7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
På morgontripp
2682
post-template-default,single,single-post,postid-2682,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

På morgontripp

FloretIllKristinaUllbergIllustration: Kristina Ullberg
På morgontripp
Illustration av Kristina Ullberg

Följande text är ett kapitel ur boken Efterskörd, först publicerad 1890.
Du kan läsa hela boken här.

Tuppen hade varit liksom tokig hela morgonen och hållit i med sitt galande värre än om han toge betaldt pr timme. Solen hade gjort gemensam sak med honom, skinande på gardinen som vore det fråga om en födelsedagstransparang. Följden var, att jag klockan half sju på morgonen i en något sjelfsvåldig marschtakt slängde af nedåt bygatan.
Det är en af Skånes mest välmående byar, stor
som en af norra Sveriges småstäder. Dess fashionabla verld – ty den har en sådan – sofver ännu bak nedrullade gardiner och alla förstugudörrar äro stängda. Endast en och annan morgontidig bokhållare står på sin butiktrappa, barhufvad i solskenet, med händerna i byxfickorna, väntande på kunder. Det är endast för bondhandelns skull, han behöfver vara så tidigt på benen. Det raska jordbrukareslägte, som sjelft börjar sin arbetsdag klockan fyra på morgonen, skulle stämpla den köpman såsom en ohjelplig drönare, hvilken icke på pricken klockan half sju vore redo att betjena sina kunder. Ty för dem är det ju redan ett godt stycke lidet på dagen.
Men här inne i byn, der det redan börjar smaka en smula af stads-seder, anses det ännu ganska tidigt. Det synes på allting: på de sofvande husen med sina slutna ögon, de folktomma gatorna och de nymornade handtverksgesällerna.
Brådskande vandrare styra öfver torget, alla i en riktning. Hvad står på? Ah, det är endast
spritförsäljningslokalen, som just öppnat sina dörrar, och det är lördag i dag. Man skyndar att omtänksamt uppköpa sin buteljerade söndagsglädje, innan man går till arbetet, ty lokalen stänges tidigt på aftonen nu, efter den nya förordningen, och på söndagen får ingenting säljas. Man kan ofta göra de märkvärdigaste upptäckter, när man så der sysslolöst drifver omkring på gator och stigar, bligande på sina medmenniskor.
Min upptäckt denna morgon var, att det gifves många olika sätt att bära en bränvinsbutelj, men att man – hur man än bär den – alltid gör det med en min, som om denna butelj vore den likgiltigaste sak i verlden, nej, hvad säger jag! med en likgiltighet så stor, som sväfvade man sjelf i den djupaste okunnighet om denna buteljs tillvaro. Se bara på den der målargesällen med rocken löst kastad öfver sin arbetsblus, händerna i byxfickorna och läpparne spetsade till en liten hvissling. Inte har han något medvetande om, att ett tungt föremål slänger fram och tillbaka i hans venstra rockficka, inte! Ni ser en svart buteljhals sticka upp derur, men sjelf har han totalt förgätit hvad det är.
Och den der, rakt framför oss! Ett äkta piglejon! Jag vill slå vad, att det är en skräddaregesäll; hans kläder sitta så väl och han har hvita manschetter. För honom är det omöjligt att bära en flaska i fickan, han måste ha den i handen, och han bär den med en egendomligt vårdslös elegans, hängande rakt ned, som om den fäst sig sjelf vid hans fingrar alldeles som en synål vid en magnet. Han har totalt glömt bort den, också han; han går i djupa tankar och svänger ledigt med handen, ni väntar hvar minut, att flaskan skall falla till marken, men det gör den icke: magneten är stark. Jag ber er observera, att det icke är en vanlig simpel butelj, det är en långhalsad flaska med kognaksetikett. Men mig lurar man icke; färgen är vattenklart hvit, det är inte kognakens gulaktiga glans. Kuggad! Det är bränvin rätt och slätt, trots den skrytsamma »öfverklass»-etiketten – ett vanligt halfstop på femtio öre.
Seså, nu är byn slut, endast här och der ligger en ensam bondgård, inbäddad i sin lummiga trädgård och omgifven af stora sädesfält, böljande i mjuka vågor. Solen gassar, men vinden har morgonens friskhet ännu.
Vid en grind stå två »töser» och språka innan de gå hvar till sitt. De ena är från byn och har endast varit der ute och hemtat mjölk, man ser det på hennes klädsel, på den blanka lilla bleckpannan, på allting. Hon har dragit den hvita hufvudduken ned för att skydda sig mot solen. Båda vända sig om vid ljudet af steg och nicka ett god morgon. Hvilken nick under den hvita hufvudduken! Mörka, djupa och så underligt klara ögon, ett lungsigtigt, brådmoget allvar i ett sjuttonårigt, likblekt ansigte. Vår låglandsluft har kvällsdimmor, som verka förhärjande på sjuka lungor.
Det är som om ett moln dragit förbi solen med
en kylig skugga.
Småningom bär vägen uppför; stigningen är nästan omärklig, så långsluttande är höjden, och ändå är den rätt ansenlig. Ändtligen! Der dyker heden upp – heden med sin ensamhet och sin ljung, heden med sin tystnad och sina mörka sammetsfärger. Det är efter denna enformigt vilda natur, jag längtat så brännande, och det är denna längtan som dragit mig hit. I detta mjuka täcke af enris, ljung och mossa ha inga odlingsförsök slitit rispor. Det är så helt hvad det är, och så naturligt, att det gör godt i själen. Men hvad är det? Ett hörn är afskuret som en lång spetsig kil; skuret bort med ett djerft, rakt snitt, som sträcker sig tvärt öfver.
Ah, snittet är den påbörjade jernvägen!
Så väl, att den icke skurit längre in i ödemarken! – det är min första egoistiska tanke. Och så stå vi på öfverkörseln.
Hur inbjudande denna nya banled ser ut! Man kan se långt in i skogen, bort genom skogen, in i dess ensliga stillhet, och morgonsolen lyser så lockande på denna släta, nyanlagda väg, der det hvarken finnes sleepers eller skenor ännu. Förr stod skogen der med täta buskar, så täta att det nästan skulle varit omöjligt att komma fram, tyckte man. Nu är den genombruten af denna enda linie, och det ligger en frigörande känsla i att låta blicken löpa ut så långt den kan, efter detta ändlöst långa perspektiv. En nyfiken ströfvare ex professo är naturligtvis genast färdig med den frågan: hur ser det ut der inne? Hvad finnes det på andra sidan?
Det behöfs ingen betänketid. Inga vagnar ha kört här, inga snattrande damer ha vandrat fram med parasoll öfver hufvudet, ingen har trampat här mer än ingeniören och hans »rallbusar». Vid hvart litet egoskifte fins det visserligen stängsel tvärs öfver vägen, upplagdt af nybarkade spiror – se, ni kan se dem utåt hela linien – men hvad gör det! Mjuk i ryggen bara; under eller öfver, se der! Och så bort från landsvägen med dess tramp och dam. Arbetarne ha hunnit fram mot banans andra ändpunkt, vi kunna gå alldeles ostörda; gå och gå, ända tills vi tröttna.
Ett sådant landskap, der man kan vandra timvis utan att se en mensklig varelse, har någonting
rent – jag ville säga kyskt – öfver sig; i synnerhet der naturen, som här, synes på en gång yppig och blid, omvexlande och täck.
Ibland sänker terrängen sig vid en af sidorna, och vägen går fram på en skarp ås, ibland sänkes den ned i en skärning, och björkar med fina grenar hänga ut öfver sluttningen. På ett ställe har en vår-rännil fördröjt sig i skogen och skurit sig en ormande väg nedför en grönklädd backe, pladdrande och sqvallrande mellan alla stenar, tills den med ett skutt hoppar ned i jernvägskanalen.
Här, genom dalsänkningen, öppnar sig utsigt öfver slätten, som lik en vid terrass sträcker ut sig, vågig, med böljande sädesfält och inströdda skogsdungar. Mönstret i duken utgöres af enstaka bondgårdar, och öfver allt ligger ett glittrande gul- aktigt solljus, längst bort förtonande sig till ett genomskinligt flor i blått.
Men nu måste vi vända. Tänk på frukosten!
Under och öfver bommar och gärden igen. Se här, det har blifvit lifligare på landsvägen medan vi varit borta. De första vi möta, äro två af det slag amerikanerna så betecknande kalla »tramps». Hade jag mött dem alldeles ensam och ute på jernvägslinien, så skulle jag beredt mig på att få vända ut och in på alla fickor, ty dessa landsvägs- passagerare kunde möjligen ha misstänkt mig för att ega mynt, hvilken misstanke kunde varit förlåtlig, då man betänker, att jag icke bär ordet »litteratör» stämpladt i min panna.
Hvilken typ, den der ena! Tro den karlen, om han i sina paltiga kläder och trasiga skor icke räknar sig till »öfverklass» så godt som någon! Med hvilken sarkastisk blick han mätte min oansenlighet, när jag strök förbi! Han hade haft en kort strid med sig sjelf, om han skulle helsa eller ej, men så befans jag höra till »underklass», och var icke värdig. Icke den mest raffineradt moderna pessimist kan förfoga öfver ett djupare medvetande om eget värde och en mera genomgående skepsis gent emot andras. Denna blick ur ögonvrån och denna föraktfulla dragning i mungipan voro någon-
ting i sitt slag oefterhärmligt. Jag önskar, att jag varit målare och kunnat fasthålla det i en liten aqvarell.
Hvad det gått fort ändå! Här ha vi redan byns utpost, jernvägsstationen. Och der, vid hotellets trappa, sysslande vid en vagn, står en figur i fladdrande linnerock och med flatkullig mössa. Det är hotellportieren i sina morgonbestyr – samma typ öfver hela verlden! – tecknet att vi åter befinna oss inom civilisationens råmärken.
Tack för sällskapet, och så farväl!


Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz