas uppstickande grönsaksliknande blad. Det var mättade starka färger som i en turkisk matta, men ändock icke stötande eller råa, ty liljeväxtens köttiga, saftfyllda kalkblad släppte igenom en del ljus och sög till sig en del, såsom alabastern eller marmorn, och blommorna syntes på långa håll såsom transparanger mot solen.
När jag så tjugo år senare planterade min kål, så skulle jag också ha tulpaner och jag bad särskilt fröhandlaren sända mig enfärgade.
Så satte jag ut mina lökar på en bergsknalle dit jag burit jord i ett badkar; så grävde jag, rensade och vattnade. De grågröna åsneöronen stucko snart upp och mellan dem brusto i laga tid en hop rysliga blombollar i papegojans färger! Man hade förädlat, utvecklat, min ungdoms tulpaner, så att de blivit dubbla och detta på bekostnad av deras könskaraktärer. Den eleganta smärta bägaren var bliven en pompon som sappörerna fordom buro i tschakåerna, rött och gult spelade i varandra som på en listmatta; jag kände mig fördomsfull mot de onödiga nyheterna, men lät dem sitta kvar i jorden om vintern tvärtemot fröhandlarns goda råd, önskande dem en säker död i snödrivan.
Men de gjorde mig den harmen att leva över tjugo graders köld och nordanvind, och när jag kom ut till min bergknalle igen stodo de lymlarne där, visserligen något tunnare än i fjor och lite blekare om nosen. Och några av de inre kalkbladen fattades, andra hade börjat sätta ut en ståndarknapp på det något krympta bladet och hela härligheten visade tecken till degeneration eller återgång till det älskvärda barbari jag beundrat i min ungdom.
Tredje våren var urartningen fullständigt genomförd och jag hade på omvägar fått igen min ungdoms tulpaner – och de stå där väl än fastän jag icke sett dem sedan.
Så hade vi narcissen, den äkta klassiska, Narcissus poëticus alldeles sådan den skildrades av Ovidius då han i metamorfoserna låter den i sig själv förälskade ynglingen förvandlas i den kritvita sexbladiga kronan med dess saffransgula kalk och blodstrimman däromkring. Den var mig nog att gå och beundra under pingstens, syrenernas och äppelblommornas helgedagar. Nu har en företagsam ande fyllt den i sin enkla skönhet oförlikneliga blomman; bara av klådighet att få göra något nytt, förstås. Och i stället för den fina lilla färgtouchen på botten sitter nu en papperssudd, vit som allt det andra, kanske i någon moralisk avsikt att dölja nakenheterna. Och nu får man tazetter, jonkviller, scillor och mera sådana som föredragas den gamla narcissen, men jag håller på min narciss, icke för att den är gammal, icke för att den är enkel, ty det enkla är merendels oskönt, utan därför att den är den skönaste. Och hade den icke varit den skönaste skulle den icke ha odlats i två tusen år utan såsom scharlakanspelargonen gjort furore i tjugo och sedan gått all världens väg!
När nu sommaren var inne köpte man antingen plantor eller frö till de ettåriga som skulle ut på rabatten emellan de flereller tvååriga som stodo där. Vilken glad, lysande och välluktande rabatt hade man icke då med resedan och den himmelsblå nemophilan i kanten eller också den indianska krassens flammande osläckliga vakteldar; längre upp gossen och jung- frun i det gröna, små roligheter av naturen som blandat blomma och blad om varandra; luktärternas älskligt skräpiga huller om buller med de nättaste färger och den ljuvligaste högsommardoft påminnande om en sommarnöjssupé av släpärter och trädgårdshallon; scabiosornas mörksköna, kungliga purpur; lövkojornas saftiga, allt genomträngande praktfulla toner; petuniernas randiga bolstervar i spanska markismönster, samt vallmons cinnober eller rosalack.
När deras ståt var på upphällningen stodo de tåliga astrarna redo att taga vid. Det låg något tarvligt, husligt, prästgårdsenkelt över den något påvra blomman, mest gående i vitt och kindbensrött, eller gredelint, som färgen då hette. Strålblommorna sågo ut som mindre väl strykta och något tillknycklade underärmar, påminde något om fruntimmersunderkläder, men så ärbara, så ärbara!
Och de stodo ut frostnätterna ännu när deras blad hängde som svarta flor, och ofta levde de om sin sommar inslagna i krukor och räddade med in till staden för att pryda fönsterlufterna. Egentligen mera nyttiga än sköna!
Och så sammetsblommorna med sitt uniformskläde, oumbärliga emedan de nästan ensamma uppburo den dock nödvändiga gula färgen.
Och dahlierna, aristokraterna, vilka i kalla och våta somrar kunde trilskas med sitt mörka löv ända tills första frostnatten, då de dogo med sina outslagna knoppar. Men när de blommade, då var det musik som av ett zigeunarkapell, skärande ibland men vilt, präktigt!
Och sist eternellernas eftertrupp i svaga försynta, bleka toner som höstsolen, och härdade genom oktobernätterna att slutligen kunna övervintra på bomulln mellan innanfönstren!
Det var färg, ljus, livsglädje i trädgården, och man blev glad av att se därpå!
Hur är det nu beställt med den vackra konst som på en liten fläck skulle sammanföra från skilda länder och luftstreck vad som kan glädja det av höstsmuts och vintersnö tröttade ögat? Jo så snart sommaren är inne och trädgårdens buskar skola slå ut så, i stället för att få fröjdas åt syrenens härliga blomruskor, och jasminens vitgröna bruddräkt, får man se ask-lönnen (Acer negundo) veckla ut sin blekgula lövskrud som om hösten komme med ens på våren, och icke nog med det, dess varietet med vita blad, ser ut som om den vore besprutad med saltsyra! Det är möjligt att det är konservativt att vilja se träd gröna, jag kan inte hjälpa det att jag avskyr ask-lönnen, som en modern sjukling koketterande med sin bleksot!
Och så bär man ut på rabatterna, vad? Bladväxter som icke få blomma! Bladväxter med röda och gula blad, sådana man kan i brist på bättre fördraga om hösten hos den döende lönnen eller jungfruvinet. Och så snart en stackars blomknopp hotar att spira upp ur detta höstlöv så kommer blomsterhataren och skär den av. Utomkring dessa ohyggligheter, vilka bära det hemska namnet Coleus och se ut som om de spelat älskarrollen i en svavelsyredram, lägger man en garnering av den ölsupsgula chrysanthemum eller den nästan vita mesembryanthemum-arten, vilka båda påminna om champinjonkultur i källare eller underjordiska hålor, eller om blekselleri under blom- krukor, eller om kammarväxter som oförståndiga pigor vattnat till döds. Får man nu därtill en Amaranthus melancolicus vilken ser ut som om han kom från kopparslagarn, eller en Agave från bleckslagarn, då blir man glad! Så glad att man, när ricinus, underträdet som i katalogen växer tre alnar på sommaren, mot slutet av september sätter fjärde bladet på fothög stam, och majsståndet visar kolven i oktober, känner en omotståndlig lust att vira sig ett gott rep av det oumbärliga hampståndet med dess dystra självmordsgrönska och sedan lägga sig att dö på den bloddrypande rödbetsfärgade nässelhögen av Acuranthus, och svepa saxifragans krokodilskinn över sig. Äger man så ett urval av de dyra ogräsen Echinops, Acanthus, Gunnera och flera vederlikar, att fröjda sig åt då har man haft livsglädje för sina pengar!
Att släpa in höst, tistlar, ogräs, i sin trädgård och icke få se en blomma, det är värre än klippt buxbom och spaljerade lindar! Men värst är väl ändå isplantan som ger illusion av snö och rimfrost i rötmånaden!
Vem har uppfunnit dessa rysligheter? En blomsterhatare? En äregirig gartner som ville göra något nytt till varje pris? Och hur kunde den pessimistiska riktningen vinna insteg? Låg det ett självplågeribehov i tidsandan, eller kom modet upp, fick majoritet, lamslog de bästa och tvang de styvaste nackarne att böja sig? Vem vet! det! Det blåser så många väder och en del gå snart över! Så har det skett med detta, och jag har redan med glädje sett den avskyvärda Colēus i en bondes täppa, och då har den icke långt kvar till fattighuset! Därpå håller jag upp en luktärta mot ett pampasgräs!
Detta var degenerations-riktningen i trädgårdskonsten! Men det finns även en sund utvecklingsgång i den moderna blomsterodlingen, och där är jag med även med fara att behöva skämmas för min ungdoms ideal.
Först ha vi rosorna som blivit högstammiga! Jag vill visserligen icke avsvärja min glada tro på min ungdoms provinsrosor* eller de oförgätliga mossrosorna som gärna kunde ha fått leva när de låta de andra leva. Jag vill icke påstå att buskformen var naturligare än käppen med viskan, ty vildrosen växer ju som en bunt rotting. Var och en ska få sitt, och stamrosorna Maréchal Niel, Gloire de Dijon, Rothschildarne med flera äro mästareverk av människohanden vilken här förstått blanda färger i de finaste nyanser!
Min ungdoms lövkojor måste jag beundra mindre vid jämförelse med de nyare om ock min kärlek är oförminskad. Vi hade högst tre enkla färger, utan mellantoner! Nu ha de ut- vecklat och kombinerat hela sonater som vi tvingas beundra högt, och de ha såsom rosieristen blandat färgerna på en artists palett, icke lagt dem bredvid varandra eller rört ihop dem såsom den råa tulpanmakaren.
Jag måste berömma Zinnia-nyheterna, såsom överlägsna sammetsblommorna i dekorativ förmåga. Jag böjer mig utan motvilja för Tritonia Uvaria med dess korall- sedan orangeröda kolv som är huvudet högre än de andra. Japanska anemonen är en luftig elegant, enkla dahlian är ljusfull, lobelian och blåa gentianan voro välkomna förstärkningar i de fåtaliga blåblommornas led; begonierna ovärderliga subtila efterträdare efter balsaminerna; gloxinierna, mera moderna impressionister än auriklernas kistmålare. Och när jag i sommar på utställningen i Köpenhamn sett två grupper, den ena med gladiolus och den andra med cyclamen, för vilka jag påstår att Rubens och van Huysum nödgats ge tappt, så har jag givit kejsaren vad kejsaren tillhörer.
Framåt har det gått, men genom Colēus’, – missmodets, urartningens, trötthetens jämmerperiod, som jag skulle vilja uppkalla efter Colēus! Den rysliga Colēus! och Colēus-perioden!

*Uttalas Proväng efter staden av samma namn i departementet Seine-et-Marne (icke efter Provence!).


Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz