7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Oroande metaforik
3080
post-template-default,single,single-post,postid-3080,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Oroande metaforik

De döda kommer från Karelen
Foto: Emelie Asplund

Oroande metaforik

Jerker Sagfors
De döda kommer från Karelen
Wahlström & Widstrand
112 sidor

Människorna är skeva, naturen håller på att ta över en kollapsad civilisation och de döda är inte riktigt döda. Sofia Roberg hittar en ekopoetisk ådra i Jerker Sagfors andra diktsamling.

Titlar kan vara mer eller mindre intetsägande eller suggererande. De döda kommer från Karelen är en bok vars titel definitivt hör till den senare kategorin. Tillsammans med det vackra omslaget som visar en blodröd sol, påträngande växtlighet – både levande och död – och en suddig, mörk människogestalt, skapas en omedelbart kuslig stämning som för tankarna till tv-serien Jordskott.

”De döda” i titeln visar sig bland annat referera till träsklik, ”moorleiche”, sådana som ibland fiskas upp ur sumpmarker och som genom gravmiljöns specifika kemiska sammansättningar bevarats mer eller mindre oförändrade sedan de en gång sjönk ned i dyn. Och döden är ett ständigt närvarande tema i dikten, från de första raderna: ”Vi ska alla tvingas dö, / finnarna bara lite mer än vi andra.”

Boken innehåller fyra olika spår eller röster, som verkar vara lokaliserade till olika platser: Karelen, Federsee – en träskomgärdad sjö i Tyskland – och Strasbourg. De olika rösterna bidrar med varsin skärva till en brokig helhet, men om boken är ett pussel är det ett som inte går jämnt ut, bitar fattas eller passar inte riktigt ihop. Kopplingen mellan finnarna i Karelen, den anonyme Observatören i Strasbourg och träskliken i Federsee är något läsaren själv får skapa. I första genomläsningen gör De döda kommer från Karelen mig konfunderad. Boken presenteras som en diktsamling, men i och med att de olika rösterna eller spåren inte presenteras i sviter utan ligger utslängda huller om buller i texten växer en berättelse fram, en mörk berättelse om livets och dödens villkor, om undergång och motvilja mot undergången.

Sagfors språk är lakoniskt, observerande och bildrikt, och genom det exakta språket byggs en kuslig stämning upp:

Kärret gnistrar av ögonvitor,
vita beslöjade,
oseende sötvattensmaneter.

Människorna är skeva, naturen håller på att ta över en kollapsad civilisation och de döda är inte riktigt döda. Finnarna beskrivs som djur: de parar sig som djur, de är ointresserade av att ”genomgå faser, förhöjning”. De är järvar, larver, de är ”Judas”. Och mot slutet av diktsamlingen inser jag att ”finnen” helt enkelt kan läsas som Den Andre, den som vi:et i bokens första rad kan definiera sig gentemot. Samtidigt är det oklart vilka som utgör detta vi, och när jag väl tror mig hitta ett bestämt sätt att läsa dikterna på går det hål även på den båten, läcker in andra betydelser. Diktens olika röster är inte konsekventa varken i förhållande till varandra eller sig själva: samtidigt som finnen är djur är den också en jordbrukande varelse som dikar ur myrar, alltså en människa. Finnen är inte endast är den andre, utan också själva sinnebilden av människans fåfänga kamp mot naturen. ”Sly är finnens samlade gärningar” heter det på ett ställe.

Man skulle kunna säga att det är en ekopoetisk diktsamling Jerker Sagfors har skrivit. Han verkar vilja säga något om jordens tillstånd genom lager av fantasy-artade omskrivningar. Träskliken som återkommer i dikten kan förstås på många sätt, bland annat som en slags osmält rest, ett kretsloppsligt misslyckande: här är kroppar som inte återgått till jorden såsom allt är dömt att göra. De är zombies, materia som inte vill återgå till mullen – liksom de plastföremål människan skapar, som ligger och skräpar i världens alla rundade hörn och kommer fortsätta göra så efter att varje nu levande människa gått hädan. Genom att mana fram en figur som motsätter sig den naturliga cirkeln av liv och död förs blicken till de ekologiska sammanhangens principer och de skavsår som den mänskliga civilisationen tillfogar dessa materiella mekanismer.

Sagfors jobbar även med en stundtals morbid hopskrivning av kultur och natur: ”Ättestupan är en funktionalisering / av topografin.” Människan och hennes aktiviteter verkar vara något övergående, det bevarade träskliket en onaturlig zombie. Observatören tycker att man borde sträva efter en mjukhet, att andas frostmönster på en ruta utan hoppas på att det blir läst – alltså inte skapa några monument. Men med observatörens röst skriver Sagfors även att vi inte längre kan ”låtsas befinna oss / i händelsernas periferi”, vilket för tankarna till det populariserade begreppet ”antropocen” – en hypotes enligt vilken människan numera bör räknas som en naturkraft eftersom hon lämnar varaktiga spår i jordklotets inre lager. Och här framträder en av diktens många motsägelser: civilisationen är ett faktum med konsekvenser, men också en patetisk och i det stora loppet obetydlig patina. Observatören, en civilisationskritiker vad det verkar, menar att vi förlorat en förståelse för den naturliga världen:

Vi citerar Burke, Heidegger och Marx
i övertygelsen om att vi fångat en innebörd
medan vi med pinnar försöker
ha ihjäl en kopparslå
i tron att den är en
orm.

Sagfors dikter är försök att skildra människan och kulturen utifrån olika och skevande, ibland ickemänskliga perspektiv. Ibland utgör de en närmast satirisk skildring av fruktan och hatet mot den andre, det främmande, mot ”finnen”, ”zigenaren” och ”juden” (och i förlängningen, mot ”naturen”). Potatisen som finnen odlar blir en avgudabild, en hädisk rotfrukt med formen av Satan själv. Vem det är som uttrycker dessa åsikter är oklart, men eftersom hatet kommer från samma håll varifrån läsaren närmar sig det skildrade lyckas Sagfors på ett skickligt sätt tvinga läsaren in i en osympatisk position, och därmed reflektera över sina egna reaktioner.

Formmässigt är Sagfors inte särskilt innovativ, men han behärskar sitt språk mycket väl och det finns en otrolig bildskärpa i dikterna. Jag inser att den märkliga känsla jag får av vissa dikter, där plats och röst inte riktigt går att bestämma, överensstämmer väl med omslaget. Det är ett perspektiv snett underifrån, ifrån de döda, ifrån den myllrande, levande och döende växtligheten.

De döda kommer från Karelen är Jerker Sagfors andra bok, och även om den stundtals är väl spretig i sina olika perspektiv, är dess obegriplighet framför allt av det goda slaget: det här är en poesi oroar och berör, som framkallar bilder man inte förstår men som ändå finns där i världen, i huvudet.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz