7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Poesi är ett verb eller: välkommen till Floret
345
post-template-default,single,single-post,postid-345,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Poesi är ett verb eller: välkommen till Floret

The City of Brides
Bild: Alena Zhandarova

Poesi är ett verb eller: välkommen till Floret

Vad händer i den skandinaviska litteraturfaunan idag? Vad är det som tar form, vilka riktningar stakas ut i undervegetationen? Floret har som ambition att ge skärvor av svar på sådana frågor genom att varje vecka publicera nyskrivna texter av olika författare och poeter.

Vi vill uppmärksamma den litteratur som befinner sig utanför strålkastarnas lysradie, en bit nedanför litteraturscenens podium. Allt som myllrar och beter sig i det skandinaviska språkområdet. De texter som kanske inte ens kallar sig litteratur, men som hävdar sina existenser och som förtjänar att bli sedda och lyssnade på.

För vi har sett att det skrivs spännande litteratur på svenska idag, men mycket av det som händer äger rum utanför storförlagens ringmurar och de döende pappersmediernas bevakningsområde, samtidigt som småförlagen kämpar för överlevnad och uppmärksamhet. Mest drabbad av situationen är poesin; att som ung poet få chansen att debutera på ett större förlag idag är i sannolikhetsklass med att vinna storvinst på lotto, det är kameler och nålsögon. Och sållningen handlar inte bara eller främst om kvalitet. Det som faktiskt ges ut håller nauturligtvis hög kvalitet enligt någon måttstock, men det finns samtidigt så många andra måttstockar, och så många andra texter – varav en del är lysande och ändå sållas bort, vetekorn som trampas ned i myllan utanför marknadsåkern och växer vidare på eget bevåg. Vår ambition är att Floret ska vara en samlingsplats för de författare och poeter som rör sig i litteratursfärernas utmarker, för de som är i processen att utveckla sin stil, sina riktningar, och för dom som skriver vilt och bra och söker ställen där deras texter kan möta sina läsare med kort fördröjningstid.

Och ett ställe för nyfikna läsare att hitta nya röster att lyssna på och följa. Om poesin är en subkultur idag så är vi anhängare av den subkulturen. Men vi hade också önskat att poesin inte haft så många förföreställningar, så tunga maldoftande gardiner hängande framför sig, att ”den” (som om det fanns En Poesi) varken sågs som finkultur eller subkultur, utan bara rätt och slätt som en vagt definierad form av kultur, något som människor gör: både läser och skriver, därför att det skapar affekter och potentialer, sätter igång processer och reaktioner, gör människor glada eller arga eller ger dom en känsla av att världen är lite större ändå, att det finns någonting där, någonting mer, någonting värt att kämpa för. För att språket är ett märkligt verktyg som behöver undersökas och kompliceras. Sorgen hos kidnappade journalister: varför kan vi inga dikter utantill? Dikten en kondenserad form av mänsklighet som skyddar oss från galenskapen. Jag tror att det ligger något viktigt i det men att det är en förenkling: som fåglar, apor, instekter spindlar, bävrar sjunger, gnager, dansar, bygger och ritualiserar så skriver och läser vi poesi; det är inte en hjärnas uppkoppling till ett civilisationsmoln, det är kroppar som interagerar med andra kroppar.

Poesi från poesis, att skapa, att göra. Poesi är ett verb, inte en artefakt. Den är något vi kan skapa tillsammans, inte nödvändigtvis som kollektivskrivande – men någon del av den process som är poesi innebär alltid ett möte mellan flera olika parter, där något nytt kan uppstå och bäras vidare i olika riktningar.

Just den där känslan av att världen öppnar sig är något poesin är bra på att förmedla eller skapa, vare sig det handlar om klassisk metaforkonst som hos Tranströmer (”och himlen står på lut mot väggen/ och säger/ jag är inte tom/ jag är öppen”) eller i språkmaterialistiska knådningar, som Anna Hallberg (”sillstimmet rusar i tusen syntaxer/ splittrade strecken tappar och stavar/ iris hukar i ögonvrån”). Jag tänker mig att det är det som kidnappade journalister saknar, den där revan i huvudet som släpper in världen helt osynligt. Det handlar på ett sätt om skönhet, en känsla av skörhet. Men det är också högst politiskt: känslan av att något annat, något mer är möjligt är grundläggande för förändringsarbete. Litteratur kan vara politisk på många olika sätt, liksom läsningen av den kan vara det. I Danmark talar man om ”generation etik”, något som skulle skilja de unga författarna från sina äldre kollegor. Saknade de verkligen en etik? Kan man fråga sig. Men kanske är etik i vilket fall ett mer användbart ord för att tala om litterära texters förhållningssätt till samhällssystem, mänsklig samvaro, kriser. Litteraturens värde är att den kan pröva tankar, ge dem gestalt och spelrum, eller – liksom andra konstformer – formulera idéer i agrammatiska bilder, göra kopplingar som inte följer en konventionell logik, skapa gnistor genom att slå olika material mot varandra.

Bland annat därför tror vi det är viktigt med en plattform (ett habitat, en äng) för litteraturen som inte behöver rätta sig efter ekonomiska incitament eller begränsningar. Bandbredden är ganska fri, vi har inga tryckkostnader. Vi publicerar det vi tycker är värt att publicera, och vi tycker det är värt att publicera som får oss att reagera, känna, se, höra, lukta, tänka, tala. Texter som skapar tillfälliga gångar till och genom okända landskap och situationer, och texter som får oss att se det redan kända på ett nytt och oväntat, oförställt sätt.

Vi hoppas därför att det är många som svarar på vårt kall när vi ropar: skicka era texter. Vi hoppas att ni sprider ordet om Floret till alla era skrivande vänner och fiender. Så att vi tillsammans kan skapa den mångfald som vi vill ha och verka för. Det är så tråkigt med monokulturer. Det är så tråkigt med ett huvud och ett samhälle tömt på poesi.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz