7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Över din kropp moln
6631
post-template-default,single,single-post,postid-6631,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Över din kropp moln

photo-1449237386841-d30ba36cd1bf (kopia)

Över din kropp moln



Det var en varm sommardag i slutet av juli. Det var inte så mycket folk på bussen. Det var sommarens första riktiga värmebölja. De flesta hade gått på semester. Folk som var kvar satte säkert på uteserveringar eller hade dragit sig till stränder. Det var varmt och kvavt på bussen.
Jag fick en vemodig känsla som klämde mitt hjärta allt hårdare och jag kände något rörde sig upp i min halsgrop. En vemodig känsla hade förvandlats sig till något hårt och hade fastnat i min hals. Innan tårarna skulle hinna rinna ner stoppade jag mina tankar med ”sesam, stäng dig!”.
”Sesam, stäng dig!” hade blivit mitt mantra för att stoppa mina tankar. Jag hade tänkt på Alzheimers ett antal gånger förut och hade börjat tro att Alzheimers drabbade de som inte kunde stoppa sina tankar. Folk som grubblade för mycket. Med det här mantrat stängdes mina tankar lika snabbt som klippöppningen när Alibaba ropade orden ”Sesam, stäng dig!”.
Jag var på bussen på väg till min frisör för att klippa håret. Jag skulle senare ta en fika på stan. Jag behövde spara tid. Jag var bjuden på en femtioårsfest på kvällen. Efter fikat tänkte jag åka hem, vila lite, byta om och åka till festen.
Det var Lars födelsedag. Jag kunde knappt tro att Lars skulle vara intresserad av att fira sin födelsedag så storslaget. Men jag visste samtidigt att det var Mona som ofta stod bakom stora fester och folksamlingar.

Det var alldeles för varmt och kvavt på bussen. Jag tittade på takluckorna. Ingen av dem var öppna. Jag med min svaga hälsa kunde inte klara av att öppna dem och det var försent att be någon annan om hjälp. Nästan alla passagerare hade redan gått av. Medan jag tittade på takluckorna kom jag ihåg att busschauffören var en ung tjej. En smal ung tjej med kortklippt rött hår. Hon var inte ens lika lång som jag. Så det var ingen idé att tala om det för henne.
Jag var på väg att ge upp när bussen stannade vid nästa busshållplats och en ung kille klev på. Jag skyndade mig till honom och bad om hjälp. Han var en kraftig kille med vältränade muskler. Medan han tryckte upp dörrluckan pressade hans stora muskler hårt på hans kortarmade svartatröja. Den sköna luften blåste in i bussen. Luften doftade av hans nyduschade hår. Luften doftade av hans hårgelé. Johan, min Johan, min käraste Johan brukade också använda hårgelé.

Jag är inte din mor mer
än molnet som klarnar till en spegel för att se sig sakta
suddas ut för vindens händer


Det verkade som om jag hade all tid i världen. Sakta med en känsla av tomhet närmade jag mig frisörsalongen. Jag såg Karin genom glasrutan. Vad gör Karin hos min frisör? Inbillar jag mig? Nej, det var verkligen hon som stod i salongen. Hon stod där och pratade med Susan, min frisör. När jag gick närmare kunde jag till och med se genom fönsterglaset att Karin log mot mig. Men hon kan inte vara bjuden på festen, hon umgås inte lägre med Lars, tänkte jag. 

Inne i salongen fick jag en stor kram av henne.
– Hej mamma, jag har ringt dig hela förmiddagen.
Jag sa ingenting. Jag ville bara fråga min stora fråga.
– Ska du klippa dig hos min frisör?
– Neej mamma, jag skulle bara träffa dig. Jag blev lite orolig när du inte svarade i telefonen.
Jag ville inte höra mer. Jag ville inte prata med henne. Samma gamla visa: ”blev orolig”. Jag satte mig tyst och tittade bort från Karin. Jag var lite tidig och kunde väl sitta och titta i en skvallertidning. Det skulle vara bra med bara bilder och lite texter. En gång när jag väntade på att håret få sin färg hämtade Susan några skvallertidningar och lade de med ett stort leende framför mig på bordet Något att läsa. Det var säkert ett skämt Något att läsa, hon borde istället säga Något att titta i.

Karin stod där tyst vid färghyllorna. Det fanns inga lediga stolar i salongen. Men jag var så förbannad på henne att jag hämtade en tidning och bara satt och bläddrade. Damen bredvid mig blev hämtad av den unge frisören. Han som alltid hade en vit T-shirt med peace-märke på sig. Jag skulle absolut inte våga boka tid en gång till hos honom. Han är så frågvis. Jag bokar endast tid hos Susan. Susan kan mitt hår bäst.
Stolen bredvid mig blev ledig när damen reste sig upp och följde efter den unge frisören. Karin kom och tog hennes plats. Hon var tyst en stund. Sedan lade hon sin hand på min hand utan att säga ett enda ord. Och jag kände ingenting men jag tog inte bort min hand. Har min hud hårdnat? Har mitt hjärta kallnat? Har jag förlorat mina känslor?
När hon var liten brukade hon alltid hålla mig i handen innan hon somnade. Och när hon somnade var min hand fast och det tog alltid lång tid för mig att dra loss min hand. Jag var rädd att hon skulle väckas. De där stunderna när jag tyst med rädsla försökte dra loss min hand från hennes små händer var hjärtslitande. Och nu sitter hon och lägger sin hand på min hand och jag känner ingenting. Har min hud hårdnat? Har mitt hjärta stelnat?
– Mamma du klippte håret förra veckan. Jag bokade själv tid för dig, kommer du ihåg?
Susan gick förbi med en svart skål i handen. Hon höll på att röra om färgen i skålen med en pensel. Hon hälsade och log mot mig.
– Vad gör du här mamma? frågade Karin bestämd.
– Jag är bjuden på Lars femtioårsfest på eftermiddagen, det vet du väl. Jag behöver fixa håret. Jag förstår att du inte vill prata om honom. Jag ville inte besvära dig. Jag ska bara fixa mitt hår, svarade jag otåligt.
Karin var konstigt i rösten. Hon var irriterad och sträng i rösten. Jag ville inte lyssna på henne. ”Gör inte så stor sak av det här” skulle Lars säga. Jag har alltid märkt små förändringar ”Perfektionisten är uppmärksam för alla detaljer” brukade Lars säga. Detaljer har alltid haft betydelse för mig. Har jag missat det stora hela på grund av de här små enkla detaljerna?
Karin hade fortfarande sin hand på min hand.
– Vi kan väl gå och fika tillsammans. Jag har inte hunnit äta frukost. Vi kan gå till vårt favoritställe på Götan.
Nu var hon snäll i rösten. Hon lånade till och med mitt påhittade ord Götan. Jag följde tyst efter Karin. Jag sa inte ens hejdå till Susan. Det var Karin som sa hejdå till henne. Susan svarade tillbaka och hennes mjuka blick följde mig ut.

Det var inte så mycket folk på caféet och det var betydligt svalare där än i frisörsalongen. Vi satte oss vid fönstret. Karin tog en stor smörgås till sin latte och köpte en mazarin till mitt kaffe.
– Jag kom hit med dig för första gången när du var knappt fyra år. Jag höll på att skriva klart min avhandling och jag skulle träffa min handledare här. Pappa var bortrest. Moster Kerstin jobbade och jag skulle inte hinna och hämta dig från förskolan. Du fick följ med mig hit. Jag hade med mig papper och färgpennor, det skulle annars bli långtråkigt för dig. Min handledare var förvånad att du kunde sitta och rita så fokuserad medan vi vuxna höll på att diskutera poesi. Men du avbröt oss gång på gång med dina frågor ”Var är poesi? Vem är Silvia? Varför är hon platt?” Det var min handledare som lärde dig att uttala Plath, berättade jag för Karin medan hon tog stora tuggar på sin smörgås och tittade på mig. Även som vuxen äter hon fortfarande för fort.
Karin tog sista klunken av sin latte och sedan satte hon tillbaka kaffekoppen på bordet och tittade mig rakt i ögonen.
– Mamma, kära mamma, kommer du inte ihåg att pappa inte lever lägre? Lars dog för två år sedan.
Min lilla Karin, nu sitter hon här på samma café och är nästan lika gammal som jag på den tiden när vi var här för första gången. Hon försvann till och med en stund när jag var så engagerad att försvara min avhandling. Hon hade gått vilse bakom disken och vidare till köket. Vi hade inte alls märkt hennes frånvaro. Tjejen som jobbade på caféet kom tillbaks med henne.
Jag borde inte fortsatta. Jag behöver min stoppskylt. Jag vill inte hamna i dimman. Jag ska inte fortsatta ” Sesam, stäng dig!”.
– Mamma lyssnar du på mig? Femtioårsfesten som du ska till ikväll, var för tio år sedan. Pappa dog för två år sedan. Du kom aldrig till begravningen. Du gick aldrig mer på någons begravning efter Johans. Det var ditt eget beslut.
– Vem är Johan? frågade jag
Jag vet att jag har skrivit ner det många gånger. Jag har skrivit ner att varje gång när jag inte förstår Karin, när jag inte kan begripa vad hon menar måste jag fråga henne vad det är för datum. Jag behöver ta reda på datum, jag behöver stanna kvar. Men jag är trött. Jag är trött på alla de här oräkneliga datum.
Jag tittade ut genom fönstret. En grupp gatumusikanter höll på att rigga på andra sidan gatan. En kille stod redan förebredd med sin flöjt vid munnen medan två andra tjejer höll på att ta fram sin fiol ur fodralet. Några förbigående stannade och väntade på musikanterna.
Det var Johan som ringde från ungdomsläger igår och ville att jag skulle till Lars fest. ”Mamma lova att du går till pappas kallas.” sa Johan i telefon.
Hur har ni det där borta? frågade jag honom
Grymt Kul! Det är så härligt. Det är som ett paradis här, svarade Johan glatt.
Karin stirrade på mig och väntade på något svar.
– Mamma, du har inte lätt. Du känner säkert på något sätt att det är årsdagen.
Jag vågade inte berätta för Karin att jag inte kommer ihåg adressen till Lars. Att jag inte kommer ihåg vem Mona är. Jag vågade inte fråga Karin om jag redan hade missat Lars femtioårsfest.
– Jag är trött Karin, jag vill gå hem. Det är för varmt och jag behöver vila mig, sade jag och reste mig från stolen.

Över din kropp far molnen
Högt, högt och kallt

Du, där på rygg,
Med blicken mot himlen.


På hela vägen hem till mig var Karin tyst. Jag var henne tacksam för den här tystnaden. Jag behöver inte veta något mer, något mer om någon. Jag har gått in i min lugna grotta och Sesam har stängt sig.
Det var först när vi var inne i min lägenhet då började hon prata.
– Mamma, jag kommer förbi imorgon igen. Jag har berättat för dig att jag inte är hemma under helgen. Jag ska åka till Magnus. Kommer du ihåg? Jag är i Västerås på helgen. Du har mitt och Magnus mobilnummer här på sängbordet, på köksbordet och på bordet i vardagsrummet. Du kan ringa när du vill. Kom ihåg bara att inte gå ut. Titta vad står på lappen på dörren innan du går ut, sade hon med en ovanlig varm och snäll röst.
– Hur många samtal kan jag ringa? frågade jag
– Hur många som du vill.
– Lovar du att inte radera mina samtal.
– Mamma, käraste mamma, du har inte lätt, det vet jag.

Och ingen höll honom i handen när han tog sitt sista andetag! Och han låg där på rygg med blicken mot himlen. Karin kramade mig en lång stund, stoppade om mig, låste dörren och gick. Jag fick aldrig veta hur många samtal det var. Jag frågade Karin många gånger men hon svarade mig aldrig. Lars sa att det var tre obesvarade samtal och tolv röstmeddelande. Jag skrek åt Lars. Jag sa att det var hans fel. Det var hans förbannade födelsedag som förhindrade mig att svara på Johans samtal. Hur kunde Karin radera Johans meddelande, hur kunde Karin radera Johans röst, Johans allra sista ord? Johan? Vem är Johan? J,o, h, a, n? Vem är Johan? Var är Utöya? Var är Karin? Var är Poesi? Vem är Sylvia?
”Sesam, stäng dig!”

Tjänar inget till nu, inget, att tigga: Känna igen.
Det finns inget att göra med på en så vacker tomhet än att släta till den.

(dikter ur Ariel av Sylvia Plath)



Pari Paknia är född i Iran 1963 och bosatt i Sverige sedan 1992. Bor i Stockholm och arbetar som Grundskollärare. Har tidigare publicerat dikter i en Iransk tidskrift. Skriver både poesi och prosa.

Tags:

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz