7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Poetiskt smycke som inte utmanar
6976
post-template-default,single,single-post,postid-6976,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Poetiskt smycke som inte utmanar

Poetiskt smycke som inte utmanar

Stoft
Lars Norén
Albert Bonniers förlag
100 sidor


Lars Norén gör comeback som poet efter trettio år med flott utformade Stoft. Men Filip Lindberg saknar något från förr, ett risktagande som kringgås i den nya diktsamlingen.

Med diktsamlingen Stoft återvänder Lars Norén efter trettio år till lyriken. Denna bok, som markerar återvändandet, är högsmal; ståtlig. Den för mina tankar till någonting rent och arkaiskt: en tunn platta gulnad marmor. Den framkallar intrycket av någonting symmetriskt, bestående, stillastående: förfinat.

Jag öppnar Stoft: uppmärksammar att nästan alla vänstersidor är vita, där står endast sidnummer och datummärkningar – ämnade som dikttitlar. Det är bara när en dikt fyller ut högersidans höga rymd som texten övergår till nästkommande vänstersida, och nästa högersida vitas. Stoft inordnas också i fyra avdelningar, som markeras med en romersk siffra. Det är stilfullt, men jag undrar vad denna disposition har för funktion: aktiverar bokens form dikten; aktiverar dikten bokens form? Nej. Det är alltför förfinat.

Jag läser:

Jag kan stå länge och
betrakta sanningen hos de gamla
jordbruksredskapen som i sin rost hänger
kvar eller står lutade mot
väggarna i smedjan, som själv stilla
faller sönder som en
sanning, och nästan
helas av den dagliga
tillförlitligheten de gav
bonden och hans son, som tog över
gården, tills de blivit lika naket
nedslitna som sina ting – jag kan stanna länge och se
in i övertidligheten hos deras vardaglighets
väsen, och jag saknar
språk, mest av allt i
poesin, att förstå deras slutna
ljus, handen och
skaftet, och det självklara
handgreppet genom dagg och snö om
morgonen

I diktjagets förundran över ”sanningen hos de gamla / jordbruksredskapen” och ”den dagliga / tillförlitligheten de gav / bonden och hans son” framträder Heideggers idé om att världen kommer emot oss i form och gestalt av ting: ”det vill säga som man har att göra med i sitt ombesörjande bestyr” (Vara och tid). Men det saknas språk för att förstå tingens ”slutna / ljus”, och den oöverstigliga klyftan mellan betecknande/betecknat vigdas, klyftan mellan språket och världen. Och dessa sentenser, gällande språk och omvärld, frammanas frekvent i Stoft. Liksom i samma dikt, en tanke om språkets självförgörande verkan:

– vad, överhuvudtaget, är någon
poesi, utom det som omedelbart
förintas genom att bli
till –

Eller metakommentaren i samlingens enda namngivna dikt, ”INFERNOFRAGMENT”:

Nej, det här är inte en
dikt, en dikt, en dikt, det finns ingen poesi
för mig, blott skador

Och på tal om dessa ”skador”: jag tycker mig se hur kommatering och radbrytningar ämnar motverka och motsätta sig diktens framskrivande av ett filosofiskt material. Dessa interventioner försöker avbryta skrivandets framåtrörelser, störa idéerna i ett försök att fullborda dikten i en ofullbordad form. Avbrotten vill alltså avleda diktens riktning och producera alternativt material: associativa leder; oförutsägbara bilder. Ja, skadorna vill nå bortom det kontrollerande (be)skrivandet genom att leda in dikten i diskontinuitetens stammande narrativ. Men det misslyckas, och i dikterna framträder alltjämt en poetik som aldrig träder i kraft.

Det främsta problemet är att det filosofiska stoffet (som Norén numera omsatt i poesi-, fragment- och dagboksform) aldrig riktigt sätts på spel. Den filosofiska diskursen ockuperas aldrig av, bekrigas inte med, diktens specifika vapen – vilket gör att interventionerna känns hopplöst verkningslösa. Detta går också igen i bokens form, som snarare utsmyckar än utmanar dikten. Jag hade helt enkelt önskat att den poetik som beskrevs också skrevs ut, att den hade utmanat och på allvar riskerat sig själv. Men dikten lyckas inte, vill inte ens motivera sig själv såsom dikt – en tillflykt som är gällande för hela Stoft.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz