7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Revan i köttet
7204
post-template-default,single,single-post,postid-7204,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Revan i köttet

Revan i köttet

Skribenterna i Skurups antologi ”den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig” undersöker på olika sätt kroppens varande i världen. Elisabet Pettersson läser och får vittring på otänkta tankar.

Bilden som utgör omslaget till Skurups antologi 2016 är vackert soldisig, ett foto med ett åldrigt industrilandskap i den knappt förnimbara horisontlinjen. Är det jag ser gistna, halvt uppruttnade pålar eller badande människor? Titeln lyder den här boken var förut ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig. Mitt begär att läsa är väckt.

Sår, kroppsöppningar, uttömningar. Här förekommer mycket hud, ben och membran. Kroppsligheten är vårt ofrånkomliga predikament och i denna antologi är det rikt nyttjat och hungrigt undersökt. Kroppen som ett kvidande, en njutning, en möjlighet, men samtidigt en sorg. Hur hanteras kroppens villkor? Här skulle kunna följa en asketism, en längtan efter sublim okroppslighet, bort från den bräckliga hyddan men i dessa texter finns inga andra sätt att vara än kropp, Ave Sarx. I dess vävnader och vätskor måste envar stå ut som vill förbli levande. Men flera av författarna gestaltar vetskapen om att i språket finns ett mått av frihet, en möjlighet att uthärda sårbarheten. Att kunna begrunda och berätta är revan i köttet, glipan i benhuset. Att skriva är att utöva frihet.

Här finns prosalyrik, lyrik, dramatik, fantasy, novellfragment, utdrag ur romaner. Här finns också en del formmässiga experiment som stundtals blir för konstruerande och sökta. Kroppen problematiseras, undersöks och sörjs. Den både skapar och omöjliggör möten och relationer. Just hur kropp och möte förhåller sig till varandra blir något av ett tematiskt hjärta i antologin och ger mig flera tankar att vandra vidare med efter avslutad läsning. Jag får faktiskt vittring på tidigare otänkta tankar.

Ylva Gripfelts bidrag är ett litet stycke dramatik, en dialog mellan en dotter med någon psykisk funktionsvariation och hennes pappa. Det är ett högst riskfyllt företag där klichéerna lurar tätt inpå, men här finns insiktsfullhet och språklig precision som nästan får mig att göra vågen. Man vill vara där i texten och samtidigt absolut slippa.

Lisa Nyberg har en relationell humor som ger illusionen av att vara tillkommen lite på måfå. ”jag; jag förstår inte/ hur du gör det älskling men/ du är den enda man som någonsin/ varit mellan mina lår men/ inte samtidigt i mitt huvud du kanske/ borde kolla upp det”

Alma Edvall Bons skriver sparsmakat som en kolteckning. Det blir till en fin barndomsvärld där känslorna uppstår hos läsaren istället för att visas i texten vilken envetet står kvar, öppen och nästan torftig. Hos Olivia Spångberg finns just en fruktbar enkelhet men också originalitet. De står där i rummet, nära inpå mig som läsare, Kevin och Karin, textens huvudkaraktärer.

Efter läsningen av den här boken var en gång ett träd som jag gömde mig bakom när jag spionerade på dig önskar jag mig intensivt en litterär polyfoni där den lätttillgängliga romanen inte står så sorgligt monolitisk i landskapet. Skribenterna i antologin visar flera exempel på sätt att berätta och gestalta som jag hoppas får chans att utvecklas vidare.

Så, påle eller människa? Omslagets suggestiva ljusspel är en lek som gör mig upprymd. Skillnaden mellan de båda, ett ruttnande ting och en människa, bör noggrant undersökas och berättas, men likheten kan vi också vara nödgade att begrunda: vår skörhet, vår död, vår upplösning.

Kommentera

Bli först med att kommentera

Meddela mig vid

wpDiscuz