7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Oväntat mirakel
3449
post-template-default,single,single-post,postid-3449,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Oväntat mirakel

LeMERAVIGLIE-Photo4 Bild: natlys film

Oväntat mirakel

Florets Magdalena Rozenberg ser Alice Rohrwachers film Miraklerne och låter sig förundras över traditionella familjerelationer och dess förändringar.

Miraklerne (Le Meraviglie)
2014
Regi: Alice Rohrwacher
111 min

Den italienska regissören Alice Rohrwachers andra spelfilm, Miraklerne, vann juryns ärofyllda pris ”Grand Prix” på Cannes filmfestival 2014. Som priset indikerar har filmen också blivit hyllad av en förtjust kritikerkår. När en film både belönats med prestigefyllda priser och fått kritikernas beundran kan detta ibland få motsatt effekt på mig som tittare; det massiva berömmet som föregår filmen kan då bli till ett hinder när jag själv ska se den. Det kan närmast bli svårt att se och reflektera över det jag ser, utifrån enbart mina egna upplevelser, och inte kritikernas. Mina förväntningar kan vara höga och svåra att leva upp till. Sådant är dock inte fallet med Miraklerne.

Redan i sin första spelfilm Corpo Celeste (2011) visar Alice Rohrwacher att hon har ett eget, alldeles unikt formspråk. En egen estetik som är både speciell och specifik för just hennes visualisering. Den blåaktiga färgtonen i bilderna, den långsamma uppbyggnaden av gestaltningen av karaktärerna, och den korta, nästintill icke existerande dialogen, symboliserar och dominerar Rohrwachers filmspråk. Ett formspråk som hon fortsätter med i Miraklerne.

Detta är ingen extraordinär berättelse, snarare en enkel historia som har berättas många gånger förut, ändå blir det intressant. I fokus står en fattig landsbygdsfamilj, en familj som lever efter gamla handfasta principer som familjens överhuvud Wolfgang (spelad av Sam Louwick) starkt håller fast vid. Familjen försörjer sig på att tillverka honung med gamla traditionella metoder. Hela familjen arbetar konstant med detta, till och med de minsta sliter så gott de kan, men allra mest arbetar den äldsta dottern Gelsomina (spelad av Maria Alexandra Lungu). Gelsomina befinner sig i tonåren, den period i livet som ofta karakteriseras och domineras av ambivalensen mellan barndom och vuxenliv. Så är det också för Gelsomina, som har stora svårigheter med sin identitet och pendlar mellan att definiera sig antingen som barn eller som vuxen. Hon tampas med känslor som svämmar över, med tankar som känns nya och stora, och med en kropp som långsamt håller på att förändras från barn till vuxen. Samtidigt och paradoxalt har det ansvar Gelsomina burit och det slitsamma liv hon levt, gjort henne vuxen långt tidigare än vad hennes ålder visar.

Gelsomina är en plikttrogen duktig flicka. Hon är det barnet som gör allting redan innan hon blivit tillsagd. Men familjen lever på bristningsgränsen. Pengarna räcker inte till och de primitiva levnadsvillkoren har börjat övergå i vad som mer liknar en misär. Mitt i allt detta skickar de sociala myndigheterna en pojke till familjen, han ska bo och jobba där under sommaren, både som en inskolningsperiod för pojken och ett ekonomiskt bidrag för familjen. En ny person i hemmet förändrar både familjerelationerna och familjedynamiken. Relationen mellan Gelsomina och hennes far vänds upp och ner, familjens rådande verklighetsuppfattning skakas om och allt sätts på sin spets. Samtidigt som röran på gården bara växer och familjens förhållanden blir allt mer kaosartade, är Gelsomina fast besluten att ta sig själv och hela sin familj ur fattigdomen. Hon bestämmer sig för att de alla ska bli en del av det moderna samhället, det som hittills enbart funnits utanför deras egen instängda värld. Men modernitet kräver pengar. Mot sin far Wolfgangs vilja anmäler Gelsomina familjen till en TV-show som utser landets ”traditionsmirakel” där en stor prissumma står på spel.

Med det är varken den glamorösa TV-showen eller fabeln som är miraklet med filmen Miraklerne. Istället är det den fokusering på och gestaltning av en ung kvinna som sliter hårt för att hjälpa alla andra, samtidigt som hon växer upp. Miraklet är framställningen av det som händer med hennes kropp, hennes känslor och hennes eviga förståelse för människor runtomkring henne. I Miraklerne är dialogen oerhört sparsmakad, många gånger uteblir den till förmån för filmens verkliga kraft, nämligen kroppsspråk, blickar, små rörelser som talar om närhet och kontakt människor emellan. De känslor som visas genom rörelsemönster till exempel små handklappningar blir oerhört mycket mer laddade än om de uttryckts i ord. Det är just rörelserna som formar en unik berättelse om far och dotter. De ögonblicken där kommunikationen genom ord inte räcker till fångas av deras närhet förmedlad genom kroppsrörelser, när deras ögon möter varandra; en kemi mellan far och dotter som gestaltas på ett beundransvärt sätt. Med en far som vill klamra sig fast vid traditioner, vilka det egentligen är hög tid att begrava, och en ung dotter full av liv och visioner för en modern framtid, blir kontakten och samspelet dem emellan något alldeles speciellt att se på.

Vad som är dröm eller vad som verkligen sker i fiktionen är många gånger svårt att avgöra. Jag kommer på mig själv med att tänka ”att detta ändå måste vara en dröm” när det är verkliga händelser som skildras, och vice versa. Det fascinerar och det fängslar. Det är också detta sätt att forma berättelsen som gör porträttet av Gelsomina så starkt och uttrycksfullt. För det som gestaltas är inte någon vanlig romantisk idé om en idyll på landet och familjerelationerna där. Det är istället svårigheter och det som möjligtvis mer liknar en verklighet. Kanske är det också därför Rohrwacher har valt att låta oss tittare försvinna bort i filtret mellan dröm och verklighet, mellan våra föreställningar och förskönande idéer om landsbygd, för att sedan låta oss vakna upp och se verkligheten i drömmen, i fiktionen.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz