7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Poesin i det lundensiska scenljuset
5192
post-template-default,single,single-post,postid-5192,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Poesin i det lundensiska scenljuset

photo-1430263326118-b75aa0da770b
Poesin i det lundensiska scenljuset

På en Nordisk poesifest i södra Sveriges akademiska hjärta bjöd sex poeter på högkvalitativ diktning. Tyvärr blev evenemanget alltför vitt och slutet, skriver Anna Lundvik och Daniel Mårs.

Det är novembermörkt när vi kommer fram till Lund. Längs de små stenlagda gatorna höjer de upplysta butiksfönstren mysfaktorn. Vi har kommit för att höra poeterna Steinar Opstad, Henriikka Tavi, Julie Sten-Knudsen, Maria Küchen, Torkel Rasmussen och Amalie Smith läsa på Nordisk poesifest, ett event arrangerat av ellerströms förlag, tillsammans med Kulturrådet, Svenska Akademien och Kulturmejeriet. Väl framme, när vi är omgivna av en annan sorts mörker och vinet står framför oss introducerar konferencieren Magnus William-Olsson de sex poeterna där framme i scenljuset. Inom ramen för temat förenas de sex poeterna, menar han, endast genom att deras poesi “skiljer sig”, att den sticker ut.

Steinar Opstad läser ur Under en omvänd himmel där höstjorden plöjs, vänds upp och ner och himlen speglas i snittytorna. Den vardagliga lantbruksestetiken blandas med något mer sakralt. Opstad ställer frågor till gud, hör dunket från en byfest i fjärran och en traktormotor som går. Ljuden han yttrar ut i rummet är förgängliga, men bilderna han målar med dem stannar kvar. Hans norska är lätt att följa, så lätt att Lovisa Eklunds läsning av Marie Lundquists översättning nästan känns överflödig. Det känns som om ett av syftena med kvällen är att fira föreningen och samhörigheten i de nordiska ländernas poesiscener. Det är en lyx att ha så mycket poesi att läsa på så pass lika språk. Samtidigt som översättningarna tillför, tål det att funderas på om inte publiken kunde utmanas mer, om inte det svenska ekot snarare särskiljer språken än förenar dem.

Danmark, och “den unga danska poesi-boomen”, är representerad av Julie Sten-Knudsen och Amalie Smith. Innan de kliver upp på scenen för varsin läsning presenterar William-Olsson sin bild av det som utgör generation etik, det som den nya danska poesin kallats. Han vill lyfta blicken från Danmark, blicka bortom norden och tycker sig se generationen utkristallisera sig allt klarare om en betraktar den som ett globalt fenomen.

William-Olsson menar att det som förenar den här generationen poeter är en ny existentiell belägenhet: den post-digitala. Den här generationen är inte intresserad av att raffinera information, liksom tidigare generationer poeter, utan att raffinera olika uppmärksamhetsformer. Han nämner twitter, tumblr och giffar, och en poesi som präglas av sitt medium. De olika uppmärksamhetsformerna kan liknas vid, eller ses som en motsvarighet till, gamla tiders versmått. För den här generationen, menar han, är den ständiga utvecklingen av nya medier fundamental. De nya uppmärksamhetsformerna adderar till, istället för ersätter, tidigare former.

Anna Axfors, som varit en av dem som i Sverige debatterat förutsättningarna för att den danska poesin kunnat bli så stor, och Elis Burrau, går hårt åt evenemanget på sin blogg. Axfors tycker det finns en motsättning i tillställningens upphöjande av representanter för den nya danska poesin, och att eventet som sådant är akademiskt och endast uppmärksammar de redan etablerade. Hon “tycker det är motsatsen till den danska poesivågen, […] den handlar ju om nåt annat. saker som skapas underifrån”. Och visst är det en tillställning som känns skapad för de redan insatta. I ett försök att locka en yngre publik har de erbjudit alla under 20 gratis inträde, men det verkar inte ha lyckats. Knappast någon under 20 tycks vara där.

Dessutom är alla poeter på scenen vita. William-Olsson berättar att urvalet poeter gjorts på basis av att poeterna finns översatta till svenska, och, inte minst, är utgivna på ellerströms förlag. Frågan är om poeterna på scenen, även om de skriver nordisk poesi, är de poeter som bäst representerar den nordiska poesin just nu. Kanske borde tillställningen kallas någonting annat. “Urval av ellerströms nordiska utgivning” hade varit mer korrekt.

Julie Sten-Knudsen läser ur sin diktsamling Atlanten växer, utgiven på Svenska av Rámus. Verket är en skildring av relationen till en syster med en annan far, en far från Kongo och beskriver en viktig erfarenhet. Sten-Knudsen läser:


Vi är vana vid att folk frågar var du kommer ifrån,
om det verkligen är sant att vi är systrar. Wow
tänk att du har en så snygg mulattlillasyster.
Det slutar aldrig att förundra mig,
att det är nödvändigt att säga ”mulatt” före syster.
Jag önskar jag kunde slå dövörat till,
att jag kunde få lov att vara färgblind

Det Sten-Knudsen läser visar effektivt upp hur människor blir olika bemötta på grund av hudfärg. Det blir dock till viss del problematiskt när William-Olsson presenterar verket som en ‘gestaltning av rasifieringens erfarenheter’. Erfarenheten av rasifiering är något Sten-Knudsen betraktat och erfarit i förlängningen. På poesiscenen denna torsdagskväll står dock Sten-Knudsens perspektiv ensamt i beskrivningen av rasism, något som med fördel hade kunnat skildras från mer än en vinkel. Vilka som tillåts höras och representeras i poesin återspeglas i detta, såväl som i publiken. När Sten-Knudsens läser raderna ovan ser vi oss om, och den enda där så vitt vi kan se som bär på rasifierad erfarenhet är en del av personalen.

Men poesin och läsningarna av den är den här torsdagkvällen högkvalitativ och bra. När Henriikka Tavi läser sitter vi hänförda. Finskan, som vi inte förstår, fångar som besvärjelser och gör ofrånkomliga krav på vår uppmärksamhet. Trots den språkliga barriären läser Tavi med närvaro och det uppstår en särskild kontakt med publiken. Hennes “Kärleksdikt” får spontanapplåder, enda gången det händer under kvällen. Vi längtar med nyfikenhet på fler översatta finska författarskap. Undrar varför det inte redan finns fler, och när den finska poesivågen kommer? Men för ellerströms poetiska gärning är vi ändå oändligt tacksamma. Det är ännu mer som skulle gått poesisverige förbi utan dem. De låter poesin få finnas, existera på en scen, skapar tillfällen då den läses, firas och upplevs tillsammans.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz