7 android 4.1 surfplatta kamagra jelly prenatal piller hjälpa dig bli gravid
Skapa barndom
3902
post-template-default,single,single-post,postid-3902,single-format-standard,_masterslider,_ms_version_2.9.0,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,qode_grid_1300,footer_responsive_adv,qode-content-sidebar-responsive,qode-theme-ver-10.0,wpb-js-composer js-comp-ver-4.12,vc_responsive,responsive-menu-slide-left

Skapa barndom

skapa-barndom

Foto: Gary Henderson

Skapa barndom

M

Jag håller föredrag om skammen som hindrar
Pinocchio och Nils Holgersson att återvända hem:
startskottet på äventyren.

Det går bra. Nu har jag megaångest.

Jag stjäl ord och uttryck och glömmer sätta ut
citattecken. Mensutbrottet närmar sig. Krampen tar
struptag om livmodern.

Jag vill inte dö. Hur ska jag leva?

Mörkret breder ut sig över Worcester i kvällen.
Som såsen från staden häller det ut sin svärta över
levande och döda. Om det kunde hålla om mig.


E

Creating Childhoods heter konferensen. Den varar i
flera dagar. Jag vill bara åka hem, som Nils
Holgersson fast genast.

Efterlyses: hans nyfikenhet.

Egensinnigheten koagulerar med mensblodet. De
flesta barn äger den. Jag har aldrig varit barn.
Kanske är jag bara ensam.

Vissa vägar är enkelriktade.

Man kan inte stjäla någon annans barndom. Orden
som hamrar trumhinnan: Barndomen skapas och
skapar. Vad hjälper det mig?


R

Jag måste hålla mig rörlig, både mentalt och i
kroppen. Foten blir öm och svullen när jag går för
långt, belastar den för mycket.

Kommer det alltid att göra lika ont?

Jag mejlar Hermes vid havet i Sydfrankrike.
Grekland i gips kallar han en lyrisk arkipelag vars
medelhavsblåa bläck knappt hunnit torka.

Jag förlorar orden, faller viktlös i rymden.

Jag vågar knappt röra mig alls, än mindre skriva.
Därför får jag inte stanna, måste skriva mera, innan
jag slår mig till marken.




A

Detta är troligtvis ett akrostikon. Kanske:
Meravigliare lentamente. Förundra långsamt. Men
det får framtiden utvisa.

Jag bromsar med blödningshämmande medicin.

Anorexin är en invärtes tatuering. Den försvinner
inte, hur mycket den än har läkt sen mer än tre
decennier.

Jag kan plötsligt drabbas av akut tjockkänsla.

Det sker varje gång rädslan sticker armarna, ilskan
bränner matstrupen, sorgen dränker huvudet och
skammen slår mig rakt i ansiktet.




V

Spårväxling. Det fanns en tid när alla tågstationer
var enkelspåriga. Som på resan mellan Messina och
Agrigento tidigt nittital som tog en hel dag.

Vädret var obarmhärtigt, hettan afrikansk.

Jag ville ner till Pirandellos grav, med utsikt över
det afrikanska havet. Tre decennier tidigare stod
min pappa vid Kongofloden.

Hans rop är min andning: lungorna töms.

Från Léopoldville kunde han se över till
Brazzaville på andra sidan. Flodens visdom: att
tiden aldrig går motströms, att stenar sjunker.




I

När jag var nitton i Florens, stod jag ibland på
Ponte Vecchio och tittade ner i det mörka. En gång
simmade en råtta över Arno på en minut.

Översvämningen var nära i november.

För varje dag som gick steg floden. Vad som
skrämde var inte vattnets nivå, utan dess ursinne.
Rasande rusade höstfloden fram.

Jag diade italienskan som rann ur mig.

Jag läste Pirandellos Sex roller söker en författare
och iscensatte pjäsen inombords. Rollernas energi
fick min kropp att vibrera.




G

Gelato var det första italienska ordet mina barn
lärde sig. När jag smakade min första italienska
glass, trodde jag att jag var död.

Så här gott kan inte livet smaka, tänkte jag.

Hermes skickar en dikt av Apollinaire tillägnad
Picabia: Praxitèle est un bandagiste. Bildhuggaren
som gipstekniker.

Bandagiste låter kärleksfullt omvårdande.

Gipsteknikerna sågade upp och gjöt nya gips tre
gånger till foten som läckte ledvätska. Jag var en
tillfällig gäst, på genomresa.




L

Leken är naturligtvis viktig för fantasin, liksom det
omvända. Jag och kollegerna på konferensen
skrattar oss igenom många samtal.

Att skratta är att gäspa: syrebringande.

Livet försvinner bakom kröken, som Pinocchio när
han lealöst och huvudlöst springer iväg, som
marionetten som klipper sina band.

Kanske finns det ingen annan lösning.

Pinocchio förnekar slutligen sin tidigare
uppenbarelse: Så lustig jag var som trädocka. Nils
blir en människa – igen.




I

Varmt och instängt i rummet på City Campus. Min
instabilitet växer som Pinocchios näsa, när den
känner sig fasthållen och inlåst.

Ihärdigheten är instabiliteten när den släpps fri.

Frukost serveras i ett stort vitt tält. Mjuka bacon,
sönderstekta korvar och vita bönor i tomatsås.
Genom kaffet ser jag botten på koppen.

Vädret är perfekt. Soligt och 20 grader.

På vägen till St John’s Campus passerar man en
stor galoppbana. I mitten är det bara gräs, som en
sorts frodig ihålighet.




A

Agrigento överraskade efter tågresan: en dal fylld
med grekiska tempel äldre än på Akropolis. Goethe
hade aldrig sett sådan skönhet. Inte jag heller.

Jag undrar hur det känns på Akropolis nu.

På Santorini gick vi runt i ruinerna efter Akrotiri
som begravdes av vulkanutbrottet för mer än tre
och ett halvt millennium sedan.

Mjöl fanns i krukorna, när de grävde fram staden.

Mina barn fascinerades. Konferensen slutar idag.
När återseendet närmar sig, längtar kroppen. Innan
dess är min familj som fiktion.


R

Religion kan ställa till det. Min farfar var missionär
i det franska Kongo. När pappa var elva månader
lämnades han på barnhem.

Där var han i drygt tre år, tills han fyllt fyra.

När föräldrarna kom hem igen till Sverige: En
främmande kvinna, med en främmande röst och
kropp, kramade för hårt.

Pappa trodde att han skulle dö av kramen.

Detta är hans första minne. Ibland står jag i
Léopoldville och ser över till Brazzaville på andra
sidan Kongofloden, till rytmerna av trummor.


E

Pappa tog med sig två elefantbetar hem till Sverige.
De fick gå som handbagage på flyget. Jag minns
dem längst upp på bokhyllan.

Två horn av elfenben: olifanter.

När riddaren Roland äntligen blåste i sin olifant för
att ropa på hjälp, sprack lungorna och han dog. Det
var tur att jag aldrig försökte.

Jag deserterade i hemlighet från familjen.

Han slog aldrig av ren elakhet. Han kunde inte
kontrollera sin ilska. Jag kunde aldrig slappna av.
Alltid var jag rädd.


*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

*

L

Mina föräldrar var läkare. Mamma var psykiater,
pappa fick aldrig fast tjänst som underläkare. Han
såg ingen vits med att underordna sig.

Mamma skrev färdigt hans journaler.

Pappa var manodepressiv. Antingen skulle han
Rädda Världen eller så sjönk han ihop och suckade
tungt: Vad jag ska göra?

Vad jag minns: också kärlek och lycka.

Lägenheten på Vildgåsvägen minns jag som
platsen där golvet försvann, väggarna rasade och
taket flög iväg. Jag var fem år.




E

Att erövras är att berövas sin frihet. Jag vet varför
Nils vill flyga iväg med Mårten Gås, som vill flyga
med vildgässen till Lappland.

Att erövra rätten till liv.

Hemma klibbade dammråttorna fast i det kletiga
golvet. Bordet var klistrigt. Jag skrubbar smutsen
när jag skriver den.

Vi åt så sällan tillsammans.

Det var lätt att sluta äta. Energin försvann. Den
kom tillbaka när jag kunde föda mig med språk,
tugga och svälja språken.




N

Dysmorfofobi är när en kroppsdel växer som näsan
på Pinocchio. Finns det en diagnos också när man
förvandlas till åsna?

En gång var jag nyfiken på världen.

Det är jag fortfarande, men min åsneliknande
uppenbarelse hindrar mig från att koncentrera mig
på min omgivning.

Nuet finns. Carpe diem.

Fast mina barn säger förstås yolo. Oavsett uttryck
skrämmer mig känslan av nyliberalism. Vart tar
svagheten vägen?




T

Sista gången jag talade med pappa i telefon var jag
23. Han sa: Jag önskar du fick lära känna mig, det
är så mycket du inte vet.

Jag svarade: Du vet ingenting om mig.

Jag slängde på luren så hårt att det lät som ett skott.
Sen lyfte jag blicken och såg studentrummet: allt
gick i brunt och grått.

Här saknas färger, tänkte jag.

En mensblödning senare fick han en hjärninfarkt
och dog, 56 år gammal. Ibland sitter jag i tystnaden
på studentrummet och erfar tomhet.




A

I bröstkorgen samlar jag Anna Rydstedts
människolöv i vinden. Jag också är född och vuxen
till det enda: att vara Anna i världen.

Anna i världen är också världen i Anna.

På det öländska Alvaret känns det som i Grekland:
heden, fåren, hettan, solen, havet, vinden och
himlen. Den blå färgen, djupet och rymden.

Ibland tänker jag på Agamemnon.

Det är tungt att bära så mycket skuld på skuldrorna.
Han offrar sin dotter, han startar ett krig, han tänder
vreden som brann.


M

Människors möten i ord och meningar. Orden Jag
var ett barn bor i mig, jag bor i dem, när jag inte
hittar hem i mina egna ord.

Orden är också musik.

Vi sjöng fram Kore ur den öländska jorden förra
juli. Kore är flicka på grekiska. Kore hade en
finsträckt fot på Etnas sluttning.

Namnlös dansade flickan på kraterns rand.

Innan Persefone rövades ner till dödsriket av
dödskungen, var hon utan mening. Narcissen hon
plockade var tecknet.


E

EU:s GIPS-länder är Grekland, Italien, Portugal
och Spanien. Bakom bokstavsförkortningarna dör
människor.

Etnas svarta lava ger bördig jord.

Drömmen om Europa vilar på lögnen om att
världen delas i utopier och dystopier. Jag anropar
andra platser.

Om båtar saknas, torkar drömmarna.

Den drömda båten är en diamant i det kristallklara
vattnet, odelbar, som sluter sig om sig själv och är
öppen för havets oändlighet.




N

Vi behöver bygga broar för att färdas rakt igenom
platserna, ta oss över till andra sidan och se från
andra hållet.

Det gäller att vara noggrann med språket.

Språket som en yttre form, som en klädedräkt att ta
på och av, som något man kan smycka sin kropp och
skyla sin nakenhet med.

Som om språk och kropp inte var detsamma.

Om rollen är naken, klär man ut sig i nakenhet eller
klär av sig. Det kan vara av lust. Det kan vara av
inre nödvändighet.




T

När jag flyger blir Thanatos, dödsdriften, klar som
kristall. Jag önskar att planet ska störta rakt ner i
Atlanten med mig och mina röda sandaler.

Sandalerna tröstar med min dödlighet.

Jag beställer en SAS-sallad och en miniflaska
iskallt rödvin för att ha något att pilla med på flyget
hem från Birmingham.

Vi landar i tid på Kastrup i augustikvällen.

På tåget över Öresundsbron summerar vi som sjöng
Bort allt vad oro gör till middagen alla våra intryck
och konstaterar vår trötthet.


E

Vi delar en taxi i Lund. Min familj är vaken när jag
kommer hem. Alla blir glada för presenterna, jag
vill inte sluta krama dem jag älskar.

Jag välter ut den öppnade väskan över hallgolvet.

När jag åkte till England glömde jag ta med mig
min eladapter. Jag fick köpa en ny på plats. Den
glömde jag på rummet.

Jag sover hela natten. Hunden under täcket.

Sommaren har kommit till Sverige. Ikväll åker vi
till vårt sommarhus. På måndag töms Eljarödsbadet
på vatten. I höst ska vi elda i kaminen.

Kommentera

7 Kommentarer på "Skapa barndom"

Meddela mig vid

Ordna efter:   nyaste | senaste | Flest röster
2 years 3 months ago

Waow vilken text

Ingegärd Sandström
2 years 3 months ago
Kära Anna i världen! (Jag träffade Anna Rydstedt några gånger för längesen) Jag blir starkt berörd av din text. Skäms för att jag kommenterade den förra så lättvindigt.Skyller på flyttkaoset. Texten är stark och gripande. Jag har också haft mina demoner – för mig har de klingat av successivt genom åldrandet. – så jag känner väl igen många av de känslolägen som du skriver fram. Tycker att du lyckas väl med att balansera mellan de olika tidsplanen och de litterära referenserna på ett naturligt och finurligt sätt. Fortsätt att skriva som du gör! Det kommer att bli något fint och… Read more »
Bo Svensson
2 years 3 months ago
Efter första läsningen känns det som att ha fått vara med om en resa, i geografin, naturen, historien, barndomen, Tack Anna, det var fint, sorgesamt och livsbejakande. Fadern och dottern har sin egen historia, som du bara gläntat på. Det är kanske där tyngdpunkten ligger? Som läsare kändes det välkomnande behagligt att följa stroferna (resan) successivt, bit för bit, som på internet närmast kan liknas vid en bokrulle som vindlas upp – bättre det än om det hade varit tryckta sidor i en bladvändarbok! (Ges den ut på papper kanske det skulle vara som en bokrulle?) Den tidigare bilden av… Read more »
2 years 2 months ago

Åh, bare åh!

Åsa Hylén
2 years 2 months ago

❤❤❤

Åsa Hylén
2 years 2 months ago

Nu har jag läst. Jag är mycket berörd. När jag läser från min mobiltelefon sitter jag i en soffa och solen värmer behagligt genom fönstret. Solen går i moln och känslan förändras till svalkande, som en iscensättning av det jag läser.

Ja, vad är det för skillnad på ord och kropp? Var det så du skrev? Jag måste läsa igen!

Rikard
2 years 2 months ago

adak

wpDiscuz