7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Ombonad trottoar
5961
post-template-default,single,single-post,postid-5961,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Ombonad trottoar

Ombonad trottoar

psirri athens 5
Psirri, Athens, 5. Foto: Christina Christodoulou

Jag står på den romantiska smala gatan. Högt ovanför våra huvuden de hundra tända lamporna från något projekt som hade att göra med den estetiska räddningen av staden. De ger ett sken av ombonad värme, som om man fortfarande satt hemma i vardagsrummet, under sin färgglada Art déco, eller sin minimalistiska poplampa, och åt nylagade canneloni.
Under en grön lampa målad på väggen, med matchande kappa och rosa halsduk plus ett par hemska oljefärgade stövlar, sitter en tjej. Hennes händer är lite smutsiga, hennes lugn är mycket stort.
Hon lyfter huvudet.
Jag blir förvånad.
Det är hälso-Persa. Linsernas drottning. Kejsarinnan av bovete. Persa hade hälsokostbutiken. Hon visste allt om alger, spelt, linser, bovete och salt utan tillsatser. Hon brukade bjuda på pyttesmå bitar av sesamkaka. Hon älskade honung och sina dussintal olika baljväxter med sina särskilda ”egenskaper”. Men butiken var tom idag, bara en lapp i fönstret ”För uthyrning”. Inga alger. Inga egenskaper.
Jag sätter mig tyst bredvid henne och tar fram min konjak. Insvept i sin rosa halsduk ser hon på mig.
Jag ser på henne. Jag känner lukten av henne. Lukten av fuktig kjol. Av rädsla. En sur, tung, stickande lukt. Jag känner igen den, jag hade den själv under en dålig period. Jag minns att jag luktade som en främling. Jag hatade stanken av ångest som inte gick bort med deodorant, den kom inte från armhålorna. Rädsla luktar fränt, till skillnad från den personliga doften som utvalda kompatibla mottagare kan uppfatta som superb eller vilt sexuell.
Jag räcker över flaskan och hon tar den.
”Hur är det?” säger jag.
Hon rycker på axlarna.
Jag kan nästan känna lukten av schampo från hennes hår. Det kanske var tills alldeles nyligen som hon, precis som jag, ännu hade ett badkar att sjunka ner i, med skummande duschgel. Om jag inte hade haft ett badkar skulle jag vara alkoholist. Eller så skulle jag skriva hjärtskärande argentinsk tango.
Hon kanske till och med låg i badet när de vräkte henne.
“Hur kommer det sig att du hamnat på gatan?” frågar jag till slut.
“Hur kommer det sig att du inte gjort det?”
Hundra decibels tystnad. Tyst trottoar.
Hennes ben är rastlösa, hennes skor är nya.
“Har du fortfarande jobb?” säger hon och jag skakar nekande på huvudet.
“Men du har föräldrar. Uppbackning. Pojkvän med lägenhet”, säger hon.
Jag känner mig ertappad. Jag har alla ovanstående. Jag ser skyddet. Men min försäkring har just avslutats, det utjämnar vår status något. Bara jag inte blir sjuk nu. Aris var nyligen på sjukhuset för sin korsrygg och debiterades 300 euro för att hans försäkringskort gått ut. Det har blivit som i USA: sjukhusen låter en dö på trappen utanför.
“Du kan gå till Läkare i världen. Det är gratis, de frågar inte ens efter namn”, säger hon.
“Perfekt. Jag ligger efter med ett cellprov.”
“Cellprov. Visst, absolut, själv är jag också i akut behov av ett cellprov,” säger hon. Som om hon egentligen sa ’Försök att gissa hur jag känner det. Jag skulle vilja se dig på knä i regnet. När du förlorat allt hopp om ett varmt bad. Utan champagneglas i handen.’
Jag skulle vilja fråga vad som hänt med hennes vänner. Var hennes föräldrar är, varför hon inte återvänder till sin hemby, om hon har någon?
“De är borta”, säger hon av sig själv. “Vänner är inte alltid vänner. En finns kvar, en skådespelare. Jag hade inte träffat honom på åratal men han var precis som förut. ‘Var ska jag plugga, i England eller i Frankrike, kommer jag att gilla utlandet, eller…’ Under tiden har jag hunnit åka till alla dessa länder. Fyrtio minuter i sträck pratade han om sig själv. Jag hade inte sett honom på tre år och han ställde mig inte en enda fråga. ‘Och du Persa, hur är det med dig?’ Jag känner inte direkt för att träffa honom igen. Tycker du att jag är hård? Jag älskar människor, tro inget annat. Men om det ska vara på det sättet så vill jag inte ha dem omkring mig.”
“En vän till mig har sagt att skådespelare måste gifta sig med andra skådespelare eftersom inga andra står ut med dem”, säger jag och hon brister ut i skratt.
“Bra, då är det inte mig det är fel på. Jag var rädd att du skulle ta mig för misantrop. Sedan fanns det en kvinna som hette Afrodite. Sextio år, men en vän. Själv är jag fyrtio. Vi brukade dricka kaffe, pratade inte så mycket men behövde jag något så fanns hon där. Hon hade gjort upp med sig själv, inga sprickor – vare sig elakheter eller avundsjuka. Jag tyckte väldigt mycket om henne men hon dog. Och jag vill inte ha någon av dem som bara bryr sig om sig själva. Med Afrodite var det inget skitsnack. Vi har båda tvättat trappor – jag har gjort allt slags arbete. Jag har sålt bönor och tistlar, jag har spått i kort för dem som tror på sådant – något gav det. Numera gillar jag människor som arbetar hårt, de enkla. Inte de intellektuella som skulle drunkna i ett glas vatten. De som sätter upp mål, till exempel att uppfostra barn och sedan jagar efter dem. De andra vill jag inte ha. Jag har byggt upp en mur och ingen kan komma åt mig.”
“En mur lämnar även de goda utanför. De finns ju också”, säger jag.
“Äh, psykopater allihop. Ondskefulla, de är bara ute efter att såra en. Jag lämnade dem bakom mig när jag insåg det. Men fram tills dess grät jag.”
Själv grät jag hela förra året. Jag var värre än en läckande kran. Det var så Aris beskrev det. Jag klagar alltså inför en uteliggare över min känslighet. Och hon klagar ännu värre.
“De flesta människor är dåliga. Och Gud är nån annanstans. För att få sätta på mig sa de att de älskade mig. Kärleken höll i sig en timme. De gånger det höll i sig längre var det för att de ville fucka upp mitt liv. Jag vill inte ha det så”, säger hon.
Så Jag älskar dig betyder alltså Jag vill sätta på dig. Eller, Jag vill fucka upp ditt liv, enligt Gatans filosofi.
Och hennes föräldrar?
Hon talar i klunkar. Alltså. Hennes föräldrar dog. Systrarna talar hon inte med. De är gifta och har barn, det är kört. De vet inte om att hon hamnat på gatan. Men hon skulle ha gjort samma sak som dem i deras situation. De skulle ha sagt, Kom här, men egentligen menat dra åt helvete. De vill inte ha henne. Hennes syster hade ihop det en gång med hennes pojkvän. Helt medvetet. Inget har förändrats sedan dess. Och de tog hand om husen när föräldrarna dog. Ordnade det dem emellan. Hon har en gammal moster, en nucka eller nunna – vad man nu vill kalla det. När hon hamnade på gatan gick hon i kloster. Men det blev bråk, de sa att hon var besatt av demoner. Var det för att hon rökte, för att hon drack kaffe? Man ser alltid demoner i klostren. Hon gillade det inte och gick runt och surade. De ville att hon skulle jobba. Hon ville gå runt och dagdrömma. Hon började jobba vid sjutton, kunde hon inte få slappa lite? Hon stack därifrån efter en månad. Sov några nätter på gatan – där gav man henne i alla fall inte onda ögat.
Kanske är Persa överkänslig, paranoid, för hon håller hårt om sina egna axlar: någon tanke får henne att frysa. Att överge sina syskon: mycket kallt.
Från någon lägenhet ovanför kommer sorgsen musik droppande ner på gatan, som blod som rinner ur sångarens sår. Jag hoppas att de hemlösa inte talar spanska, för orden lyder Nu när du lämnat mig ska jag skära i mina handleder, långsamt, och blodet ska rinna längs gatorna som en flod.
Så att de inte får dåliga idéer.

“Den dagen jag regerar ska du vara sjöjungfru. Det jag befaller, ska Gud genomföra. Är det för att min kuk är slak? Jag gillar inte husen”, skriker en lång, ren man i fyrtioårsåldern med träningskläder med amerikanska universitetets logga.
Alkoholism, storhetsvansinne, visdom? Bara vansinne? Jag har läst att de som lever på gatan, vid någon tidpunkt och framåt inte längre står ut med hus. De drabbas av gatufikation. Det låter som någon ursäkt från regeringen för att slippa vidta åtgärder, men Persa säger att det stämmer. Att även om man gav den långe en lägenhet skulle han inte flytta in i den. Han tillhör gatan nu. Och härbärgena är fulla av knarkare och kriminella som skulle döda för en smutsig filt eller en nattmacka. När det fortfarande var varmt sov hon i rabatterna vid flygplatsen eftersom det är den enda säkra platsen i stan. Och ibland inne i avgångshallen om man lät henne. ’Venizélos är inte precis gästvänligt, men inte heller en skamfläck.’ Hon har en del reservprylar på bottenvåningen. Hon får ha dem i en butik, och i gengäld tvättar hon deras golv.
Jag har svårt att begripa hur någon som kan välja att sova inomhus istället skulle föredra fuktigt gräs, insekter, osäkerheten.

“Jag gick förbi din butik idag”, säger jag.
“Jag skulle också ha kallat det min butik, men jag har arbetat för en uppdragsgivare de här åren. Men du skulle se hur snabb hon var att slänga ut mig! Hon älskade inte den butiken som jag gjorde. Den var som min egen. Inte för att jag tror på ekologiska produkter. Grovt bröd mot förstoppning. Mandelmjölk. Knivar som inte förstör salladen när man skär den – som om man inte skulle tugga den efteråt i alla fall. Bovete och rågmjöl för de som äter efter blodgrupp eller har intolerans. Intolerans mot livet, om du frågar mig! De söker efter den perfekta maten eftersom de inte har några andra problem. Intolerans och särskilda dieter, sådant är för de rika! Cashewnötter däremot åt jag som en galning, som manna från himlen. Jag gick upp flera kilon men det gjorde mig inget. Men så kom krisen. Och av de eteriska oljorna blev det bara rök.”
“Klosterrökelse… Äh, åt helvete med hela skiten. Vilken period vi lever i. Jag måste sticka nu. Jag ska ut och resa, måste hitta en resväska”, säger jag eftersom jag har för avsikt att fly från alltihop.
”Vill du köpa min? Femton euro. Den är hård, röd och har varit överallt. Dublin, Wien, Düsseldorf. Den vet redan vägen. Det är det enda jag har kvar. Jag lämnade kvar allt i lägenheten. Hyresvärden sa att det enda som återstod var att ringa polisen. Jag sa att jag förstod, men det gjorde jag inte. Han hade gott om pengar men ansåg att man inte kan bo i en lägenhet utan att betala hyra. Jag gick därifrån med bara en resväska med kläder. Jag lyckades aldrig sälja mina prylar.”
”Vilka prylar saknar du?”
”En del böcker. Inte längre Bernhard, han är för tung. Men Kavafis, ja. Han nådde fram till kärnan – så djupt och ändå så enkelt, som en arbetarsjäl.
”Jag har varit diskare”, meddelar jag. Det gör henne mildare.
”Hur kommer det sig? Är det sant? Men det var något annat du höll på med. Böcker! Nu minns jag. Jag har också studerat, bysantinsk arkeologi. Sju år på universitetet. Jag lämnade det bakom mig efter två publikationer. Det finns inga jobb inom mitt område.”
”Två publikationer, du skulle ju för fan nästan kunna undervisa.”
”Ja, men jag är inte korrumperad. Det var helt sjukt, jag drog innan den tredje publikationen. Hursomhelst föredrog jag linser framför det underbara grekiska universitetet.”
Sju år på universitetet och hon bor i en trappuppgång. En trappuppgång för helvete!
Enligt den kapitalistiska logiken är det de värdiga, kursettorna, de med fyra publikationer bakom sig som vinner.
Vinner vadå?
En trappuppgång.

Hennes resignation inför den intellektuella världen chockerar mig. Det är ofattbart. Ändå är det som att hon vore lyckligare så här. Hennes kinder är rosiga som ett barns. Hon är fyllig, med runt ansikte och klotrunda ögon. Hon utstrålar hälsa och vitalitet.
”Folk ska inte hålla på och svära åt en, de ska behandla en ordentligt. Och så ska man ha någonstans att bo. Så enkelt är det”, säger hon som om hon tänkt tanken hundra gånger.
Och man ska inte behöva frysa. Trottoaren har trängt igenom kappan, kjolen, trosorna. Jag sitter på en kartongbit, men det spelar visst ingen roll. Irriterande nog drar jag mig till minnes flickan med svavelstickorna. Hur står man ut med kylan? Hundar har päls, det har inte människor.
Har Persa övervägt prostitution? Det skulle vara en typ av lösning.
”På Kuba knullar man för pengar”, säger jag.
”Stoppa in en främmande kuk i munnen för sex euro, hur kan man göra det?” säger Persa.
Sex euro. Som ett paket cigaretter.
”De tjejerna ingår i ett nätverk, de tvingas till det. Hur illa däran måste man vara för att vilja göra något sådant?” säger hon.
”Om man inte har något att äta.”
”Det går alltid att hitta något att äta. En gång hittade jag aprikoser som jag gjorde sylt på och sen levde jag på det och sådana där arabiska pitabröd i månader. Jag samlar grönsaker på marknaden. Om man skär bort det ruttna kan man äta resten. I förrgår hittade jag en smörgås på marken, den var fortfarande inplastad. Fast en gång blev jag matförgiftad av en smörgås.
Kanske det ändå skulle vara värdigare att sälja sitt arsle än att inte ha något att torka sig med.
”Jag är hungrig. Får jag bjuda dig på ett grillspett?” säger jag.
”Nej”, säger hon lite för snabbt, som om det råkade komma ut ur munnen av misstag, men hon ångrar sig. ”Nästa gång bjuder jag.”

På grillen är det kö ända ut på gatan. Trettio personer som tålmodigt väntar på dressingen på modet. Det finns ett liknande ställe inne bland gränderna, men det har inte gratistidningarna skrivit om än så där sätter ingen sin fot.
När vi nästan är framme tar Persa tag om min hand och gastar. ”Det är han! Då blir det jag som bjuder istället.” Hon gör en rörelse mot andra sidan gatan.
Vid Monastiraki har man inrättat ett soppkök för hemlösa. En megastor gryta mitt på torget, en otvättad kalufs som rör runt i den; en klunga med tyskar och folk runtomkring.
”De har jättebra mat. Vi äter väl där?”
Först kommer aluminiumkärl med kål- och morotssallad. En kvinna med en mycket färgglad skjorta och väldigt långt, otvättat hår, tar första tallriken och därefter följer en liten svans med andra otvättade och några rena. Det är där skillnaden ligger, det är där det syns om hoppet ännu finns eller om det gått förlorat. Om det finns några planer för den närmaste framtiden. De flesta sätter sig på träbänkarna. Några män i sextioårsåldern kallar kvinnan i rött som delar ut maten för ”super babe”. De är renskrubbade, muntra och fulla av planer som involverar den rödklädda. När maten kommer – varm snäckpasta med köttbitar och tomatsås – blir kön tjockare, en argsint kvinna skriker och tyskarna tar för sig. De kommer från en tidning som gör ett reportage om krisen och de försöker tydligen leva sig in i den, som om man kunde känna riktig förtvivlan när man vet att ett varmt hotellrum med dusch väntar på en. Eller medan man dokumenterar alltihop med en mobiltelefon för sjuhundra euro.
Persa oroar sig för om jag kanske äcklas, så jag tar en tallrik.
Jag äter långsamt, inte stressigt som jag brukar.
”Du måste tugga maten ordentligt”, säger hon.
Ja, självklart. Varför skulle man vilja underminera ett så fantastiskt liv?
Den nyhemlöse intill oss mumlar inifrån sin halsduk, några skällsord om sin mamma – eller om det är om min. Gatan kan göra att man förlorar både vett och etikett.
Nu är Persa orolig att allt tycks ”väldigt sunkigt” i mina ögon, om jag tröttnat på lukten, hela scenen – för helvete, hon är alldeles för självmedveten för en sådan livsstil. Men hon har rätt: de luktar, jag har tröttnat, det kliar i mig.
”Jag önskar att jag hade blivit född i Australien, nära en strand utan hajar och dödliga maneter.”
”Jag önskar att det vore fred i hela världen”, säger hon som en kandidat till Miss Universum. Men hon säger det med ett bittert leende.
”Fred i hela världen? Det där var ironi, va?”
”Eh, ja. Inte för att jag inte skulle vilja ha fred i hela världen. Men en sådan önskan är helt meningslös. Världen är och har alltid varit full av våld. Fred finns kanske bara i Venusdeltat, eftersom det är en bok. Inte ens i ett ashram, där yogierna kokar under sina rakade skallar finns fred – det är därför de tar in där. Det dolda våldet är oärligt. I vår stadskärna förekommer i alla fall ett slags öppet, ärligt våld.”
Det har hon rätt i. Jag skulle vilja be henne flytta in tillsammans med mig och Chara. Men först måste jag fråga Chara. Hon skulle antagligen inte gå med på det eftersom det är hennes lägenhet, hennes saker. Och eftersom hon inte känner henne. Hon är ju bara en hemlös med en snygg kappa. Och två publikationer bakom sig.
För att jag har köpt rosa himalayasalt av henne sex gånger? För att hon bjöd mig på tre ekologiska sesamkakor, betyder det att vi är gamla vänner? Bara för att vi delade med oss av vårt innersta till varandra på en trottoar?
Jag ger henne tjugo euro som jag råkar ha i fickan, för väskan. Hon tar dem.
”En dag är det kanske du som är i nöd”, säger hon och jag måste uppbåda all min kraft för att inte spotta tre gånger på min krage. Jag är vidskeplig sedan barnsben.
Om något går snett. Om något går sönder. Hur lätt är det att hamna på gatan, skakande av köld utan badkar, med allt du äger i en resväska?

En gammal man med kashmirrock, blomma på rockslaget och hund, läser en tidning. Gamla vanor är svåra att döda. Hur många veckor på gatan tar det innan de dör?
Jag tänker att han inte är en riktigt hemlös eftersom han har hund.
Som om han läst mina tankar säger han att han ska få bo i en källare för åttio euro. Jag kan få komma dit en dag och äta lunch. Han kommer bara att ha en stol så vi får äta en i taget.
Jag kan inte föreställa mig det där rummet. Genansen, misären och en stol att dela på: två minuter för den ena röven, två för den andra. Tveksamma små tuggor av torra pajbitar och en brinnande iver att komma därifrån.
Men Persa fortsätter, ”Man måste sätta en fot framför den andra”, säger hon.
Jag hatar sådana uttryck, sätta en fot framför den andra. Rätta mun efter matsäcken, skumma källarlokaler. Borgaren i mig reagerar, den drar en linje framför den här fattigdomen: Vi är inte samma sort, viskar den. Min andra halva säger: Du är dum.
”Du är cool. Du är helt okej, hördu? Det är så konstnärer är. Förutom skådespelare då”, säger Persa och vi skrattar.
Jag är glad att hon ser det så. Jag är glad att någon som föredrar arbetare kan gilla mig. Varifrån kommer det här behovet av bekräftelse? Och hur går den ihop med rädslan för att beblanda sig med de fördömda?
Jag höjer handen i en hejdå-gest, ändrar mig och kramar om henne. Vi pussar varandra på kinden också. Hon frågar om jag kommer att ringa.
Ge mig några vita lögner, några smarta utvägar.
”Det var en fin pratstund. Det var därför den varade i flera timmar.”
”Sköt om dig, vi lever i hårda tider, lita inte på någon förutom de som man först rekommenderat för dig. Folk är lömska, det gäller alla samhällsklasser”, säger hon med eftertryck, som om hon faktiskt bryr sig om mig en smula. Något rör sig inuti mig.
”Under samma period förra året var jag otroligt lättsårad, av bara några ord, en blick. Nu är det inte alls samma sak. Nu har jag förstått att folk söker offer som redan mår dåligt att kasta sina elakheter över. Man ska inte ta det personligt”, säger hon.
”Du är klok, du.”
Jag reser mig, checkar ut.
Så var det med det. Jag behöver inte befinna mig nere i skiten längre.
Jag har en säng. Pojkvän. Pengar. Badkar och schampo. En värdelös teve. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Det är så folk resonerar. Det är så folk tröstar sig. Med andras olycka. Det brukade vara teven som tog hand om den saken. Numera finns verkligheten där som en påminnelse. Det var därför den där nyhemlöse svor åt mig. Han visste hur jag kände mig. Precis som han brukade känna sig när han själv såg uteliggare.
Jag väntar mig att jag ska börja gråta, men det kommer inget. Där finns bara en stumhet som inte ens kan liknas vid en känsla. Man blir avtrubbad… Något dröjer kvar och det går inte att göra sig av med så lätt. Det sitter i som färgen från rödbetor. En uppdämd rädsla.
Jag går. Den helröda väskan som studsar bakom mig går inte att använda på de lågprisflyg som jag brukar flyga med. Men den följer mig som en hund.




Texten är ett utdrag ur Evi Lampropoulous kommande roman med arbetstiteln Athens, och en del av Florets tema Grekland. Översättning av Selene Hellström.

Evi Lampropoulou är född i Kavàla, Grekland. Hon har tidigare gett ut Happy Lou (2001), Nästan super (2005) och Alla äpplen (2009). Läs också Selene Hellströms intervju med författaren.

Bilden är tagen av atenbaserade Christina Christodoulou.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz